tisdag 12 juni 2018

Här får du ett ”fuck you” för att du hjälpte mina barn.

Att hjälpa andra. Och få nada tillbaka.
Jag är så pass gammal och rutinerad nu.
Så jag känner doften av energitjyvar på milsavstånd. Och då flyr jag.
(Så har vi ju världsmästarmanipulativa psykopater. Men det är en annan historia.
Dock förbannat skönt att känna igen dem också. Aldrig mer.)

Jag har en kompis. Nä, jag har två.
De är experter på ”give and take”. Vi kör liksom ömsesidigt utbyte.
Förmodligen för att vi gillar varandra riktigt ordentligt.
Vi är intresserade av varandras hjärnsnurr och känsloliv.
Lyssnar. Ger råd. Säger dumma råd. Bra råd. Försöker lösa grejen. Ältar.
I timmar. I dagar. Är totalt sönderstudsade bollplank.
Och det gör inget. För det där fås tillbaka. Med råge, och helt självklart.
Så det här med mina körer, förresten. Jag tömmer mig a la Marathonlopp-coach.
Och får guldmedaljörer tillbaka. Svettiga som blådårar efter varje pass.
Skrytigt? Icke. Nu lägger vi ned Jantelagen.
Skulle jag säga till mina körmedlemmar: ”Nja, ni ska inte tro att ni är nå’t.
Det där var väl skapligt bra. Ni låter lagom.”?
Stå där halvdant och vifta medelmåttigt.
För att hålla alla ljuva och entusiastiska sångare på mattan?
Så de inte blir för stolta?
Nix. Bullshit på den. Jag förkastar dylikt. Att INTE få människor att växa.
Människor SKA växa.
Energitjuvar behöver förstå en sak. Att ge tillbaka, gör att man själv växer.
Låter som Jesusprat, det där. Inte helt fel ändå.
Det handlar om självinsikt. Fast det kommer inte som ett brev i Postnords regi.

Jag har ett exempel:
En vän förlorade en av de viktigaste personerna i sitt liv. Förkrossad. Vilsen.
Stor fläskig jävla sorg.
Behövde få bli lyssnad på. Folk ringde och skrev. Grät. Blev tröstade.
Ingen frågade: ”Hur mår DU? Hur känner DU?”
Rollen blev att trösta andra. Utan att få något tillbaka.
För hen betraktas som så stark.
Som alltid finns till hands för andras personliga problematik.
Löser biffen, liksom.
I alla lägen.
Extremt och tanklöst tjyveri.
Sådant som givaren får pröjsa fett för. Långt efter. Och då blir folk dödsförvånade.
När givaren inte orkar längre.
Besvikelsen över den sk vänskapen.
Det funkar ett tag. Ibland i år. Sedan orkar man inte längre. Inte jag, i alla fall.

Att hjälpa någon att flytta sju gånger. Men när du själv behöver flytthjälp en gång.
Nja.
Att skjutsa andras barn fram och tillbaka i flera år.
Se ett fuckyoufinger i backspegeln vid varje lämning.
Kanske hellre borde ha låtit barnen lifta.
Att vara en lyssnare. Och ingen hör dig när du behöver ett par öron.

Jag gillar att bo här på landet. Min uppväxthåla.
I vintras var det snökaos. Jag fick en sådan oerhörd hjälp. Utan att ens be om det.
Med att hugga träd. Med skottning. Med hjälp att komma ur diket. Fyra gånger.
”Ha lu ved? Annars ordner ja dä. Ska’nte ha kallt i stugan.”
Jag ska ge tillbaka. På mitt sätt.

Inte så mycket värst ont om stan. Dock upplever jag inte samma omtanke.
Inte i huset där jag bor, i alla fall. Vi är så anonyma. Ser aldrig varandra.
Här i vackra byn skulle folk fundera.
”Fan så lugnt det är hos Christoffersson! Har inte sett hunden ute på två da’r.
Men bilen står här...”
Så kan det komma ett sms. ”Är du på vift?” Som bara handlar om omtanke.
Skulle osannolikt ske i stan.
Därför trivs jag på landet.
”Ser jag inte soptunnan på vägen på söndag, kör jag ut den.
Du är väl ute och flaxar någonstans.”
Grannen.
Jag ska ge tillbaka.



Ibland tar energitjyvar så mycket energi, så det pyser över.
Alltså hos tjyven. Pyser ur öronen. Klart det.
Det har snott så mångas, så det finns ingen plats kvar i kroppslagret.
Det där som pyser ut, kan de börja ge tillbaka till givarna.
Jag gissar att det finns en hel del som behöver få tillbaka.



måndag 22 januari 2018

Inför döden är vi lika. Och alltid saknade av någon.

Det är så påtagligt.
Nej då, jag menar inte att döden är svårare i en liten by.
Döden är lika svår överallt.
Den är bara så påtaglig. Den känns i hela byn.
Vi pratar om den när vi möts. Att det är så förfärligt.
Att den märks så tydligt. Lägger locket på, liksom.
På hela atmosfären. Det är som att fåglarna tystnade.
Som att det aldrig ska bli dag mer.
Ingen smällde raketer vid tolvslaget på nyårsafton.
Jag hörde bara kyrkklockorna. Det var vackert.
Men sorgligt också. Jag förstod ju varför.
Jag vet att många bybor får gå på flera begravningar.
På väldigt kort tid.
Så blir det här. I lilla byn. Det är tufft.
Jag tänkte på det i fredags. Då vi tog farväl av en fin man.
Han hette Bengt. Och pös för tidigt. Men finns kvar.
Så klart, för att vi minns honom.
Jag förstår också att folk inte orkar. Att de måste välja.
Välja vilken de ska gå på. För att palla. Hur ska man tänka?
Utan att få dåligt samvete? Utan att behöva förklara för andra?
Sorg är svårt. Och man ska inte anklaga någon. För vi tycker ju gärna.
Särskilt om andras sätt att hantera saker.
För att man inte gör det på ”mitt” vis. Sorg är individuellt. Och var och ens.

