tisdag 10 oktober 2017

Nä. Man vet inte riktigt med mig.

Var sak har sin tid. I alla fall för mig.
Mitt liv är liksom som olika avsnitt. 
Skitlånga avsnitt. Med superknasiga vändningar.
Twin Peaks/Madicken/Persona/Borta med vinden-mix. 
Inte mig emot.

"Bor du i Lingbo nu? Man vet ju inte riktigt med dig..."
Nä. Man vet inte riktigt med mig. 
För sådan är jag. Och har ingen plan på att bli annorlunda.
Absolut inte för att andra ska känna ro.
Då förkastar jag mig själv. 
Och det låter som ett riktigt tråkigt liv.
För då är inte jag jag.
Man må kalla mig egoist. 
Jag vet ändå inte riktig vad det innebär.
Inte när man uppmärksammar sig själv. Livet jag fått, liksom.
Att trampa på andra, för att framhäva sig själv. Det är att vara egoist.
Jag bor här nu. För att jag vill. För att jag behöver.
För att det funkar. Framför allt, för att jag trivs. 
Jag trånar efter drömgården. Har visioner. Tankar om framtiden.
Men inte för många. Alltså tankar. 
Jag ljuger som en skvallerblaska. Jag har tre miljoner tankar.
Men förstår. Alla tankar blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det gör inget. Livet är ok ändå.

Det är lättare. Här. På landet.
Jag trodde det skulle vara lättare i stan.
Nä. Inte för mig. 
Jag kommer med en idé.
"Får jag och Åsa Jinder göra en skivsläppskonsert här?"
"Ja men det låter superkul! Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpas åt?
Jag ringer "den" och "den" som fixar servering. Vad behöver ni?"
Snällt och välkomnande. Och så himla ohajpat. Älskert.
Byföreningen, idrottsföreningen, hembygdsföreningen.
Kulturföreningen, syföreningen, församlingen.
And so on.
Oerhört roligt. Lättjobbat. 
Det är distans till Jantelagen. Den finns garanterat.
Men jag märker den inte så värst. Bara bland några.
Sådant där genomskådar jag tvärt.
Faktiskt. Jag har alldeles för mycket rutin på den skitlagen.
Tyvärr. 
De andra krafterna är så mycket starkare. Här. Och syns.
Så jag tror att Jantelagsanhängarna gott får sitta hemma.
Och gnälla med sitt avund. Över en kopp bittert surkaffe.
Och får kanske en rejäl och verbal käftsmäll. 
"Herre jösses, det är väl KUL när någon försöker ordna något här i byn!"
Ja. Det är det.

Jag har det väldigt fint.
Just nu. Mitt i livet. Att vara mitt i livet är inte åldersrelaterat.
Det tror inte jag. Jag tror att vi alltid är mitt i livet.
Så länge vi lever.
Jag har t o m tid att skriva låtar. Bara till mig själv.
Jag har tid att sitta på kökssoffan. Och glo. I timmar.
Jag hinner se förändringarna. Hur träden dagligen skiftar utseende. 
Jag har tid att hatta runt. 
Jag har tid att småprata med förbipasserande.
Jag har tid att slänga käft med gubbarna på macken.
Jag har tid med tystnaden. Med regnet. Solen. Suset i träden.
Och jag har tid med påfyllning. 
Framför allt har jag tid med att komma ikapp mig själv.
Till 67% av tiden klädd i mysbralla. 
Och jag har aldrig jobbat så mycket, som nu.

Så jag stannar här ett tag.










fredag 22 september 2017

Våga posta lyckan!

Man tampas på, liksom.
En del glider friktionsfritt. 
Andra bumpar runt över fartbulor.
Alltså i relationer. Finns ju ingen mall, direkt.
Det handlar om individer. Som möts. Och bestämmer sig.
För att slå sina påsar ihop. 
Det kan hålla från scratch 'til the end.
Eller en kort period av livet. Kort. Allt är relativt.
En kort period kan kännas alltför lång. Eller tvärt om.
Något hände i alla fall. Perioden tog slut.
Finns lika många orsaker som människor.

"Det där ger jag typ tre veckor!" utbrister hans vän.
På en pizzeria, rätt i trynet på oss.
En relation jag hade. Hans vän hade så rätt.
Jag undrar ibland om han påverkade oss.
Idag är jag i så fall glad för det. Annars hade jag inte Snubben.
Men jag klurar. På påverkan av andras "hit me".

Vi dömer hårt. Tar partier.
När en relation tar slut. Då kan en del få svårt att välja.
Väldigt vanligt, enligt mina öron. Och ögon.
Välja vems sida man ska bli kvar på.
Då är man sedd som ett par. Som en smältdegel. 
Och inte som individer.
För mig är det lite knasigt. Men jag förstår ändå.
Och tycker att det är lite sorgligt.
Det blir sorg för umgänget när relationer tar slut.
Det förstår jag också.
Man skapar en paridentitet. Så pang tjong. Det tar slut.
Den ena tappar umgänget totalt. Det där man hade byggt upp.
Tillsammans. Och så blir man helt plötsligt ensam.
Det är ganska grymt. 
Det kan bli sorg för de berörda också.
Icke att förglömma. 

Så klart finns det sjuka relationer.
Där parvännerna har haft överseende. 
Och blivit "befriade" när relationen äntligen har avslutats.
Blivit glad för den enas skull. 
Jag fattar det också. Been there i periferin.

