tisdag 28 mars 2017

Längtar du tillbaka till din sjukdom?

En tjej jag pratade med undrade om jag kunde längta tillbaka
till min sjukdom. Denna tjej har anorexia.
Jag vet precis vad hon menar.
Det där låter befängt för de flesta.
Dock inte för mig.
När man har levt så länge i ett missbruk och i ett kontrollbehov,
finns liksom inte det "friska" livet. För det minns man inte.
Och det är oerhört skrämmande. Törs inte. Hur ser det livet ut?
Komplicerat, minst sagt.
Man skapar sig en identitet. 
Andra känner ju en så här.
Planerar dagarna in i minsta detalj.
Vem ska jag behöva lura idag?
Förberedelser. För det måste man. 
Bara att hälsa på någon. Träffa en kompis på stan.
Det ska ju fikas hela tiden. Det ska ätas hit och dit.
Samlas kring vinflaskor och tjejmys. Tas en bira på puben.
Alltså, det kan vara tillräckligt svårt att dricka en mineralvatten.
Salter och annat bjäfs i det där vattnet.
Ibland funkar inte ens kranvatten. Jo, så kan det vara.

Så lever man alltid med skuldkänslor. 
Man vill inte såra sina nära och kära.
Och man är så jävla trött på alla som lägger sina huvven på sned.
Och glor på en som en ledsen cocker spaniel.
Fast det blir man ju också van med. 

Tjejen undrade hur jag mår.
Jag svarade ärligt. 
När jag får ångest eller blir stressad, sitter kontrollbehovet i ryggmärgen. 
Alltså kontrollbehovet av kroppen. Det första som slår in.
Och jag vet inte ens om det. Först.
Sedan kommer jag på mig. Helvete, jag har inte ätit...
Eller så sitter jag helt plötsligt med en 24-bitars sushi.
Då måste jag bryta. Ta en time out. 
Tänka igenom vad det är som nu gör att jag vill misshandla mig.
Igen. Vad triggade igång detta?
Så får jag snacka med mig själv en stund. 
Och tänka tillbaka på att jag aldrig, aldrig vill hamna där igen.
För jag skulle inte orka det.
Det var alldeles för jobbigt att planera. Det fanns ingen spontanitet.
Jag som idag driver min kära till vansinne. 
"Äh, imorgon åker vi till London." Typ.
"Nä darling, i afton har jag bokat bord på restaurant."
Det fanns inte förr.
Det är ljuvt att åka in till moster Bettan.
Njuta av hennes goda mat. Och inte spy upp den.
Slippa springa en mil för att få bort en tomatsallad.
Så blir jag så glad av att jag har styrkan. 
Att bryta mönster som jag märker gör mig illa.
Det kan vara vad som helst.

Så nä, jag saknar inte min sjukdom för fem öre.
Det räcker med att behöva kontrollera att jag inte
trillar dit igen. 






fredag 17 mars 2017

Om jag skulle ta en tårtbit nu, skulle jag spy upp den. Garanterat.

 "Tänk Jenny, om jag också hade fått hjälp....Hade inte någon.
Jag kunde bara inte se på när mitt barn svalt ihjäl! Och jag var så ensam."

Att vara förälder till ett barn med ätstörningar.
Vi har pratat i två dagar. 
Jag ur min synvinkel som ätstörare,
hon ur sin som förälder till en ätstörare.
Jag betraktas idag som frisk, och det gör dottern också.
Helt friska blir vi nog aldrig. 
Jag har än idag ett ganska komplicerat förhållande till mat.
Bästisar blir vi aldrig. En alkoholist blir aldrig bästis med alkoholen.
Dock måste vi äta, annars dör vi. 
Jag äter inte tårta, t ex.
För då vill jag ha en hel. Det vet jag. 
Får ångest. Och spyr upp den. Det vet jag. 
Chips är jobbigt.
När min hjärna får för hög belastning, måste jag vara extra varsam. 
Även hålla koll på att jag inte slutar att äta. För det är himla lätt.
Jag måste se till att inte övermotionera. 
För det sitter i min ryggrad. Livet jag levde under så många år.