”Du är väl luttrad, Jenny. Som brukar spela på begravningar. Du är väl van.”
Nej. Jag blir aldrig luttrad. Och inte van heller. Inte med begravningar.
Särkilt inte när det gäller folk jag känner. Som i lilla byn.
Där jag känner generationer. Vet relationerna byfolket sinsemellan.
Mina egna band till dessa människor.
Så givetvis kan jag inte få en finare fråga. ”Vi vill gärna att du ska spela. Kan du?”

Jag kom på varför jag saknar pappa så mycket. Som pös i juli -14.
(Det slog mig när jag tjuvrökte vid vedspisen. Jo då.
Jag tjuvröker inför mig själv. I min egen stuga.)
Man hanterar sorger. Accepterar efter ett tag. Lever på. Det rullar.
Man måste lära sig leva med den. Alltså sorgen.
Men jag har haft riktigt svårt. Och det slog mig idag. Varför.
Jag saknar omsorgen. Jag saknar kärleken. Tjatet. Oron.
Vår humor, som bara vi hade. Prutthumorn.
Men framför allt saknar jag den där förståelsen. För min kluddhjärna.
Kunde bara kludda på. Och behövde inte förklara.
Ni vet väl själva. Det är ljuvt att bara få vara sig själv. Inför någon annan.
Det där superunika. Som kanske bara upplevs med en person. Genom hela livet.
Utan att behöva skriva en hel jädra uppslagsbok om sin uppenbarelse.
Du är bara villkorslöst älskad.
Och det är ömsesidigt.
Behöver inte vara ens pappa. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att pappa var en kluddhjärna. Det förstod jag ju.
Jag såg mig själv i honom. Spegel på den.
Vem kan ersätta den relationen?
Ingen.
Men jag är intelligent nog att förstå att vi bygger nya relationer.
Ser jordelivet med nya ögon. När de vi älskar eller tycker om, dör.
När nya föds. Det kommer nya liv i ens vandring. Dock. Det kan bli en grym tomhet.
Och det är frustrerande att söka. Att leta en ny spegel.
Och jag är intelligent nog att förstå att det kan ta tid.
Men tiden... Usch för ”Tiden läker alla sår.”
En klyscha jag ibland vill stoppa upp i r*ven på folk. Sorry.
Den stämmer inte för mig.
Jag kör ”Tiden lär dig att leva med alla sår.”
Passar mig bättre.

Jag lipade alltid åt mig själv i spegeln. Varje morgon.
För inte så himla längesedan.
Har lagt av med det. För jag känner mig taskig.
Inte bara mot mig själv.
Även mot de som har sett till att jag finns här.
Nu för tiden utbrister jag ett fjantigt ”God morgon!”
Så där överdrivet hurtig röst. Så jag vill slå mig själv.
Till det där morgonpömsiga surtrynet med okontrollerbar punkfrilla.
Helt ok. Jag skrattar faktiskt varje morgon numer.
För jag funderar på hur jag ska få ordning på det där trynet.
Det brukar gå fint. Efter fem koppar kaffe.









söndag 7 januari 2018

Hotfulla vänner och ditt barn som inte valde just dig.

”Dags att rensa i vänlistan...”
Jag vet inte hur många hot jag har sett. Gört.
Det är upp till var och en. Hur man ser vänskapen på fejjan.
För min del... Ja ni. Det är en salig röra.
En del vill jag verkligen ha koll på.
En del skriver jag med tio gånger om dagen.
Plus att vi ses tre gånger i veckan.
Andra är bra kontakter. Och vi lajkar aldrig varandras grejs.
”Oh, ja just ja! Vi är ju friends på fejjan!”
Någon man motsträvigt delade baban med på lekis.
Behöll inte kontakten. Vi gick ändå på lekis tillsammans.
Men det är kul ändå när vi dyker upp i varandras flöden.
Någon sångerskas mamma som tyckte att jag spelade fint till sången.
På en begravning typ 2009. Vi fann varandra där liksom.
Så då blir vi vänner på fejjan.
Smygisar. Som har stenkoll. Ömsesidigt, givetvis.
Vi har ”glömt” varandra. Ah sure...
Så givetvis de hotfulla. Som ska ta bort mig och alla andra dagligen.
Men inte har gjort det ännu. Trots flera år av hot. Nu sker det väl...
Fejjan styr ju också. Vilka av mina i nuläget 1523 vänner
(som kanske drastiskt minskar) som ska poppa upp i flödet.
Jag tror att det duger med 142 vänner. Så bestämmer fejjan ändå.
Eller 74.
Fast det spelar ingen roll.
Det blir väldigt kravfyllt. Om jag måste lajka alla vänners inlägg.
För att ge bekräftelse på att de finns. Jag ser er ändå.
Och ännu mer kravfyllt med hot. Och uppmaningar.
Jag hittar ingen bra liknelse. Det brukar jag göra.
Förmodligen inte, för att jag tycker det är så tramsigt.
Jag bestämmer själv. Det gör ju ni hotfulla borttagare också.
Det är demokrati. Underbart. Så gör som ni vill. Det gör jag.
Och så många andra.

Så det här med fri vilja.
Den är viktig. Men i vissa fall väljer man inte.
Omöjligt. Man väljer inte sina föräldrar.
Jag valde inte mina. Hade tur. De var fantastiska.
Blev bortskämd med kärlek, omtanke och ett jädra tjat.
Det finns de som aldrig fick sådant.
Fick aldrig skäll. När de inte kom hem i tid.
Slapp föräldramöten där barnen fick sitta i skämsringen.
För att föräldrarna var uppriktigt oroliga. För barnens hälsa.
När de tjuvrökte vid 8 års ålder. Eller grävde ned varandra i snön.
För att se hur länge man kan andas under en meter snö.
Det finns de som aldrig har upplevt föräldrarnas strävan.
Att verkligen glädja lillkotten med en sprillans ny cykel till födelsedagen.
Fast de inte hade råd. Men den lyckan liksom.
Det finns de som aldrig har fått höra ”Jag älskar dig skitunge! Du är vackrast i världen!”
Som älskar en villkorslöst. Trots finnigt tryne och sockervattensprayad gnugglugg.