Vi tampas med varandra på Tellus.
De ganska korta liv vi har. 
Som vi bör fylla. På någe vis.
Inte faan tänker jag dö som hatare till omvärlden.
Jag isolerar mig i min stuga. Just nu bland höstlöv och sunkig doft.
Åker på upptäcksfärd i skogen. Kommer ut i en by som jag inte visste fanns.
Skaparkraften. Stressläkningen. Lugnet. Kreativiteten.
Medicin för mig. Just nu.
Och jag jobbar satan i gatan. Tack vare lugnet däremellan jobben. 
Det är jag. Andra får lugn av storstadsliv. 
Det finns ingen mall.

Relationer till mänskligheten.
Men vi är ju ganska dåliga på det. 
Nu tycker jag att det har eskalerat enormt.
Vi har ett hårt skick mot varandra.
Jag behöver bara referera till Facebook.
Det räcker ju, tyvärr. 
Så blir jag förlöjligad när jag postar natur- och nöjdbilder.
Heeela ti'n postar jag sådant. För att jag är glad.
"Men så där bra kan du inte ha det! Visa verkligheten!"
"Är du så där jävla lycklig?"
Osv osv i inkorgen...
"Piss å brinn fett!", säger jag då som min mamma sa'.
Det där är min verklighet. Den finns, faktiskt.
Det är som att det är fel att visa sin lycka.
För på fejjan ska vi inte vara för glada, minsann.
Då fejkar vi.
Jävla trams...
Jag opponerar mig starkt. Och det vet de berörda.

Hoppas du kan få den också. I din värld. Alltså lyckan. 
Och framför allt: våga posta den på Facebook!








onsdag 6 september 2017

Han blev misshandlad. Jag känner bara sorg.

Han behövde hjälp. När han var liten.
En oskyldig palt. Som inte hade varit blöjfri länge.
Han blev misshandlad. Förnedrad. Slagen.
Oönskad. Ingen ville ha honom.
Ni vill inte veta. För så grymt är det.
En liten oskyldig palt. Som hade noll koll på världsläget.
Noll koll på de vuxnas värld.
Han var ett barn. Som ville veta livet. 
Men var ett oönskat barn. 
Och det visades i handlingar.

Vi har ett foto här hemma. Som stoltserar på vackraste skänken.
Där är han fyra år. Ler så vackert och oskyldigt.
Som bara en ovetande unge kan. 
Blicken är levande. Nyfiken och klockren.
Med den fina spetskragen runt halsen. 
Ett sådant där lyckligt barnfoto. 
Den där ungen vill man krama skiten ur.
Jag önskar att den gossen hade fått vara ett barn.

Han minns Beatrice. Barnhemsföreståndarinnan. 
Djävulen i mänsklig gestalt.
Han minns hur han blev lämnad. 
Han minns när mamman lämnade över.
Och hur han försökte fly.
Fly till mamman. Som lämnade honom.
På Björklinge barnhem.
Han minns hur han blev straffad. Bara genom att finnas till.
Han försökte låsa upp dörren. Sköt ett stort bord mot dörren.
Klättrade upp.
Så han kunde komma åt hasplarna. De där låsdonen.
Så låste han upp. Kom ut ur rummet han var inlåst i.
Sprang ned för trappen.
Och ser hur de bara åker. Åker iväg. Lämnar honom.
Utan att ens vinka. Mamman.
Nä, ingen dramatik jag fantiserar. Ren och skär sanning. 
Så blev han utvald. Att placeras i fosterhem.
Blev den utpekade. Att  följa med hem på prov.
Jo då, han känner det i kroppen. Än. Vid 62 års ålder.

Vi minns. Det är gjutet. 
"Jenny, hur faan kan det här förfölja mig när jag är så gammal?"
Jo då, det är du. Skapligt gammal. Och du. Din historia. 
Du är den du är. Och du är fin. Din historia formar dig.
Och du gör så gott du kan.
Det räcker från Jorden till Månen, och tillbaka. Minst.
❤️

söndag 27 augusti 2017

Hoppas ögena vänds inåt på dig.

Så går en dag än från vår tid,
och kommer icke mer.


Jag funderar på om jag är nöjd. 
Med dagen som aldrig kommer åter.
Jo men det är si och så med det. I ärlighetens namn.
Jag är nöjd i stunden. Och kan ganska ofta somna gott.
Men kan vara fundersam när morgonen kommer.
Tar min go'kaffe av exklusiva kvalitetsbönor.
(Alltså efter morgonjympan a la Bertil Uggla.)
Och frågar mig själv. "Vad vill jag? Om jag dör nu, dör jag nöjd?"
Kommer Kungen att snickra mig ett utedass?
Ungefär så. För det KAN finnas en sannolikhet.
Att Kungen snickrar mig ett dass. Att jag dör skapligt nöjd.

Jag är alltid på väg. Alltid. Always. Låser mig inte.
Det är jag. (Tar det en gång till: Det är JAG. Så tyngden hamnar rätt.)
Min hjärna, mitt hjärta, min fysiska och min psykiska kropp. 
Där alla bitar bör hitta varandra. En komplicerad sak.
Kan nog många tycka. Rastlös. 
Och tyvärr tycker vi alltför ofta. Om andras liv och leverne. 
Om vi finge blomma... Utan fördomar och kontroll. 
(Jag menar inte laglöst.
Det är tydligt att vi människor dock behöver lagar.)