Jag hittade gamla bilder på mig själv.
"Va'! Är det där DU?!" utbrast min livskamrat.
Så tänkte jag på min mor och far. Hur de mådde.
Att se sin dotter begå långsamt självmord.
Min far var väldigt orolig. Det förstår jag nu i efterhand.
För han såg. Och visste inte hur han skulle närma sig.
Jag tyckte han var en överbeskyddande jävla tjatgubbe.
Utan att nämna ett ord om min vikt. Han vakade på annat sätt.
På sitt sätt.
Min mor såg till att jag fick matlådor. 
Sade åt mig att jag minsann var tvungen att lägga på mig.
Hon ringde mig fem gånger om dagen. Tjatkärring, tänkte jag.
Idag vet jag att det handlade om oro.
Fast hon vågade aldrig yttra något direkt.
För jag var världsmästare på att snäsa av henne.
Morsan hann dö innan det blev någon ordning på mig.

När man självsvälter, blir man "kocko i huvvet".
Rent kemiskt, och självbilden är totalt förvriden.
Det går inte att säga till en anorektiker att hen måste äta.
Jag fick en "komplimang" om att mina höftben stack ut.
Stack genast till spegeln och blev stolt.
Man är så självupptagen. Det är inte många sekunder hjärnan får vara
fokuserad på annat än sig själv. Kontrollen man har.
För den har vi. Vi kontrollerar rubbet. Vad vi gör med våra kroppar.
Planeringen, oj oj... Den tar mycket energi.
Man är inte bara dränerad fysiskt. Man blir totaldränerad psykiskt.
"Fan...Hur ska jag komma undan fikat? Äh, jag får hitta på något. 
Att jag har magproblem. Det blir bra. Nej fan, det har jag ju kört med förr..."
"Hur ska jag fixa julen? Om jag tuggar på en köttbulle så håller morsan käften... 
Jag får se till att ha en bunt servetter att gömma maten i."

Jag tycker att det ska finnas mer stöd till anhöriga.
Till chefer, till vänner, nära och kära.
Det måste vara en obeskrivlig smärta att se på. 
Jag vet det. För jag ser också. Just nu. Hon tynar bort.
Snart försvinner hon. Och jag blir frustrerad.
Även om jag kan förstå henne. Verkligen. Och hon vill inte dö.
Men hon vill inte bli frisk. Fast hon vill bli frisk. Men ändå inte.
Hur känner då en förälder?

Att få bukt med denna sjukdom kräver ett enormt engagemang.
Det är tidskrävande. Det sker gräsliga ordväxlingar. Hat. 
Ångest. Att inte såra varandra är nästan omöjligt. Känslotornados. 
Men jag sitter i alla fall här idag. Med min omöjliga kontrollhjärna.
Och älskar min morbror högt, som var den som vågade konfrontera mig.
Jag känner många som har kommit ur detta.
Och som lever ett gott liv idag. 
Dock ska jag inte försköna. Jag vet många som har dött.

Våga ta kampen, sök hjälp, och ge inte upp.
Man kan få leta länge på rätt hjälp.
Vi är alla individer. Inte bara en sjukdom.






lördag 25 februari 2017

Förnuftet som försvann

Sitter här på morgonsidan och filosoferar.
I lugnet. I lilla huset.
Jo, jag har så lyxigt. 
Stormen i stan och lugnet på landet. En ynnest.
I alla fall att få komma ifrån stan ibland.
Som i natt. 
Visste att vi skulle lira sent.
Och då menar jag sent. 
Fick äran att medverka på ett releaseparty. 
Visste att jag ville vakna i lugnet. Då så.
Plockade upp vovven. Pös iväg inatten.
Jag leker alltid film på något vis.
När jag kör i natten. 
I natt hette filmen: "Förnuftet som försvann".
Körde om två lastbilar. Mötte en.
That's it. 
Jag vill sitta här som en tomte om några timmar.
Med en extrafin kopp kaffe. Lösa Melodikrysset.
Låta vovven springa ner mig. Vilket hon gör.
I alla fall när hon tar typ en björk i käften.
Och springer rakt emot mig.