Det finns barn som har närvarande föräldrar. Fast föräldrarna märks inte.
Jag känner barn som önskar att de aldrig hade fötts.
För att de fick just de föräldrarna. Oerhört smärtsamma berättelser.
Barnen anklagar sig själva. Och har fått överleva på egen hand.
En del klarar av det. Bestämmer sig. ”Jag ska faan inte bli som dem!”
Bra. Bryt mönstret. Klarsynt, beundransvärt och modigt.
Så de som inte kan bryta mönstret. Kan inte ens tänka så.
Vet inte om att det finns en annan väg. Blivit totalt nedbrutna.
Som går runt som små barfota trasdockor. Och ska försöka hoppa ut i vuxenvärlden.
Utan blytunga självkänslopjäxor på fötterna. Kidsen bör fetstampa in. Fulla av förtroende.
För vuxenvärlden den är inte den enklaste att hantera.

Jag skyller inte på någon annan än förebilderna.
Jag är en som är skyldig.











fredag 29 december 2017

Ett uppriktigt kärleksbrev. Adresserat till mig. Inte så dumt.

Kära Jenny!
Du har kämpat på bra under 2017. Ett brokigt år.
Där det så klart blev förluster. Du har tacklat dem bra.
Förutom en gång. Då du trodde att du dog.
Den där gången då det var som att en kran satt i solar plexus.
Vred på för fullt. Och tömde dig på ditt innehåll.
Då skalet upplevdes som tomt. Ungefär som en orm som ömsar skinn.
Du var det överblivna skinnet. Och förlusten var du.
Men det gick bra. Du överlevde. Fast du inte trodde att du skulle.
Se det som en nystart. Och en mångårig lagrad tömning på ilska, ångest och sorg.
En chans att starta om. Och hitta till råvaran igen.
Hitta till kärnan, till dina önskemål och till ditt jag.

Ignorera människor som utnyttjar dig för egen vinning.
Som inte är ett dugg intresserade av dig.
Som bara är intresserade av det du gör. Utan ditt dig.
Om du förstår. Kanske en klurig karamell. Sug på den.
De tillför inte så mycket gott. De gör tvärt om. Tar bort.
Men sådant har du blivit riktigt bra på.
Det krävs mod och erfarenhet. Och du har tuffat till dig. Bra gjort.
Behåll tron på människan. Men bli inte enfaldig.
Ignorera inte människor som behöver dig.
De söker sig till dig av en anledning,
Känn in. Känn efter. Klura. Ta beslut. Följ passionen.
Vill du inte, gör inte. Sådan livsrutin har du fått. Du behöver inte.
Men sluta inte att uppriktigt ge.
Ta emot uppskattning. Vifta inte bort den.
För den ger energi och livslust. Och gnista till vidare utveckling.
För du ska inte sluta utvecklas. Det gör du varje dag. Precis som alla andra.

Du har träffat fantastiska människor detta året.
Flera hundra. Där varje individ har satt spår. Och givit dig något.
Gjort märken i din själ och kropp. Bevara dem fint.
Någon har ruskat om dig. Gjort så att du nästan ramlar av Tellus.
Låt det bli ett uppvaknande. Förstå vad den någon vill dig.
Och har att erbjuda.
Var glad över alla jobben. Se dem inte som något konfliktfyllt.
Bli inte så rädd. Du är ju på väg att få det som du vill ha det.
Superglammiga jobb, landsbygdsjobb, tillfälliga jobb, fasta jobb.
Allt samtidigt. Precis som du önskade. Vad är problemet? Finns inget.
Ta det lugnt. Ha is i magen. Det är livet här och nu.

Du har blivit gödd. Av människomöten. Du har blivit tömd. Av människomöten.
Behåll det som ger näring. Om du förmår. Det är höga krav på dig.
För du måste vrida och vända ett tag. Men försök.
Alltså att inte låta våndor slå rot. Helt enkelt.
Din hjärna behöver annat.

Släpp pappa.
Släpp taget ordentligt. Du har grottat ned dig. Skärp dig, för att vara frank.
Du glömmer inte honom. Han finns där.
Du bär faktiskt hans DNA. Du bär en del av honom.
Han finns i din kropp. Jo, jag förstår att det blev en nästan för stor sorg.
Men nu har det gått över tre år.
Och vill du, kan du prata med honom när som helst.
Du är inte knäpp om du gör det. Du får tro att han hör dig.
Det är fullständigt ok. Och ingen dömer dig.
Sorg är sorg. I olika skepnader.

Jag önskar dock att du får ett mer rofyllt 2018, men det tror jag inte.
Du har förberett något detta år, och nu får du förmodligen ta konsekvenserna.
Låter lite flummigt kanske. Ta det som du vill.
Men det ska inte vara några problem. Du är härdad.
Men du är också känslig. Så ta emot det som händer, varsamt.
Och skena inte iväg i alla sinnen.
Lär dig att vila. Nä, inte fysiskt. Det är det mest knasiga råd du kan få.
Psykiskt. Låt hjärnan vila. Även om du hattar runt på tusen ting.
Våga följ passionen.
Och våga lita på att det är som det ska vara.
Sådant behöver du höra.

Våga lev och var inte en fegis, din krusidullhjärna!










torsdag 28 december 2017

Jag är så jävla oimponerad, för att vara krass.

Det där med konkurrens är för mig ganska svårt.
Jag har aldrig förstått missunsamhet inför andras skicklighet.
Jag har alltid försökt att suga i mig.
Andras, på mig, imponerande egenskaper.
Snott hejvilt. Inspirerats. Och transformerat till mina.
Klurat och vänt på. Intrycken jag har fått.
Förkastat och vridit hundra varv.
Och lagt till en stor del av mig själv.
Allra största delen är jag, så klart.
Mina tankar och idéer. Min råvara. Till 99,9%.
Men den där ynka 0,1:an behövs.
För att få en utomståendes nerv. Som inte är jag.
Men att bli sur för att någon är bättre än jag...
Nä. Och vem är bättre än jag?
Det bestämmer betraktaren.
Jag blir sur på missunnsamma. Avundsjuka.
Jag blir skitsur på människor som försöker projicera
sin egna missunsamhet på mig. Usch.
Stäng in er. Gör om. Eller lägg ned.
Låt det inte förvandlas till bitterhet, bara.
Vi kan alla olika. Gör olika. Har helt individuella förutsättningar.
Eftersom vi är unika. En personlig DNA-sammansättning.
Med olika krafter, styrkor, övertygelser, begåvningar osv.
Du kanske ska göra något annat.
Men förstör för i helvitte inte mitt ”mission”.
Jag är inte ansvarig för fem öre. Det där får man ta ansvar för själv.
Vad det än må handla om.