Förr var det världskrig. Alltså i kroppssystemet. 
"Faaaan! Jag måste hitta en plats! En och samma!"
Stress. Sökande. För att jag bör vara så.
Nä. Jag gör som jag bör. För att växa. Och för att vara sann.
Mot mig själv. För det är min grej. Har jag kommit på.
Att vara sann. Fy satan i gatan så det underlättar.
I alla slags sammanhang. 
Nu snackar jag inte om att sluta vara hövlig. 
Eller rata andras önskemål, viljor och personligheter.
Är jag sjyst mot mig själv, har jag lättare att tolerera andra.
Då kan jag rycka på axlarna åt pellejönsar. 
Sådana dära snärjiga satar. Som önskar det går åt helvitte för mig.
För exempel.
Jo då, klart det finns sådana. Det vet jag. 
Då kan jag tänka "piss och brinn!"
Så är det bra med den saken. 
"Adjöken mä dej du! Lycka till med grumset i kolan!
Hoppas ögena vänds inåt på dig. Så du får en rejäl titt i självkänslan."

Jag trivs. Typ tre jobb. Just nu. Alla med samma bottenklang. 
Musik, musik och musik. På alla möjliga sätt. 
Helst minst två hem.
Så jag hittar min plats. 
För mig är nog livet ett långt sökande.
Jag letar influenser. Letar människor. Impulser.
Kontraster. Platser. Jag letar ord. Bus. Knasbollar.
Grinpellar. Muntergökar. Träd. Skyskrapor. Charterresor.
Lyxliv. Utedass. Torparväxter. Livslust. Sorg.
Jag letar livet, kära människor.
Innan jag pyser vidare. 
Jo, det är jobbigt ibland. Det är ett evigt sökande.
Men jag gillar't skarpt.
Och slår inte undan min nyfikenhet.
För då är jag riktigt taskig mot mig själv.

"Har du flyttat på heltid till byn? Det har jag hört..."
"Har ni separerat?! Det har jag hört..."
"Har ni lyan kvar i stan OCKSÅ? Det har jag hört..."
"Har DU varit mä i TV?? Det har jag hört..."

Den där nyfikenheten gör att jag finns. 
Det är fint!
Bara att tacka och ta emot.



torsdag 3 augusti 2017

Jag är totalsågad. Spegel på dig.

"Vi äro individer, allt ifrån Gävleborg!"
För det är vi.
Jag har en stor kör. Som jag gissar blir större i höst.
En hel drös med individer. Unika. Så klart.
I dagsläget ca sextio individer. Många att uppmärksamma.
Många rariteter att skåda. Spana in. Klura på.
Procentuellt i förhållande till folkmängd. 
Ja, då kan jag skryta fett med antalet individer.
Och det gör jag så gärna. Dumt att låta bli.
Det gäller att se dem. En ynnest att få se alla.
När en sak går bra, ska vi helst hålla tillbaka. 
Vara överdrivet ödmjuka. Inte sticka ut.
Märkligt nog. Jag förstår inte sådant. Svenne Banan-lagen.
Skyller på morsan. RIP. Jävla trams, som hon skulle ha sagt.
Och eftersom jag inte förstår den lagen: 
Wohoooo, jag har en skitstor skönsjungande kör!
De sjunger så rent, fint och fränt. Vi är så fina ihop.
De är kvicka som en plåsterbortrivning.
Jag trycker in låtar. I rallyfart. "Give it to me baby!" Typ.
Och jag är så stolt. Är det ok? Ja, mycket.
Det vore förfärligt om jag inte var det.
Det skulle dra ned hela styrkan. 
"Nja, det var ok... Ni sjöng ganska fint. Så där lagom."
Då skulle jag ljuga. Och det är fult.
Vi har heller aldrig mellanmjölk i vårt körkaffe.

Jag får inte en krasch om det går åt fanders.
Sådant kan hända. Väldigt mänskligt.
Herre jösses, jag lirar ju med Big Jinder...
Där kan jag få en nick. Ett ljudlöst ord med stora bokstäver. 
Slow motion-varning, liksom. Med överdrivna rörelser.
Mitt i en hejdundrandes polska. "SOOOLOOO!" 
Ja ja, en gör så gott en kan. Och det gotta kan bli hejdlöst.
Men vi hittar varandra någonstans i improvisationsdjungeln.
Vi fick faktiskt stående ovationer en gång. Mitt i en konsert.
Jag har aldrig varit ute på en sådan lång cykeltur.
En musikalisk cykeltur långt upp på charterplanshöjd. Åsa måste vara ett geni.
Inte ens Einstein kunde ha räknat ut den där improvisationsekvationen.
Jag fick svettningar. Hamnade i en helt annan tonart.
"Nä. Nu låtsas jag svimma. Då fokuseras det på att det är synd om mig.
Kanske ringer någon en ambulans. Hoppas."
Äsch då. En liten blick från Jinder. Klappat och klart.
"Nu leder jag in dig, din stackare." såg hon ut att tänka.