Såg en bild på min barndomskamrat Kent. I fejjanflödet.
Han har fått ett jättefint monument. 
Kent var med i en hojklubb.
De har väl bevarat hans minne. 
Så att vi verkligen ska bli påminda.
Kents tid på jorden. Som var så viktig. Vackert.
Så då sitter jag här och tänker på honom.
I min oas. För det är Kents förtjänst. 
Att jag har min borg där lugnet ska råda.
Han var med.
"Klart som fan du ska ha det här, gumman!"
Ja men då så. 

Det är fint att sitta här nu. Och veta att de allra flesta sover.
Det lugnet... John Blund-strösslet. Gillar't skarpt.
Nu ska jag och vovven gå en liten lov. Det är ju morgon.
Vi kanske tar en tur till kyrkogården.
Klappar på Kents sten. 
Nä, jag är inte mörkrädd. Orkar inte det.
Gå och vara rädd halva delen av livet. Ödsleri med tid.

Tacksamhet, är ett bra ord att lägga på minnet.
Vi glömmer det ibland.



onsdag 25 januari 2017

Låt oss tala om livet. Och döden.

Jag kan jaga livet så innerligt, så jag inte vet vilken erbjuden väg jag skall ta.
För det dyker upp olika val. Som påverkar mina dagar. Hela tiden.
Och väljer jag smala stigen framför E4:an? 
Hur hade livet blivit om jag valde tvärt om?
Ingen aning. Det är väl det som är livet.
Så har det alltid sett ut. I alla fall mitt.

"Har du hittat hem nu?"

"Hittat hem, enligt dina premisser? Att jag har en fast tjänst, 
vet hur dagarna ska fortlöpa, rutiner, sova i samma lya var natt, 
veta var jag ska morgonpinka, menar du?"
kontrade jag med. Lite lagom pissed. Nä, skitgrinig.
"Jag vill inte ha ett fast jobb. 
Jag flyter som en död guldfisk på vattenytan, vikarierar mig fram. Frilansfjantar. 
Fakturerar grova. (Nja...)"
Käft på den. Funkar för vissa. För mig, hittills. Glad är jag.


Det har jag skrivit om förr. Frågan som irriterar mig mest av alla frågor på jorden.
"Har du hittat hem nu?"
Vi gillar att stoppa varandra i fack. Det är trygghet. Vi vet var alla hör hemma.
Placera är bra, tycker många. Jag är placerad. I olika fack på olika orter.
Helt knäppt... 
"MÄH?! Kan du sjunga?! Det har jag aldrig fattat... Du är ju pianist!"
"VA'! Kan du spela piano?! Nä..."
"Du är väl körledare? Vad då, du kan väl inte sjunga rock'n'roll?"
"Spelar du folkmusik? Du skämtar..."
Osv.
Jaha ja, nu framhäver jag mina olika musikaliska sidor minsann...
Nä, det gör andra så bra. Tack för det!

Så tänker jag: är det det JAG som gör att det blir så?
Förmodligen.
Har flyttat 27 gånger. Det blir fler gånger. En 28:e är på gång.
Innan jag kilar vidare, har det blivit 47. Minst.
På lördag ska jag på ett föredrag om utlandstjänster. Intet nytt.
Man kan göra samma igen om det var kul.
Är det inte kul igen, skiter man i det.
Min käresta kommer bak'etter. Så säger han alltid.
"Greja på du gumman, jag kommer bak'etter... Det är lugnt!"
Kärlek på honom. Den bästa jag kan dela livet med. Älsker karln djupt.
Haft lite olika göromål. Dock ett och samma. Musik.
Min passion. I olika former. I olika roller.
Lyllos mig, egentligen. 

Har varit arg i flera månader. På just det där med att stoppas i fack.
Skitarg, faktiskt. Så arg, så jag tappade rösten och fick spagettiarmar.
Dumt för en sångare och pianist. Satte sig i huvudet. 
Man blir chanslös på vissa platser. Eftersom de har bestämt sig. För vem man är.
Det kan vara lätt att falla in i rollen. Fast man vill visa alla att man kan annat. Också.
Känslomänniska. Tar alltför starkt in andras yttranden. Inte en bra egenskap.
Ja ja, jag ger upp...
Det har gått över. Den dära handlingsförlamningen. 
Jag gav mig själv på käften en vacker vintermorgon. 
"Skärp dig för i helvitte, detta är din födkrok pucko!!"
Så gick det över efter en femton Fader Vår, samt en kopp thé.