Hur kommer sig avund?
Det är ju en känsla. För det en människa framåt?
Skapar avund en trigg, för egna framfarter?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det är en ganska förödande egenskap.

Läste Persbrandst självbiografi. Behöver inte nämna förnamnet.
Allas vår ”Gunvald”.
Han var utsatt. För avund. Av tjusiga skådisar.
Som de flesta av oss höjer till skyarna. Beundrar.
Ser som underverk.
Och jag får bara en tanke i skallen:
Människor bär en knasig egenskap som tar över omtanken.
Avund. För det smärtar att se andras framgång.
Så kan den framgångne ha problem, begå långsamt självmord.
Men vår egen ”stolthet” går först. Ganska kallt.
En kall handling mot en medmänniska.
Att se sin egen framgång genom andras misslyckanden.

Den absolut fulaste egenskapen jag vet.
Usch, är det enda jag känner och tycker.

Så jag känner stor glädje i hjärtat.
Att jag inte förstår konkurrens.
Jag fick en karriär i Indien. Med min JennyC-grej. Ingen fattar det.
Men det gör jag. Blev skitstort.
Jag genomförde min barndomsdröm.
Att få göra en platta, och få hänga i Abbey Road Studios.
Så då gjorde jag det. Under ett helt år. För tre år sedan.
Helt plötsligt skulle jag vara med den, smöra för den,
och prata med den. För att få framgång.
Blev upphajpad helt utan min vilja.
Alltså i Sverige. Inte någon annanstans.
Jag ville ju bara vara jag. Med min barndomsdröm.
Så då kraschade jag. Lade ned. Min dröm blev något annat.
Inte min.
Och jag fick inte bara vara jag. Skitknäppt för mig.
...och det var knappast någon i den studion som hajpade.
Jag har aldrig mött en sådan ödmjukhet.
Men så klart ska jag dit igen. För att göra mitt. På mitt vis.
Och möta ödmjukheten igen. Den där oimponerade.
Med de människorna. Som jag jobbade med.
Som visade mig full respekt för mitt hantverk.
Jag kan namedroppa hur mycket som helst här.
Vilka jag har ätit lunch med på Abbey R.
Vilka som var nyfikna på mig och min grej.
Med en drös världskändisar. Det har jag gjort i tidigare inlägg.
Men man förändras ju med tiden. I alla fall jag. Tack och lov.

Och jag är inte ett dugg imponerad.
Känner bara stor respekt för allas olika begåvningar.
Vad man nu månde vara begåvad på.
Snacka, musicera, baka, snickra, spå, tycka, matlaga, ploga, fota, svarva.
What ever. Vi kan. På olika sätt.
Och det är väl viktigt att vi förstår att vi tillför.
På våra olika sätt.
Det är väl en del av grejen med livet.




onsdag 27 december 2017

Ensam och tom. Det fattas någe.

Det pratas om ensamhet på radion. I Karlavagnen.
Jag gillar det programmet. Ringer gärna in. Kommer alltid fram.
Flera gånger har jag fått prata om gemenskap. På olika sätt.
Men nu handlar det om just ensamhet. Jag tänker inte ringa in.
Ensamheten, som har så många ansikten.


Då ska jag vara brutalt ärlig. Om ensamheten.
Det gör inget. Mitt liv. Som en dag upphör.
Och det är inte farligt med ärlighet och känslor.
Att berätta sina upplevelser. 
Jag har aldrig förstått försiktigheten med ens uppriktiga känslor.
Känslorna är ju mitt ärliga jag.
Men jag vet att människor blir rädda. Av just uppriktighet.

Jag känner hur många som helst. Flera tusen människor.
Inte bara på facebook. Har bekantskaper utanför skärmen också.
Jag känner kärlek och uppskattning. Vänlighet. Omsorg.
”Du är ju så härlig! Vilken energi du har! Jag blir glad med dig.”
Ja. Det är fint. Jättefint. De finaste komplimangerna jag kan få.
Och ändå känns det så tomt ibland. Ganska ofta.
Nä, jag är inte ute efter sympatier. Efter hjärtan i facebookflödet. 
Absolut inte.
Sådant kan jag nästan bli arg av. För jag vill bli förstådd.
Inte martyrstämplad. Icke. Det hör bara till mitt liv.
En känsla. Som bor inuti. Som jag klurar på.
En känsla jag försöker att reda ut. Orsaken.
Och det finns många orsaker. Säkert.

Det kan bero på omständigheter. Hur jag lever. Nu.
Det kan bero på saknad. Nostalgi. 
En vacker tid som aldrig kommer åter. 
En tid med värme som etsade sig fast. 
Och försvann med människorna som gick vidare. 
Det kan bero på att jag är vilsen.
Då pratar jag om inuti. Inte utanpå. Svårt att förklara.
Inte vilsenheten om vem jag är. Det är jag klar över.
Inte om vilsenheten som ni ser. Som inte är vilsenhet.
För man betraktas som vilsen om man inte vill ha fast jobb.
Eller om man vill ha tre jobb samtidigt.
Eller om man inte har rotat sig fast på en plats.
Sådant gör just mig bara jordad. Eftersom det är jag. 
Jag vet gott att jag blir ovilsen av förändringar. Äntligen.