Det är team work. Och en stor dos ödmjukhet. 
Samt glädje. Engagemang. Så klart även skicklighet.
Personkemi, kan vara en bra grej.
Men den som tror på översittarfasoner. Piskor. Nedlåtande verbala spörapp.
Att få någon att känna sig underlägsen. Och tror att det är rätt väg.
Nä. Den bör ta sig en funderare.
Blir man bättre av att bli vrålsågad? 
Inte i mitt fall. Jag har blivit sågad oräkneliga gånger.
Det tog bort min lust fullständigt. Kritik, absolut. 
Det kan läggas fram på ett bra och konstruktivt sätt. 
Det tar jag så gärna till mig. Lyssnar också.
Men att få fötterna undanslagna. Och den som slår undan fötterna på en.
Den som tror att man växer.
Genom att få "peppen" att man är värdo. Nja.
Tror du att du får mer motivation av det?
Jag tror inte på den pedagogiken. Det är smärtsamt
att ens kalla det för pedagogik.
(Visst, det går runt en hel drös människor.
Som gärna vill platta till oss yrkesmusiker.
Eller åtminstone kastar ut åsikterna hejdlöst.
Och många tycker att vi hellre borde göra si.
Eller så. Vi är vana med åsikter. Ibland får man backa.
Och faktiskt tänka på att det är vårt yrke.
Att komma till mig med repertoarförslag till min kör.
Det är som att snacka med en död fisk. Back off på den.
Ungefär som att jag skulle ge en arkitekt tips. På balkonger.
Jag har för fan inga högskolepoäng i arkitektur.
Vi är en utsatt grupp. Vi är underhållare.
Vi borde få blomsterkvastar dagligen. Av staten.
Men då rekommenderar jag en sockertång i byxfickan.
Ta fram den. Nyp dem i näsan. Lite gulligt, så där.
Oooops, du har en liten åsiktslus på snoken, lille vän!
Du kunde ha snickrat den där verandan snyggare! 
Men lilla vän, var snabbare i Konsumkassan! 
Men sablar så furt ni har gjort på kyrkogården!
Och alla ni borde ha gjort så här istället: bla bla bla.
Gärna med bäbisröst.)

Så jag kör min grej. Min pedagogik. Precis som jag vill.
För nu är jag så pass gammal. Och bestämmer själv.
Man ska vara snäll. Uppmuntrande. 
Och hjälpa människor att lösa eventuella svårigheter.
Team work är en dygd, säger jag ba'. 

Och man kan tänka på att vi yrkesmusiker också är människor.
Och att musiken är vårt yrke. Och att ni får lita på vår kunskap.
Precis som i alla andra yrken. 
Vi har olika stilar. Blir insnöade på olika ting.
Är bättre på vissa grejer, sämre på andra.
Och behöver vara lediga ibland. 

En liten dröm är att bli bjuden på kanske ett bröllop.
Eller ett roligt party. Vilken fest som helst.
Utan förväntningen att jag ska musicera.
Fast det har faktiskt aldrig hänt. Knasigt.












måndag 31 juli 2017

Äh, vi skrattar ändå. Sjukdom, sorg, rädsla. Skitsamma.

"Hur har du det, se'n du blev ensammen?"
"Nä fy faan..."
Så ser jag att det är nära till tårar.
"Det är ju inge' roligt. Särskilt inte å laga mat.
Man sitter där och det tar tio minuter. Alldeles tyst.
Nä. Jag åker ut. Varje dag."
En mycket stilig karl i 70-årsåldern. 
"Du vet, vi var ihop vi se'n sjuttonårsåldern."

"Det är någe fel på mig! Hundar gillar inte mig.
Varenda jävel jag möter morrar!"
Så drar han en mängd exempel. Med morrande hundar.
Han som är så snäll.
Så skrattar alla fikapolare. Eller snarare vi som är fikapolare
just då. Och driver lite med den hundskraja mannen.
Här i byn har typ alla hund. Jakthund eller brö'hund.
Eller har åtminstone vuxit upp med grannens vovve.
"Kom igen nu, gå fram til hunn! Hahaha!"
Och inte på ett elakt sätt. Det skämtas hjärtligt.

"Men så roligt att se dig på bena! Hur mår du?"
"Jag är väldigt trött. Har ingen direkt ork."
Så hjälper hans snälla fru med att fylla i. 
Omtänksamt och kärleksfullt team work.
Processen som måste gås igenom. Arbetet. 
Väntan. Domarna. Förhoppningarna. Behandlingarna.
Frun med de pliriga ögonen. Hon ser ut som en busunge.
"Kom! Vi drar å pallar äpplen!" 
Jag bara väntar på att hon ska föreslå det.
Fast först ska hon lära mig knyppling.
"Jag är inte nå'n bra pedagog, det ska du veta!
Jag är jävligt bra på å säga till om du gör fel. 
Det ska du ha klart för dig!"
Taget. Det låter som en bra pedagog just för mig.
I alla fall med det där trasslet jag ska lära mig.
Jag behöver raka rör. Inget krusidull. 

"Snubben, har du cash? Jag ska gå in på loppisen."
"Ja, jag kanske har en tjuga."
"Nä för fan, här ligger ju en tvåhundring. Tack!"
Så blinkar jag till Reven. Reven som nog är den roligaste jag vet.
Han fattar att jag gör det liksom på pin tji.
Sedan drivs det hejvilt med mig. Och Snubben.
"Men flicka, tjänar inte du egna pengar?!"
"Jo. Men dem spar jag. Man är väl smart för fasiken!" Blink blink.

Det är en fröjd att gå till Hembygdsgården.
Oftast sitter samma gäng där. Slänger käft.
Skämtar. Ibland kan det bli allvar. Politik. 
En hel del nostalgi. Sitter i timmar. 
Kaffet och smörgåsen smakar alldeles extragott.
I just den miljön. Tack vare människorna.
Vi svär ganska mycket här. Det är liksom helt naturligt.
Låter inte illa alls i mina öron. Jag är ju uppvuxen med det.
Jag får tygla mig när jag ska vara ordentlig. I kantorsrollen, t ex.
"Fan vad jag beklagar förlusten, det är för jävligt!"
Det går ju inte. Till vilt främmande sörjande.

Idag är det grå melange som gäller. Ofixad frisyr.
No make up. Fria fötter. Som mest håller till på en fotpall.
Resten av kroppen vilar i en högkvalitétskorgstol.
Det gäller att ta vara på de vilostunder som fås.
Den sociala biten blir högst en vinkning. På distans.
Till de få som passerar min oas.
Så. Dags för åttonde emaljmuggen go'kaffe.



tisdag 25 juli 2017

Äckliga människa! Passa in i ramen, för faan...