Nu väljer jag att gå på en stig i skogen. Har bott på E4:an ett tag.
Det ska bli så skönt. Mina dagar blir inte mindre intensiva för det.
De kommer bara att se annorlunda ut. Lite mer fågelkvitter.
Mer kaffe med dopp. Fler klappar på kinden. Vilket man behöver som människa.
Uppskattning. Beröring. För att jag är den jag är.
Råvaran. Som bör få sig en boost igen.
Raggarbilarna blir utbytta mot fågelskrän. 
Fyllefolket som passerar på väg till Bilagan (i all ära, har hängt där själv),
byts ut mot räv- och rådjursskrik. Helt ok.
Förmodligen mer inspiration med skogsnaturljud. 
Kan bli fräna låtar. Duett med en sur räv som inte får sova.

Jag har blivit så förbannat ljudkänslig. Tål ingenting.
(Fast det kan bero på att restaurangen under oss har partyn. För ofta.
Karaokepartyn. Men för i helvitte... 
Jag ska erbjuda dem grovt rabatterade sånglektioner.)

När självkänslan får en fläskig dipp. Då blir det allvar.
Man hittar inte sitt värde. Sin plats. Uppgiften. 
Då är det läge att bryta. Leta sig tillbaka, kanske. 
Minnas. Det som en gång gav en sparken i röven. Modet.
Hur i hela friden vågade jag? Rädslorna? De fanns inte.
Jag körde på som en pellejöns. 
Och sket fullständigt i alla andra. MIN väg var MIN stig.
Det har inte med ålder att göra.
"Ungdomens gnista". Nej. Gnistan är ålderslös.
Det handlar om att tro gott om sig själv. Och inte nedslås.
Av jantelagar och annat skit som ska passa i ramen.
Jag vet att jag kan. Det behöver ju inte vara storslagna ting.
Kan vara ett verandabygge. Eller ett drömresemål. Vad som.

Nu är jag 43 år, och liksom i Mellanland.
Rutin har jag, och mycket kvar att utforska.
Finns inga instiftade lagar vad jag vet, att livet ska vara på ett visst sätt just nu.
Nä, jag ska ta mig i kragen och inte vara skraj.

Hej mitt ljuva Hälsingland!
Flytt nr 28.
Så ser vi sedan vart det bär hän.
London, om jag får önska innerligt. Vi märker.
Så lever vi. Så dör vi.
Nog ska vi leva tills vi dör?




lördag 31 december 2016

2016 upp på vinden. Kan dock ej förnekas. Bara att lära.

Då blev det som så.
Att människorna blev snälla. Ekonomin kom sedan.
Mänskligheten gick före. Bluffakturorna utrotades.
För människan blev snäll. Fann ett förnuft någonstans i sitt inre.
Att det är fult att luras. Samvetet fick utrymme.
Att vinna en ekonomi på andras undergång. Det försvann.
Fallskärmsavtalens tid var förbi.
Det var det året man kom på att man hade ett liv.
En begränsad tid.
Livet blev viktigt. Livsdagarna fick ett högre värde.
Utan att vinna på andras undergång.
Vi värderade pensionärer högt. Uteliggarna fick mat och hem.
En tjej kunde gå på stan. Mitt i natta. Utan att vara rädd.
Det blev som så.
Att människor slutade lova saker. Som inte kunde bli verklighet.
För man förstod helt plötsligt att andra blev svikna. Genom tomma löften.
Människorna slöt fred. Accepterade varandras olikheter.
Religioner blev något som bara fanns. Sida vid sida.
Vi trodde, och fick tro. Utan att slockna varandras liv.
Utan att den ena är rättare och riktigare än den andra.
En del människor trodde inte alls. Och fick göra det.
I fred.
Det blev året då människan blev fri.
Det blev som så.
Att prestationsångesten försvann. Det yttre blev en bisak.
Vår råvara dög helt plötsligt.
Alla rön och råd. Alla livsstilsregler. De kom liksom lite "bakom".
Eftersom många råd och rön handlar om ekonomisk vinning.
Ren jävla progaganda.
Det var året vi tog tillbaka våra hjärnor.
Fick tänka efter och känna efter själva. Våra sunda förut fick äntligen visa sig.
Det DU och JAG kände förnuftigt och samvetsmässigt, i vårt inre.
Utan livsstilsböcker och livsstilsbloggar.
Vårt konsekvenstänkande fick en rejäl skjuts.
"Vem är jag? Varför har jag behovet att skriva hur ful Sanna Nielsen är?
På Facebook.
Varför måste jag mobba Little Jinder och hoppa på hennes person?
(Och varför hittar jag bara kvinnliga exempel?)
Varför måste jag skriva sårande påhopp?
Varför tror jag att den människan jag skriver
nedlåtande om, inte blir berörd? Hur känner jag? Efter att ha varit elak?"
Vi kände, helt plötsligt.