Nä. En del av oss jordbor är sökare.
Tills vi hittar hem. Och har accepterat tomheten. Om vi förmår.
För det är kanske så det ska vara. Vi ska gilla läget.
Och hitta det där fina att fylla tomheten med. 
Vad nu det fina är. Vi får leta vidare.
”Det är som det ska vara. Du får vila i det.”
Som en man sade till mig förra veckan.
Jag vet inte om jag kan acceptera det.
Det kan jag nog, men ska landa i det. Och tro på det, framför allt.
Ja ja, jag är en konstnärssjäl. Musiker. 
Jobbar med mina känslor. Lever i dem konstant.
Lägger känslor i allt. 
Jag får höra: ”Men sluta var så jävla känslig!”
Då blir jag uppriktigt sårad. 
För man rackar ned totalt på mitt jag. På hela min uppenbarelse.

Jag har haft kontakt med många. Nu. Juletid.
Chattat. Ensamma. Som sitter där med karriärer och familj.
Som har mått kattskit. För de har känt sig ensamma.
Tomma. Känt saknad.
Vad är vi rädda för? Livet, kanske.
Jag tror att vi är så rädda för att såra andra. 
Vi är så rädda, så vi förskjuter oss själva. För det är enklast. 
Konsekvenser är jobbigt. 
Men vi sårar oss själva dagligen. Och går emot våra egna viljor.
Och det skapar en ensamhet. Och tomhet.
Men det är min teori.
En del väljer ensamheten. Helt frivilligt.
En ganska grym ensamhet, är tvåsamheten.
Som man får leva i ensam. 
















lördag 23 december 2017

Visst är julen vemod. Men det finaste är svålen.

Så. Julen.
Jo då, jag ska skriva om den. Inte ur ett religiöst perspektiv.
Jag tar nästan för givet att alla vet varför vi firar den.
Även om alla inte firar den pga av dess ursprung.
Men det hör till allmänbildningen. Att ha koll. Nog med uppläxning.

Jag är solokvist. En del tycker synd om mig.
Och jag förstår varför. Ingen ska vara ensam i juletiden.
Så är det bara. Den ska helst vara fylld av samkväm.
Alltså i ett hem. Eller i mångas hem. Under en och samma dag.
Jag ska vara ärlig. Visst är det vemodigt.
Med tanke på jularna jag levde i. När mor och far levde.
Traditioner. Starka. Lilla julafton dagen innan Stora julafton.
Mamma bjöd på minijulbord. Ett varsitt paket till mig och syrran.
Pappa drog ut stolarna för oss. Bjöd oss till bords.
Körde alltid samma slagdänga:
”Varsågoda och väl bekomme, mina fröknar!”
Han var ju ensam mot tjejmaffian.
Fick köpa bindor och hämta ut p-piller. Inga problem.
Alla var vi finklädda. Morsan i 10 cm höga klackar. Alltid.
Pappa i slips och finskjorta. De var välklädda året runt, ska tilläggas.
”Jenny, vilken slips ska jag ha?” Det var min uppgift.
Och det var en rolig uppgift. Jag fick fria händer att kombinera helt crazy.
Randig skjorta med prickig tomteslips.
Sedan klädde vi jultallen. I lila och rosa. Inget rött och guld, inte.
Morsan skulle ha tall. Hade bestämt sig för det. Punkt.
Så vi försökte inte ens att argumentera.
Vi pratade mycket kring matbordet. Om förväntningar.
Skrattade mycket. Tjafsade. Pratade om drömmarna vi ”flicker” hade.
”Jenny, det finaste på skinkan är svålen. Den äter man! Guds gåva till folket!”
Så farsan och jag åt allt fett, så mycket vi kunde.
Morsan och syrran bantade jämt, så jag och farsan var glada.
Vi fick all prickig korv, svål, och tjocka fetthinnan som höll ihop syltan.

Och då har jag inte skrivit om våra julaftnar.
Med moster Bettan, morbror Matte, kusse Danne, mormor Mary, Vallis och Lasse.
Det kräver ett eget inlägg.
Det var en jättestor gryta med omsorg, julstress, pakettävling, Guide Michelin-mat, hysteriskt julpynt och musik.

Så det är väl klart jag känner vemod. Och saknad.
Men jag får försöka att minnas det med glädje.
Och att jag faktiskt fick uppleva det. Den varma omsorgen.
Men jag får jobba på det. Att minnas med glädje. Och inte sorgsen saknad.
Och det går bättre och bättre. För det finns glad saknad. Faktiskt.

Idag är det annorlunda. Så klart. Livet förändras.
Jag får skapa egna traditioner.
Ofta blir det jobb. Jag gör det gärna.
Det gör inte mig ett dugg att omges av en drös trötta människor.
Som orkar gå på Midnattskonsert, eller släpar sig upp på Julottor.
Som orkar komma på Julbön. Eller en Annandagskonsert.
Eller fira julafton med ensamma.
Ibland känner man en doft julsnaps. Och får väldigt kärleksfulla julkramar.
Med många tack. Det sätter sig i hjärteroten. Inte julsnapsen. Men kärleken.
Kärleken till de ensamma. Men särskilt kärleken från de ensamma.
Jag blir oerhört berörd.

Glömmer aldrig när jag kom från läktaren en Midnattskonsert.
Skulle ned till pianot framme i koret.
”And here she comes!”
Högt och tydligt i tystnaden. Lite på lurven, mannen som utbrast.
Allmänt asgarv.
Underbart!

Nu ser jag fram emot ett starkare 2018,
som kanske förbereddes under 2017. Med mycket slit.
Jag får ta eget ansvar. Och får hugga i själv.
Ingen annan gör det åt mig.
Årskiftet är en symbol för ”pånyttfödelse”.
Om man så vill. Det är en bra ursäkt, om inget annat.
I alla fall för mig.
Om man vill göra en förändring. Det är lättare, på någe vis.
Ett nytt år, nya ambitioner och visioner.

Men först: god jul!










måndag 18 december 2017

Gammalt groll kan bli nytt nöje.

Jaha. Då ska jag försöka skriva en hyllning.
Till körverksamheten. Till mina körsångare.
Och inte för långt. Skulle kunna bli en bok.
Antalet framträdanden är inte så noga. 
Bara att de blir av.
I sina olika konstellationer. 
Men jag har ju koll. 25 framträdanden i år. 
Med mina olika.
Hinner bli fler innan klockan slår in nya året.
Jag bara älskert.
Och det gör nog körsångarna också.
Annars gissar jag att de inte skulle dyka upp.