"Åh fy faan! Kolla så äcklig hon ser ut!! "
En alldeles för mager gestalt. Med skimmer på kroppen.
Hår. Även kallat Lanugohår. Blir som fjun. 
Underhudsfettet försvinner. Då måste kroppen skydda sig på annat vis.
Hålla värmen. 

"Skitbra att fläskfia köper chips och nuggets. Hon behöver verkligen det!
Hahaha! Vidrigt..."
En alldeles för överviktig gestalt. Problem med rörligheten.
Blossande kinder. Pärlor i pannan. Tung andning. 
Besvärligt att böja sig ned. Efter de fyra överfyllda matkassarna. 

Unga tjejer.

Jag blir alltid besviken. 
På alldeles för många människors korta näsor.
Man bör tänka längre än vad näsan räcker. Bra grej.
Det finns en orsak. Till varför.
Och de drabbade vet kanske inte ens själva.
De kämpar. Tro mig.
Men de vet att de blir dömda. Uttittade.
Som svaga. Klena fån. Som ser osmakliga ut.
I alla fall i de kortnästas ögon.
...och i 9 1/2 fall av 10 är det genus femininum. 
Som blir drabbade. Av kortnästa. I alla fall i mina öron.

Jag tänker på dem med bulimi/anorexi.
Eftersom jag kan referera till det. Har ju varit i träsket.
Det var längesedan jag berörde ämnet.
Men jag hörde detta idag. Inom en timme. Märkligt.
Det kan absolut ha varit andra bakomliggande orsaker. 
Fast det tror jag inte.

Gick en sväng på stan. 
Mötte några av mina kära byapäron. Som jag skrev om igår.
De som tillhör min favoritgeneration. Blev så glad. Uppfylld. 
Så försvinner glädjen. Inne på Konsum. 
Jag önskar jag inte hörde ibland. Att jag inte hade min radar.
Den är alldeles för ofta påslagen. Min homo sapiens-radar.
Jag lyssnar för mycket. Tittar för mycket. Tar in för mycket.
Men jag kan inte sluta. För jag letar gott. Letar snällt.
Och jag klurar. På människorna. Varför vi dömer. Andra.
Lätt, kvickt och tanklöst. Går i en pissblink.
Men för den drabbade... Kan ta ljusår i rymden att komma över.
Vilket betyder kanske aldrig.

Jag blev illa till mods idag.
Det var som att jag personligen fick en käftsmäll.
Fast det inte var jag som blev utsatt.
En käftsmäll av några som hade bestämt sig. 
För vem jag är. Och varför jag är som jag är. 
En blåtira av kritik. Slag i magen av fördömande.
Och de utsatta hörde. You bet.

"Spegel på er!" tänkte jag. 
Vad har du där innanför skjortkragen? I handväskan?
Bakom läppstiftet? Under hoodluvan?
Kanske dålig självkänsla. Uselt självförtroende.
Behöver du projicera? Mår du så dåligt?
Vad vet jag. 
Kanske behöver du bli sedd. 
Vad vet jag. 

Jag bara hoppas att deras näsor aldrig slutar växa.





måndag 24 juli 2017

Ja ja. Nu har ungdjävlarna rökt gräs och satt eld på åkern. Föräldramöte, tack!

Föräldragenerationen. Min. De med eller utan barn.
Jag diggar dem stenhårt. Särskilt de i min lilla by.
Den vackra byn där Hälsingland börjar. 
(Fast vi alltid måste bevisa det. Tjatigt nog. 
Eftersom vi tillhör en kommun i Gästrikland. Speler ingen röll. 
Vi är hälsingar. Sluta å tjöta. Kom hit. Lyssna till Lingbomålet. 
Snart är vi skarpare än Alfta i truten. Om ni inte sluter å tjöta.)

De som jag växte upp med. Alltså föräldragenerationen.
De som hade koll. Fostrade. Visade omsorg. Passade.
Brydde sig. Plåstrade om. Funderade. Gav kärlek. Mat.
Åthutningar ibland. Eller ganska ofta. Tog en i örat.
Inte bara i örat på sina egna. Nej då. Alla kottar fick röda öron. 
Ofta DNA-fingeravtryck från annat kött & blod. I öronen.
Klurade med varandra. När vi kottar uppförde oss som utomjordingar.
De som följde oss. På våra olika E4:or. När vi blev äldre.
Funderade säkert på vart min generation skulle bära hän. 
Om vi skulle få bra liv. Bli nöjda vuxna. Bli lyckliga.
Säkert oro. Inte ett dugg förvånad. Säkert stolta. 
Inte ett dugg förvånad där heller.
Jag tänker på de som förlorade sin son.
Jag tänker på de som förlorade sin dotter.
Det fanns inte i tankarna då. När vi ynglingar växte upp.
Att några skulle fattas oss alldeles för tidigt. 