Sådant försvann. För människan började behålla sina åsikter vid köksbordet.
Det blev en befrielse. Åsikter har vi, men vi förstod att personliga påhopp sårar.
Vi valde våra konflikter.
Människorna började förstå. Att sociala forum inte gav oss rätten att mobba.
Vi förstod att nästkommande generation apade efter oss.
Att vi var tvungna att förändra.
För att våra livsdagar skulle bli lite trevligare.
Det var det året, vi slutade roffa åt oss.
Det var det året, vi skaffade acceptans.
Och det var då, jag slutade känna avsky till mänsklighetens gärningar.
Det var också då Donald Trump inte blev president.

Nä.... dream on Jenny.
Önska får jag.
2016 var för mig ett jobbigt år. Trassel med halsinfektioner.
Känt mig låg. Saknat de som försvann 2014. Många kära och nära.
Den sorgen kom liksom ikapp 2106. När jag taggade ned med jobb.
Fick väl tid att känna och tänka då. Här i min borg. I mysbrallan med klacksko.
(Hemma hos oss, får man ha skorna på. Jag är anglofil. Märkligt nog.)
All mänsklig ondska över världen. Mänskligheten. Den sörjer jag mest 2016.
David Bowie. Jag blev så fruktansvärt ledsen. Jag ville höra mer. Rent egoistiskt.
2015 var fyllt av London och Abbey Road. Det året var uppslukat av jobb.
Ett mellanår fyllt med glädje.
Vilket behövdes.
Tack och lov för människorna. Man hittar sina platser.
Vi ska snart till Abbey R igen. Jag och Snubben. Lugnet.

Min personliga sorg blev en piss i havet. Jag har inte sett nyheterna på
flera månader. För jag blir påverkad. Negativt. Och blir nästan desperat i tanken på
hur jag ska få vara lycklig. Utan omvärldens skit.
Min lösning får bli att fly. Med den glädjen. 2017. Till Oasen. Där det är tystnad.
Där jag ser himlen. Stjärnorna. Få ta en grogg med Steken. Och prata 80-talsrock.
Sjunga högt som satan till Meat Loaf. Under takfläkten. Jag leker Cher.
Prata gamla barndomsminnen med Kuba. När vi gjorde Lingbo osäkert. Vi var gräsliga.
Cykla till Måddan och Pelle. Få en fika. Eller en starkis på altan.
Allt detta utan förvarning. Behövs inte meddelas i förväg.
Och komma hem till tystnaden.

Tomas & co som bygger åt oss, är inte från Lingbo.
"Faan, här skulle man kunna bo! Jädrar så folk är trevliga!
Nå'n gubbe kör förbi här tio gånger om da'n, så han kan vi ge parkeringsböter snart..."
Jag vet vem det är.
"De stannar och berättar. Historian om kåken, liksom. Snackar skit.
Frågar. Jääävlar så nyfikna dom är! Hahaha!
Har hon sålt nu? Eller kommer hon tillbaka?!
Ja men hon kommer tillbaka, säger jag då. Med han."
Så blir folk glada.
Hasse Husmus, som vaktar hela Lingbo, har fått en mössa av byggrabbarna.
Hasse har en inbyggd radar. Kom ju såklart, när vi var vid stugan i eftermiddags.
"Stort välkomna tillbaka! Då kan vi fika i sommar! Äntligen!!"
Mycket inbjudande och vackert. Man blir lite rörd.

Mitt bästa piano har jag tillhanda. Det blev placerat i stugan.
Ett piano jag fick som tack, från Ockelbo församling.
Den finaste present jag har fått av en arbetsgivare.