Lackat ur har jag gjort. Så klart.
Rivit i så det dånar. Grinat har jag också gjort.
För jag har blivit så arg. En gång, bara. Bra ändå.
Då blev jag så arg, så jag var tvungen att ta ett bloss. Aj aj.
Inte för att kören sjöng illa. Nej då, sådant kan man fixa eller dölja.
Det ska jag vara så proffsig att trolla bort. Inga av mina körer sjunger illa.
Nej, andra orsaker. Som handlar om att skapa stämning.
Sådant är jag noga med. 
Hur man uppför sig mot sina sångarkamrater. 
Och mot ledaren. Och mot gästerna som sjunger med oss.
Kändisgäster som måste ställa om sig efter varje ny kör, varje kväll.
Det ska man förstå, det är en utmaning. 
Man har ju också ett ansvar. Som individ i en grupp.
Det är viktigt att förstå. 
Kommer du in som ett surtryne, speglar det av sig.
Ja, försöker vara så pass väluppfostrad. Mammas och pappas fel.
”Ibland får du bara bita ihop! Välj dina konflikter.”
Ja, jag kan hålla med. 
Man har ett val. Man kan gå hem.
Hårt? Nä. 
Vet ni, man kan lura sig själv. 
Om man är pissed, ska man fake-le. Till slut funkar det.
Enligt vetenskapen. (Postar inga källor här, den som vill kan få.)
Nu snackar jag inte depression, nu skackar jag temporärt surbollsbeteende.
Så där tramsigt, liksom.

Jag har själv fått jobba på det. 
Det skulle inte vara särskilt inspirerande.
Om jag kommer in vrålgrinig och ska entusiasmera en hord med människor.
Som jag ska få att sjunga fint tillsammans. Leverera. Med mina sura energier.
Dessutom vet jag av erfarenhet. Har man roligt, blir det bättre resultat.
Enkelt. För mig. När jag låtsas, blir jag till slut glad.
Fast jag behöver aldrig låtsas numer.
(Jag utgår från mig själv. Det kanske inte funkar för alla.
Medveten om det.)

Det där med människomöten och förenande.
Häftigt, tycker jag.
”Alltså, jag vet inte om jag kan va’ mä ja’...
Nähä.
”Alltså, vi har en historia. Som INTE är najs. Om jag säjer så...”
Helt ok. Men ni sjunger i olika stämmor. Känns det ok?
Ni står skiiiitlångt ifrån varandra...
”Ja. Jag ska prova.”
Så sjunger vi. Försvinner in i Nirvana för en stund.
Så ser jag att de med den inte najsa historian, står i samma gäng och skrattar.
Alla blir inte polare igen. Men de biter ihop.
Kanske för andras skull. Eller för sin egen.
Och musicerar för glatta livet. Tillsammans.
Det är för mig fred på jorden.
Och faktiskt så kan gammalt groll försvinna.
Jag jobbar på små orter. Där de flesta känner varandra.

Och det blir så bra. 
Vår passion sätter andra griller i huvudet på oss. 
Det som är roligt och det vi har gemensamt.
Passionen för körsång. 
Du får din stämma, och ska sätta in den i ett sammanhang.
Så flyter de olika stämmorna ihop, bildar en enhet. 
Med en drös andra. You are not alone...
Hur häftigt som helst. Man bidrar med sitt lilla till det stora.
Förstå mig rätt. 
Fredligt och förenande.

Så jag är glad över mina körer.
Utan dem hade mitt liv varit utfattigt. 
Människorna, vet ni. Det är vi som gör det.






















fredag 17 november 2017

Din stämpel finns kvar här. Så länge någon pratar om dig.

Människomöten.
Sådana har jag oerhört många. Hela tiden.
En hel del återkommer.
Andra är för stunden och kommer aldrig åter.
Tyvärr är jag dålig på namn. Men jag minns andra saker.
Kan inte påstå att jag minns utseenden.
Vissa minns jag. Det beror på vibbarna.
Kroppsformer, nä... Är för mig ointressant. Förutom min egen.
Som jag kan vara rätt så skarp emot.
Men andras lägger jag väl inte på minnet.
Jag minns bäst tonen. Individens ton. Uttrycket.
Kan vara sorgset. Glatt. Inåtvänt. Utåtriktat.
Skarpt. Bittert. Mjukt. Vänligt. Lustfyllt. Inställsamt.
Frånvänt. Inkännande.
Rösten. Och blicken.

Vibbar. Sådana underskattar inte jag. Alls.

Möten är häftiga.
Härom kvällen satt jag djupt inne i Hälsingeskogen.
På en av de finaste gårdarna jag har skådat.
En sådan där timrad gård med krusidullveranda.
Snö. Minusgrader. Stjärnklar himmel.
Det var bara Tomten som fattades.
Hamnade bredvid ett äldre par. De var lite tystlåtna, trodde jag.
Men ack.

Jag frågade lite försynt om var de bodde. Så var det klart.
Vi pratade gospelmusik och skogsvård. I timmar.
Deras berättelser kunde bli en bok. Fascinerande.
Deras kunskaper vill jag bära med mig.
Deras värme. Och generositet.
Det är inte alltid enkelt att bjuda på sig själv.
Och givetvis hade vi gemensamma bekanta.
Herren visste mycket väl vilka mina morföräldrar var.
Värdinnan fick liksom demonstrativt resa sig.
Börja plocka bort kaffekopparna. Ge oss pladderskallar en hint.
Så vi ska fortsätta vid deras köksbord någon dag.
I en annan del av Hälsingeskogen. Det ser jag fram emot.
”Nu läre lu läsa på te näste gång vi ses!”
Det blev ett väldigt fint människomöte. Som ska återkomma.
Jag kommer nog att minnas deras utseenden.