De stannar på vägen. När jag är synlig.
Vid lilla huset. Som är döpt till Oasen.
Min lilla oas. Som har stått i stiltje. Som nu får sin omsorg.
För det funkar nu. Var sak har sin tid. 
Jag har skrivit det förr. Att känna sig välkommen. Det är viktigt.
Att inte bli sedd. Det kan göra ont. I vilket sammanhang som helst.
"Välkommen hem!"
Bara det. Kärlek på den.
"Hej Jenny! Vad roligt att du är hemma igen!"
Jag tackar och vinkar tillbaka. När Håkan cyklar förbi. 
Och han gör mig glad på en sekund. 
Anna och Åke. Stannar alltid. Småsnackar. Vi pratar om vad som helst.
Om Kent. Kära Kent, min barndomsvän. Deras son. Han som lämnade oss.
Vi kan också prata grävning. Altaner. Resor. Där vi är då, pratar vi om.
Möter Lennart. Och jag har vovven i hasorna.
"Inte hoppa Skorpan!!"
"Äääh hoppa du, vi är ju kompisar...
Vad roligt att du är hemma igen, Jenny!"
Och fina Ingrid. Lennarts fru. Vacker som det fagraste smycket.
Säger alltid något snällt.
Räven. Som berättar om min mamma och morbror. Varje gång.
Allt tok de gjorde. I ungdomens dagar. Innan jag ens var påtänkt.
Så jag blir uppdaterad. Att det fanns ett liv före mig. Faktiskt.
Hemliga Hagman. "Det bör finnas en Christoffersson i byn! Välkommen!"
Nä. Inte att jag är någon särskild utpekad. Som är exceptionellt välkommen.

Det är bara liksom en ärlig värme. Som jag nästan inte kan sätta ord på.
En värme jag bara upplever där. Just hos den generationen. I lilla byn.
Bittan och Tordan. Som är så otroligt omtänksamma. Föräldrar till min generation.
Som liksom kollar av. Känner av. Med en sådan värme. 
Som jag aldrig finner någon annanstans. Listan kan göras lång.
Ingen är särkilt impad. Över mina (lite för få enligt mig) publicitetsbravader.
Bara hjärtligt glada. Och nyfikna. Och lite oroliga. 
Så jag inte sliter ihjäl mig. Men bara jag har det bra.

Jag är född 1973. Bara att räkna vilken generation jag plitar om. 
De tar liksom över efter mina bortgångna päron. För vuxna behövs.
De som är vuxnare än jag. Erfarna. Som kan guida. Ge kloka råd.
Berätta om sina erfarenheter. Och framför allt, förstå.
För de har varit där. Där jag är nu. För kanske tjugogem år sedan. 
Finns alltid en öppen famn. Spelar nog ingen roll hur vuxen man blir.
En föregångare är en skattkista. 
...och Ing-Maries veranda med en smultroncider.
Det var alldeles alltför längesedan.







söndag 16 juli 2017

Ja ja. Dej går det väl bra för?!

Kan inte riktigt låta bli att skriva om en egenskap.
En egenskap jag inte förstår.
Missunnsamhet. Nä, en till. Så det blir två. Avund, lägger jag till.
Gränsen mellan dessa är hårfin. Och inte klädsamma. För någon.
Sårande shit, det där.

Genus. Intressant. Märkligt nog, fortfarande år 2017.
Kanske inte. Det går långsamt att förändra fula vanor.
Fest i byn. Människor kommer till min amerikanska veranda.
Snackar. Skvallrar. Min uppväxtbygd. 
"Ja ja, det har man väl hört... Att din snubbe ligger bakom din framgång!"
Så sätter det sig i mitt huvud. Vilken bild människor har. Av mig. Av Snubben.
Och jag blir ledsen. Över spekulationer.
Det är bra att reflektera ibland.
Jag tillhör könet kvinna. Det är befängt. Att jag fortfarande måste försvara.
Som att jag är beroende. Av en man. 
Vi jobbar och gör olika. Och det ser olika ut.
Det jag gör, gör inte du. Ibland gör vi kanske lika. Oftast inte.

Då säger jag: 
"Fucking excuse me?! Är detta på riktigt? Jag blir så förnärmad.
Är det Snubben som har 220 högskolepoäng?
Är det han som har feta studieskulder?
Är det han som lirar piano? Som sjunger? Som leder körer?
Som kämpar på med idéerna i mitt huvud?
Är det han har skrivit min musik? Är det han som ger ett dygn
för 2:45 minuter i TV? Är det han som jobbar varenda helg? 
Är det han som är slut på helgerna?  Är det han som tjänar mina pengar?
Är det han som reser runt? Är det han som har valt detta?
Är det han som alltid får förklara? Att det inte är ett åtta-femjobb?"

Not. Och jag har min Snubbe med mig. Han blir lika ledsen som jag.
Vi är ett team. Han hjälper mig. Jag hjälper honom. Vi har vårt.
Och ingen har inblick. Men tar för givet.
I alla fall i vissa kulturer. Det stör mig.
Snubben har en helt annan profession. Som har andra ramar.
Lite mer dagtidsgrejer. Fast ofta med fet övertid.
Han bygger hojar också. Det är en konst.
Så givetvis förstår han. Konstnärlighet. Lägga sin personlighet i saken.
Så det blir unikt. Ge sitt hjärta. Vi måste kanske isolera oss i ett dygn.
På varsina håll. För att skapa fritt. Som vi har tänkt oss.
I våra konstnärliga hjärnor.
Och det är hel ok. 
Så möts vi där på mitten. Och surrar hjärnet. Nattetid. Helst.

Jag ringde Snubben i dag. Och tackade för att han är den han är.
För jag vet att vi har vårt.
Vi skitsnackar när alla har gått. Då sitter vi på amerikanska verandan.
Och luftar intryck. Och är överens oftast. Ibland inte.  
Det kan gå jädrigt hett till. 
Lilla My och Skalman i en debatt. Typ.
Men en kram innan kväller gör gott.

"Ja ja, lycka till med den relationen!! Överlever ni ett år, så grattis!"
Det fick jag höra. Piss off. Över tolv år har gått.
Att ens orka gissa sådant... Lägg tiden på betydelsefulla ting. 
Något som ger dig något, på riktigt. På dig själv, ett hett tips.