Jag tar en tjänst i Hälsingeskogen. Kanske får jag inspiration.
Där ska jag försöka känna lugnet. Så gott det går.
Klappa på Snubben. Min vackra livskamrat.
Ta vara på honom. Så får han ta vara på mig med.
Där ska vi sitta på vår nya altan och titta på solnedgångar. I tystnaden.
Så ska vi tröttna på det. Och dra till balkongen mitt i stan.
Och se på cruising och fulla fjortisar. Gå på Brända.
Vara liksom nöjd med båda.
Och jag vet att det är en lyx för oss. Att vi har möjligheten att ha båda.

Det var det året. När vi lärde oss något av De som gick före oss.
Det minns vi i stunden. Och lovar oss själva att alltid minnas för evigt.
Men vi glömmer fort.
Helt mänskligt, tror jag. Och kanske sunt. För vi lever fortfarande.
Och vi ska väl kunna skapa goda dagar här på Tellus.
De är bara sunt.
Vi är människor på denna vackra himmel.
Må 2017 bli som jag drömmer om.


Ett gott nytt år önskar jag er!







onsdag 28 december 2016

Känn mig. Jag är osynlig.

Ja men det var den julen.
Har jobbat som en gnu. Dock nöjd som en salig.
Allt var frivilligt. Men trött blir jag ju ändå.
Jag vill ha julen så. En salig röra. Alla dessa människomöten.
Nya som gamla.

Midnattskonsert i Ockelbo. Underbart. Stort.
Kramkö.
Midnattsgudstjänst i Lingbo. Underbart. Lite mindre skala.
Kramkö.
Så en del andra ting. Inte i hembygden.

Svempas och Beiruts tur i kramkön.
"Meeen lillgumman! Vår kära dotter!" utbrister Svempa.
"Åh så stolta vi är gumman!" säger Beirut.
Jag får fortfarande vara deras extradotter.
Efter alla dessa år. Det känns vackert. Jag blir rörd.
Beirut fick äran att kyla ned mig efter Midnattskonserten.
Vi har inte setts på kanske tre år. Men jag slänger mig i hennes famn.
Som om vi hade setts fyra timmar tidigare.
"Men Beirut, jag krääääääks av svett! Kyl ner mä!!"
Och då gör hon det så klart. Som bara hon kan på sitt vis.
Svempa klappar mig på kinden. På ett pappavis. Som bara Svempa kan.

Deras dotter Ullis och jag hade en slags fjortiskärlek. Från tioårsåldern.
Ni vet. När man inte är utan varandra. För det går inte.
Föräldrarna tycker säkert det är supermysigt.
Men de får ju en till. Som ska ha allt bästisen har.
För inte fan ger man vika. Vi SKA hänga!
Skiter väl vi i om familjetraditionen bjuder en fjällresa varje nyår.
Bara att räkna in en extra!
Man är uppslukad av sin allra bästa vän. Sig själv. Och relationen.
Man blir Knoll & Tott, helt enkelt.
Det där med att liven kommer att gå åt varsina håll så småningom.
Vad då?! Vad är det?! Mäh, vi ska ju dö samtidigt!
Vi ska bo grannar. Våra barn ska bli bästisar.
Precis som vi. Vi ska fira midsommar tillsammans. Jul.
Våra barn ska gå i samma skola. Våra blivande ska bli bästisar.
Så ska vi följas åt genom livet. På mycket nära håll.

Följs åt gör vi. Men på distans.
Det vi hade, hade vi.
En del relationer förblir och är. Var vi än hamnar. Vad vi än går för väg.
Vilka masker och roller vi än lägger på oss med åren. De försvinner.
När vi möts. Råvaran. Den vi lärde känna hos varandra.
Den får sitt sanna utrymme. Det krävdes år och arbete.
Lärakännaprocessen. Som bara uppstod.
Sådant upplever inte jag med nya vänskaper. Jag är 43 år.
Fast jag har inte så många nya vänskaper. Får väl skylla mig själv.
Ytliga bekantskaper har jag.
Många säger att det är svårt att få nya vänner, ju äldre man blir.
Nej, inget bittert över det. Kanske bara en annan slags vänskap.