Vissa människor behöver man knappt orda med.
Förståelsen bara finns. Kemin.
”KLICK”
Den ömsesidiga respekten. Behövs inga förklaringar.
Inga ursäkter. Skratten faller naturligt på plats.
Likaså allvaret. Man vårdar. Utan att anstränga ihjäl sig.
För det är ömsesidigt. Rätt av, ba’.
Jag pratar inte bara kärleksrelationer.
Fast vad då, vänskap är också en kärleksrelation.
Kärleken har många utseenden. Vem som nu sade det.
Säkert Jesus.

Jag försöker lagra alla fina avtryck. Människans.
De vill jag bära i vardagen. När det känns knaggligt ibland.
När jag läser nyheterna. Som oftast ger mig en dålig start på dagen.
När jag funderar på livet. ”Varför finns jag?”

Jo, kanske för att jag också ska lämna min stämpel någonstans.














lördag 11 november 2017

En begravning är inte bara en begravning.

Jag ville träffa mamman. Som förlorade sin son.
Sonen. Han med den blicken som gjorde att man förlät allt.
Vad som helst. Jo, en del är begåvade med en sådan. Ganska få.
Man ser att det bara finns snällt. Där bakom de vackra ögonen.
Man känner det, framför allt. Oerhört omtyckt. Charmig. Humor.
Den går faktiskt inte att beskriva här. Måste upplevas.
Saknad så in i bängen. Jag hade gärna varit svärmor åt den grabben.
Eller faster. What ever. Vi bodde på samma gata, dock. Det duger det med.
Och han blev polare med min morsa. De fick en speciell och fin relation.
Två skarpa individer. Som fann varandra.
Roller och ålder har ingen betydelse. Man ba’ finner varandra.
Det är inte alls längesedan han pös.
Mamman. Fina mamman.
Som såg ut som en skör liten fågelunge.
Med de där vackra ögonen. Där sonen syns så tydligt.
Så jag gick till kyrkan i söndags. På Alla själars dag.
Och det blir speciellt. Mellan mamman och mig. Klurigt att förklara.

Jag spelade på begravningen. Det finaste uppdrag jag kan få.
Jag har spelat på mångas begravningar. Där jag känner den som pös.
Eller känner syskon till den som pös. Vänner. Föräldrar.
Jag spelade på min mors och fars begravningar.
För mig är det det bästa jag kan göra.
Ibland blir det väldigt tungt. Kan låta si och så. Men det gör inget.
Sörja med och i musiken. Säga ”tack å ajöken” på det viset.
För mig är det strålande. Ärofyllt. Och jag.
Och har insett att det är en ynnest.

Jag bor i en liten bygd. Om vi inte känner varandra, känner vi till varandra.
Det blir intimt. Och jag kan inte göra annat än att säga ”ja”.
Jag såg i söndags. Hur intimt det är. Här.
Det var många varma armstrykningar. Omfamningar.
Förstående nickningar och handslag.
Ni vet. När man hälsar med höger hand, och vänster hand liksom omsluter.
Väldigt fint. Så himla vackert. Ordlös omsorg.
Så surret efteråt. Med Hembygdskören. Som sjöng så vackert.
Skapade stämning.
Surr med prästen. Med vaktmästarna. Besökarna.

Så får vi den där relationen. Som med mamman. Det blir något speciellt.
Som vi inte behöver sätta ord på. Finns inget behov.
Vi känner varandra. Sedan förr. Men det utvecklas till något annat.
Vi har samtal. Går igenom. Smärtan, framför allt.
Så måste vi klura och leta. Finurla. Tänka igenom.
Välja... Det är svårt. Tillfredsställa den som pös. De som är kvar.
Jättesvårt för många. Så det blir många samtal.
Inte så många samtal om musik. Faktiskt.
Det blir samtal med begravningsbyrån. Som också känner den som pös.
Många fina klurerier. Värdigt. Vi gör alltid värdigt.
Men det förstår ni ju. Känner man de berörda, blir det ett annat djup.
Eller hur jag ska uttrycka mig. Förstå mig rätt.

Jag uppskattar det här. Lilla formatet.
Vi ser, och blir sedda. På gott och ont, i ärlighetens namn.
Lite för sedda ibland. Men jag kan tolerera det.
Omtanken vinner.
Här känner jag mina grannar. Eva vet när jag är borta.
Hon ser det. Fast det ibland inte syns.
Då ser hon till att soptunnan står vid vägen.
Det gör hon även när jag är här. För hon vet.
Är inte soptunnan vid vägen på söndag, har jag glömt det.
Förmodligen för att jag är trött efter jobbet. Hjärnan har kopplat bort.
Och skiter fullständigt i soptunnan.
Det var nära att jag fick en katt på halsen. Katten har ett hem, tack och lov.
Men hade jag fått katten på halsen, hade det varit lugnt.
”Ge mig nyckel så hjälper vi dig! Kan inte jag, skickar jag mannen eller kidsen!”
Grannen Anna m fam, 500 meter bort.
Lugnt. Ljuvt. Älskert.
”Ska jag ta med något från apoteket? Säg bara till. Stackare...”
Kerstin i kurvan.

Jag hade tänkt att skriva om körsång. Och om fantastiska följder.
Och om skilsmässor och barnen. Och om fäder som inte har en chans.
Men det är två ting som kräver varsina inlägg.

Då så.


















torsdag 26 oktober 2017

Även om vi inte syns, finns vi. Sorgen får gå hand i hand.

”Det är första gången jag blir sedd... och hörd! Hahaha!”
säger en kvinna i 55-årsåldern.
”...och inte har jag haft så jävla roligt heller, förr’ns nu.
Det är roligt å bli sedd. Å folk jag har sett i alla år... i byn.
Knappt hälsa’ på.
Helt plötsligt är vi kompisar. Vi har aldrig prata’ förr.
Men nu sjunger vi samma stämma. Å skrattar mä varann.
Hjälper varann när du kör ditt rallytempo. Å vi ligger hundra takter efter.
Dej orkar man ju inte tjata på...! *blink blink*
Tack!”
Sorgligt. Och jättefint.
Att en människa äntligen får känna sig sedd. I 55-årsåldern.
Jättevacker sångröst. Som bara har väntat på att få blomma.
En människa som har vetat om sin talang,
Men aldrig har haft tillfälle. Eller aldrig har FÅTT tillfälle.
Kanske inte fått det pga av andra.
Förr’ns nu. Jag njuter. Och blir beklämd.