Finns inga garantier för något.
Men nu är nu.
Och jag skiter fullständigt i spekulationer. Särskilt i andras.
Livet levs nu. I alla fall mitt.
Jag fick en fråga av en journalist. Jag fyllde 30 år, hamnade i en spalt.
"Vad gör du om tio år?"
"Inte fan vet jag." blev svaret.
Det ändrades. Till något mer visionärt. Ja ja...
Ärlighet är en dygd. Men inte så bekväm, tydligen. 


tisdag 11 juli 2017

Jag ska fira livet. Med tusentals andra.

Jag blir alltid rörd. Av "Allsång på Skansen".
Det kan ju tyckas vara töntigt. Fast inte för mig.
Jag funderar varje tisdagskväll på varför.
Och kommer alltid fram till samma resultat.
Det är snällt. Det är glädje. Det är gemenskap.
Alla möjliga artister och allsånger. Somrigt så det förslår.
Musiken föser ihop alla möjliga olika.
Där alla möjliga olika inte har ett dugg gemensamt.
Till vardags. Men på allsången tar vi grannen i armkrok.
Och sjunger för full hals. Med eller utan smickrande sångröst.
Kameran sveper över en leende och vinkande skara.
Tanter, farbröder, hårdrockare, ungdomar, kändisar, popsnören,
dansbandsfantaster, medelålders. Över Stockholms vackra vyer.
Då blir jag rörd. För det är snällt. Och snällt behöver vi.
På min födelsedag ska jag dit. Och känna snällt.
Det tycker jag är den bästa presenten.

En del människor bär tungt. Varje dag.
Som att de går med en svulstig ryggsäck. 
Som är fylld av bitterhet. Ondska. Avund. Hat.
Helst ska alla andra packas ned i den där säcken.
Att se glädje. Lycka. Förnöjsamhet. Framgång.
Hos andra. Det är det värsta som kan ske.
Till slut är den där ryggsäcken så tung.
Så att de inte kommer någonstans.
Så förblir de sittande. Ensamma. 

Inställsamhet är obehagligt. Det är som att det inte är på riktigt.
En låtsasmask som kopplas på. När det behövs.
En ganska osmaklig mask. Som inte gör att man blir vackrare.
Jag har själv varit inställsam. En gång i tiden.
För att bli godkänd. Fick smörja rejält. Usch.
Jag mådde pest. De måste ha förstått. Att jag inte var jag.
Annars var de kocko i kolan. Vilket jag gissar att de var.
För det gick ganska bra.
Men nu är jag äldre. Och med ålderdom följer visdom.
Så är jag duktig på att genomskåda. 
Förmodligen tack vare mina egna misstag. Eller vad jag nu ska kalla det. 
Och tack vare mitt intresse. Smygstudering av homo sapiens.
Väldigt skoj. Och smärtsamt däremellan. 
Vi är en märklig art. Kan inte tycka på någe annat vis.
Tellus blöder. På grund av oss. Jag sörjer.

Därför måste jag till Skansen. På min födelsedag.
Och glömma för en stund. Och fira livet.
Tillsammans med tusentals glädjespridare.

måndag 3 juli 2017

Kärleksklumpar i solar plexus. Ont gör det.

Mina två veckor är slut. Nu. Alltså semesterveckorna.
Jag har dock en förmåga att jobba ändå.
Kanske för att mitt yrke är så roligt. Tur för mig.
Jag bär en klump. I solar plexus. Eller bar.
Klurat över klumpen. Ja just ja...
Den klumpen kom redan på annandag midsommar.
Då var den grotesk. Så jag knappt fick plats i mig själv.
En slags sorgsen kärleksklump. För det blev tomt.
Ungefär som efter en konsert utan eftergädda.
En tomhet som är svår att sätta ord på.
Det behövs inte hos mig. Den visar sig fysiskt. Tomheten.
När morsan dog fick jag harpest.
När farsan dog fick jag lunginflammation.
När familjen pös efter midsommar. Då fick jag solar plexus-klump inkl förkylning.
Så det var ändå lindrigt.
Några av oss fungerar så. Jag är nog knappast ensam. 
Sedan kan livet vara hur roligt som helst. Fyllt av händelser.
Fina möten. Vackra miljöer. Amerikanska altaner. Bearnaisesås.
Vi njuter så vi smäller av.
Och så rullar livet på. Klumpen försvinner. 
Har liksom inte tid. För det dyker upp andra ting.
Som kräver min fulla uppmärksamhet. Så där rullar det på.
Känslolivet. Jag vet inget annat. 
Jag tackar min fyrtioårskris. Den lärde mig mycket.
Om hantering av känslor. Och val. Viktiga sådana.
Och jag tror faktiskt att jag vårdade den klokt. 
Kom rakryggad ur fosterställningsläget. Check på den. 

Jag har gjort ett val. Ett tillfälligt. Har valt att bo i ett lugn. I en liten by.
Så att själen kommer ifatt skalet. Plaskar ned skalet i en korgstol. 
Själen kommer en mikrosekund efter. Så vips- allt är på plats.
I friska lantluften. Med björksus och fågelkvitter som Svensktoppsetta. 
Kvällar vid vattnet. Cykelturer med min bästis Svalan. Vovven är lycklig.
Att bära ett vårdat yttre är väldigt långt borta. När jag sitter i min korgstol.
Här på amerikanska altanen. I Lingbo.
För vem faan bryr sig? Inte vovven Skorpan, i alla fall.
Inte de ljuva människorna jag har vuxit upp med, heller.
Eller mina nya bekantskaper. Här. I lilla byn. Där jag växte upp.
En väldig kontrast. Mot för hur jag levde för ett år sedan.
Det var kul det med. 
Funderar på att skaffa lösögonfransar.
Så helt oglammig är jag inte. 
Livet jag levde för ett år sedan. Det kommer tillbaka.
Jag lever så. Ungefär som en sjö. 
Stora vågor ibland. Små vågor ibland. Så kavlugnt däremellan. 
Annars är jag inte jag.