Jag blir så påfylld av de gamla. De jag möter högst en gång om året.
Där får jag vara jag. Bara jag. Ingen har förväntningar.
De nya vänskaperna är någe annat.
Fina de också. Vi är så satans duktiga på att stoppa varandra i fack, bara.
När vi möts som vuxna.
Ungefär som att våra föräldrars liv börjar när vi föds. Innan dess?
Nä, det var ju inget jag fick uppleva. Så därför finns det inte.

Jag bor i en stad där jag har en historia.
Mina föräldrar hade sina historier här. De föddes här.
Levde här i många år. Pappa hade musikaffär. Mamma jobbade inom konfektion.
Pappa lirade på danshak och jazzklubbar. Mamma var barnflicka åt Täppas Fogelberg.
Hon sålde pälsar. Sydde åt överhetens damer.
De träffades i denna stad.
Sedan for de iväg.
Jag har aldrig bott här tidigare.
När mitt hjärta är hett, är det i Hälsingland.
När det är glo'varmt, är det i London.
Graden under glo', är det i Ockelbo.
Ett uns under det, är det i Trondheim.
Sedan är det hjärtligt fesljummet på alla de ställen jag far på.
Jag tycker om många ställen. Kanske på grund av att jag är en nomad.
Fast med en adress. Så posten i alla fall kommer rätt.

Wherever I lay my hat is not my home,
men jag tar till mig alla platsers skönhet.
Och kan faktiskt tänka mig bo överallt.
Jag har ju haft 27 st boplatser hittills.

Mitt hem syns inte. Det är osynligt.
Men människorna finns där. Synliga.
Och jag finns. Beirut och Svempa synliggör mig.
Och jag dem.
Väldigt fint. Det är väl det som är livet.
Att få synas.

Jag säger det på mitt musikaliska sätt:
"Feel me" av JennyC. En dyster, men sann. https://soundcloud.com/jenny-christoffersson/feel-me

tisdag 22 november 2016

Moralkaka

Jo för fan.
Jag är kapabel till åsikter. Som alltid.
Trots att jag bär på mansförkylning.
Vilket innebär att jag är halvt död.
Imorgon ska jag till doktorn.
Nu snackar vi rassel. Typ tolv år sedan sist.
I alla fall i detta tillstånd.
Jag lagade älgbiffsgryta i afton.
Med feber och hela snörvelpaketet.
Hoppas jag snorade i grytan...
En supergod älgbiffsgryta. Kanske.
Snubben låg i soffan.
En man är en kärring. 
Särskilt den som hänger med till IKEA och får pröjsa.
Inte mer än rätt tycker jag. Då män procentuellt tjänar mer.
Fjantigt.

Eller är en jolla som får hänga upp gardinstängerna.
Född med skruvdragare.
Mucho macho.
Så jag kan gott bära en mansförkylning. 
Jävla pussys... 
(Stor ironiskylt där, i näven..)
Nä. Det är inte min drömvardag .Jag har det fint.
Vi har fördelat sysslorna bra.
Här hemma.
Snubben kirrar köket. Jag lämnar ett helvitte.
Alltid. Vardag som helg.

Övrigt kirrar jag. Som är ett hav. Vi bor stort.
Men det har vi bestämt. Alltså fördelningen. 
För det känns rättvist.
"Faaaaan! Jag VILL ha upp den här tavlan...Uäääääähhh!!"
"Ja men LUGNA dej för satan...Faaaan...."
Så har jag försökt själv. Lite granna. Att få upp tavlan.
Snubben är 1,92. Jag är 1,60. Naturligt med min frustration.

Nu är jag apsjuk. Usch.
Jag tog faktiskt en tablett. Det är väl trejdje gången på tio år.
Sovit har jag. Som en gris. Men vaknat igen.
Kroppen är i olag. Rytmik, är ett främmande ord.
Jag som är musiker.

Är jag hög? På tabletten?
Allt utom köket är ett skräckfilmshem.
(Någon som vill filma här? Varsågoda.
Tiousenåttahundra per dygn.)