Jag känner en familj. Som i dagarna har förlorat en kär.
Hon dog för ung. Chock.
Så ska de hantera. Förstå. Bearbeta. Varför? Vad hände?
Hade hon ont? Var är hon? Vad kunde vi göra? Det händer inte...

Det ska landa.
Så tänker jag på min pappa. Det enorma saknaden.
Mamma. Kent, min barndomsvän.
Igår vaknade jag och grät. Hade inte drömt något, vad jag minns.
Bara vaknade och saknade. Hela kroppen värkte. Pappa. Dog 2014.
Jag kände hans humor och kramar. Hans morgonkaffedoft.
Hur ren hans doft var. Fleschig after shave och ren pappa.
Han var så tydlig. Med slips och väst. Han hade stil, den karl’n.
Öppnade alltid bildörren för mamma.
Skröt med sin eldrivna vinkorksöppnare från NK.
En gentleman af rang. Hämtade mig på urballade fester.
”Nu säger vi inget till mamma. Du får en jävla avhyvling
imorgon ändå. Men vill du sova ruset av dig- s m y g!
Jag brer en leverpastejmacka under tiden. Som Jesus skulle ha gjort.
Gå å lägg dig, Judas!”
Jag hörde hans skratt. Hörde hans usla skämt.
Såg hans ansiktsuttryck. När han var så stolt över mig så han grät.
Men skulle dölja det.
”Men farsan, är du RÖRD? Erkänn, din gamle Senapskung!!”
”Nej för i helvitte, jag är bara stolt din lilla skitunge!!”

Hur ska jag trösta? Jag kan inte säga att tiden läker.
För jag tycker inte det. Snarare att jag vänjer mig.
Lär mig att leva med saknad och sorg.
Tomheten. Den är jobbigast.
För ingen kan ersätta en annan. För vi är unika.
Jag kunde inte ha gjort någonting. Annat än det jag gjorde.
För jag gjorde så. Då.
De minnen vi har, växer till en skattkista.
I våra kroppar. Vi öppnar skattkistan pö om pö. Tar på. Känner på.
Minns med glädje. Värme. Och saknad. Så småningom.
Och som vi var en del av. Det är så vi finns kvar.
Och blir ihågkomna.

Så tänker jag på damen i kören.
Kära människa. Du är sedd, jag tänker på dig, och du är ihågkommen.








tisdag 10 oktober 2017

Nä. Man vet inte riktigt med mig.

Var sak har sin tid. I alla fall för mig.
Mitt liv är liksom som olika avsnitt. 
Skitlånga avsnitt. Med superknasiga vändningar.
Twin Peaks/Madicken/Persona/Borta med vinden-mix. 
Inte mig emot.

"Bor du i Lingbo nu? Man vet ju inte riktigt med dig..."
Nä. Man vet inte riktigt med mig. 
För sådan är jag. Och har ingen plan på att bli annorlunda.
Absolut inte för att andra ska känna ro.
Då förkastar jag mig själv. 
Och det låter som ett riktigt tråkigt liv.
För då är inte jag jag.
Man må kalla mig egoist. 
Jag vet ändå inte riktig vad det innebär.
Inte när man uppmärksammar sig själv. Livet jag fått, liksom.
Att trampa på andra, för att framhäva sig själv. Det är att vara egoist.
Jag bor här nu. För att jag vill. För att jag behöver.
För att det funkar. Framför allt, för att jag trivs. 
Jag trånar efter drömgården. Har visioner. Tankar om framtiden.
Men inte för många. Alltså tankar. 
Jag ljuger som en skvallerblaska. Jag har tre miljoner tankar.
Men förstår. Alla tankar blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det gör inget. Livet är ok ändå.

Det är lättare. Här. På landet.
Jag trodde det skulle vara lättare i stan.
Nä. Inte för mig. 
Jag kommer med en idé.
"Får jag och Åsa Jinder göra en skivsläppskonsert här?"
"Ja men det låter superkul! Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpas åt?
Jag ringer "den" och "den" som fixar servering. Vad behöver ni?"
Snällt och välkomnande. Och så himla ohajpat. Älskert.
Byföreningen, idrottsföreningen, hembygdsföreningen.
Kulturföreningen, syföreningen, församlingen.
And so on.
Oerhört roligt. Lättjobbat. 
Det är distans till Jantelagen. Den finns garanterat.
Men jag märker den inte så värst. Bara bland några.
Sådant där genomskådar jag tvärt.
Faktiskt. Jag har alldeles för mycket rutin på den skitlagen.
Tyvärr. 
De andra krafterna är så mycket starkare. Här. Och syns.
Så jag tror att Jantelagsanhängarna gott får sitta hemma.
Och gnälla med sitt avund. Över en kopp bittert surkaffe.
Och får kanske en rejäl och verbal käftsmäll. 
"Herre jösses, det är väl KUL när någon försöker ordna något här i byn!"
Ja. Det är det.

Jag har det väldigt fint.
Just nu. Mitt i livet. Att vara mitt i livet är inte åldersrelaterat.
Det tror inte jag. Jag tror att vi alltid är mitt i livet.
Så länge vi lever.
Jag har t o m tid att skriva låtar. Bara till mig själv.
Jag har tid att sitta på kökssoffan. Och glo. I timmar.
Jag hinner se förändringarna. Hur träden dagligen skiftar utseende. 
Jag har tid att hatta runt. 
Jag har tid att småprata med förbipasserande.
Jag har tid att slänga käft med gubbarna på macken.
Jag har tid med tystnaden. Med regnet. Solen. Suset i träden.
Och jag har tid med påfyllning. 
Framför allt har jag tid med att komma ikapp mig själv.
Till 67% av tiden klädd i mysbralla. 
Och jag har aldrig jobbat så mycket, som nu.

Så jag stannar här ett tag.