Jag gillar kontraster. Oerhört mycket. Det fyller mitt liv.
Därför ska jag ta in på Grand Hotel. Ta mej sjutton. När jag ska lira i tv.
(Så, då fick jag med den också.)
Lyxa till mysbrallevardagen. Stassa upp mig ordentligt.
Ta in arla frukost på rummet. Sno alla badrumsprodukter.
Känna att några få timmar av mitt liv kan få glammig touch.
Hoppas på att typ Rod Stewart sitter i baren. Och bjuder på en java. 
Så jag kan få ta en selfie och skryta med. 
En vanlig fredag i juli. 








Barndomen formar. Saknar Kent.

Det sa' bara "klick"!
Inte bara för Carl XVI Gustaf. När han mötte sin stora kärlek.
Även för mig. När jag återvände till hembygden.
Typ nyss. I år. 
Där jag lekte "Ryska posten" med Kent. I hans källare.
Märkligt att det bara var han och jag, förresten...
Där vi gungade i lekparken. Och bildade hårdrocksband.
Som åttaåringar. Vi skulle spela skiten ur Iron Maiden.
Bli miljardärer. Resa jorden runt. Utan att jobba för det.
Kent var med där också.
Där vi tjuvrökte bakom skolan. Och fick sitta i mitten. På föräldramötet.
De vuxna satt i en ring runt oss. Konsekvenser. Vi skämdes.
Tjugo pers fick skit för vad tre gjorde. Det var lugnt. Och självklart. 
Och där var också Kent med. Givetvis.
Så kom "Non smoking generation" och hade föreläsning.
Plötsligt gick alla barn i Lingbo skola runt med fräna tröjor.
"Non smoking generation!"
"Spola kröken!" var det lika bra att hänga på i farten.
Propagerade som små satar. Ritade bilder med överkryssade dödskallar på.
Tejpade fast på dörrarna till våra rum.
"Den som röker i mitt rum DÖÖÖÖR!!! Kom inte hit!!! Annars!!!"
Jaha. Så började man puffa själv. (Det sociala arvet är skrämmande starkt...)
Våra föräldrar måsta ha hatat oss och älskat oss. Samtidigt.
Våra päron bolmade på. I bilarna. Vi åkte utan bälten.
Sov på resväskorna bak i skuffen. Och propagerade samtidigt. 
Men kände oss fria. Gissar jag. Ligga där i en skuff och leka hajen...
Oförnuftiga bilresor och förnuftiga föräldramöten. Min barndom.
Kent måste nämnas. För han var med i varenda hyss. 
Min första gatuligist-vän. Som inte är med i jordelivet idag. 
Han är saknad. Det gör ont i hjärteroten.
Så klart det gör. Jag hade velat sitta med honom. Om trettio år.
Och skratta åt barndomsminnen och hyss. Ta en grogg. Asgarva. 
På gamla da'r. Nysta till honom. För hans vulgära vokabulär. 

Här sov jag och Ullis i skogskojorna vi byggde. Badade i pyttelilla bäcken.
Bar hem varenda död råtta, hare, rådjurskid eller fågelunge vi fann. 
Hade begravning på Ullis sommarlovstomt. Alltid. Sjöng sånger vid graven.
Föräldrarna hjälpte oss att göra kors av glasspinnar. 
(Vi åt in i helskotta med glass. Mor och far hade ju kiosk.)
Och gav oss saft och bulla vid minnesstunden. Tog oss på allvar.
Lärde mig att sjunga i skogen. För att skrämma bort rovdjur.
Pallade Nisses allra vackraste glasäpplen. Skäms fortfarande.
Hängde hemma hos Larssons. Uppe på kullen.
Mor och far jobbade alltid. I kiosken. 
Larssons såg till att jag hade dagsomsorg. I deras vackra Carl Larsson-hem.
Med Ing-Maries ljuva kärlek. Jag har säkert fler att tacka, för dagsomsorgen.
Och mina föräldrar gjorde sitt bästa. Och var de bästa. 
Den kärleken bör alla barn få. Den jag och syrran fick. 
Jag minns bara en härlig uppväxt. Fylld med omtanke.
Inte bara omtanke från mina föräldrar. Från hela byn. Omsorg. 
"Ring om det är något!" var nog uppgörelsen. "Kan ni hålla ett öga på Jenny!"
Vi hade inte mobiler då. Fick göra pålitliga muntliga avtal. 
Så tusen minnen till. De får inte plats här.

Inga kloka ord som summering. 
(Jag brukar ju köra en fräsig slutkläm.)
De som gick före oss har format, givit och påverkat oss. 
Omedvetet och medvetet. Elakt eller snällt. 
Alla vi möter, syns. Vare sig vi vill, eller inte.
Vi glömmer dem inte. Vi snarare förtränger. I alla fall pisspötterna. 
Vilket kan vara gott nog. 
Och en överlevnadsstrategi. Bra shit. 
Bara vi kommer ihåg oss själva.

Busen Kent är alltid med i mitt sinne. Nu, sedan, what ever eller what the fuck.
Skit samma. 
Jag bestämmer gärna att vi möts igen. 
Och jag vet så in i bängen att jag inte är ensam❤️