Det är i alla fall en deal. Som jag och Snubben har.
Jag tycker att den är ok. För vi har bestämt det,
Sins emellan oss. Vi två, som bor ihop.
Så det finns inga lagar eller moraler i världen.
Som kan säga att vi gör fel.
Vår lag under vårt tak.
Vår deal.
Så de där kakorna vi blir smashade med i trynet, dagligen.
Livsstils- och moralkakorna.
Nä.
Jag ser, jag tar in. Absolut.
Men jag bestämmer själv.
Vilket inte betyder att jag är kuvad.
Vet ni, en del trivs i sina roller.
Vi gör, bara.
Ja men vi kan ju ta och fundera på vem som har huvudrollen.
Min Snubbe är en gentleman.
Han öppnar dörrar för mig.
Jag får alltid gå in först.
"Äh, du syns ju knappt, så jag måste ju veta att du kommer rätt..."
Han pröjsar för mig på krogen. Alltid.
Han tar fram min kappa i hallen.
"Vilken jacka ska du ha i kväll? Någon speciell som matchar övriga outfiten?""
Han lagar min fräna punkbil. Alltid. 
"Jag hämtar bilen. (Hans fina bil...) Så står jag redo när du är klar med ditt trynkladd."
Har bär alltid kassarna.
"Det är bra med jämnvikt."
Japp.
Jag älskert. 

Han får fläsklägg, köttgryta och sjötunga tillbaka.
Plus snygga lampor och kuddar.
Lite musik också.

Gu'nåde om den gossen spottar i vasken.

Vår deal, är vår deal. Ingen annans.
Så, who do you think bestämde det?
Inte var det den som har längsta håret i denna familj, i alla fall. 




lördag 19 november 2016

Hej spöke. Kan vi ta en grogg?

En gång i tiden kallades jag för Nenne.
Idag finns det en handfull kvar. Som kallar mig för det.
Det gillar jag. Att några minns. Det jag kallade mig själv.
Och jag lystrar.
Finns väl djupt rotat där. I mitt inre.
De som kallar mig Nenne, träffar jag väldigt sällan.
Inte ens en gång per år.
Lustigt. Men jag reagerar.
"Nenne!"
"JAa!"
Jag gillar't. Blir lite varm i bröstkorgen.

Jag har mina svårigheter.
Som att släppa människor.
Särskilt de jag aldrig mer kan träffa.
Livs levande.
För de är inte här på jorden.
Jag vet inte vart de tog vägen.
Bara att det blev för jädra trökit. Att inte få samtala mer.
Det är saknad. Sorg.

Så kan jag tänka ihjäl mig.
På om och hur vi ska ses igen.
Kom på en hälsingegrogg. När jag sover.
I drömmarnas landskap. Typ.

Visst, jag går ju vidare.
Men i min egna slow motiontakt. 
Orkar inte med alla rön. Och råd. Om sorg.
Hur den ska vara. 
Jag förkastar inte yttre hjälp. Nej, inte så.
Jag har fått hjälp genom åren. Oh la la.
Feta blomsterkvastar till de tappra som orkade.

Ibland glömmer jag bara bort hur jag själv känner.
Jag överlåter till andra. Att förstå mig helt och hållet.
Så jag behöver bara luta mig tillbaka. Och andra fixar bullen.
Nä. Då är jag lat. Jag som inte ens tar Alvedon.
Jag vill nog känna själv. Det där tunga får leva parallellt.
Med mitt övriga. Som måste flyta på.
För jag lever ju. Ännu. Har en del levande själar att tänka på.
Inklusive mig själv.

Så jag får förhoppningsvis sätta fötterna i golvet om några timmar.
Vara glad över att jag kan vifta på tårna.
Tänka att det är fint att Snubben är i skogen.
Och inte ger mig morgonkaffe.
Det är bra att vovven släpar ut mig.
Jag som är så förkyld. Ingen sångröst har jag heller.
Det gör mig bara gott att hålla käft. 

Livet. Det är ju förunderligt och ganska skoj. 
Bara att utforska.



söndag 6 november 2016

Tack å adjö.

Jag har svårt att förhålla mig till döden.
Den är jag inte vän med. Alls.
Fast innerst inne tror jag inte att den gör fysiskt ont.
Den känns nog inte ens. När man väl är där.
Jag är rädd för vägen dit. 
Vilket tar för mycket fokus ibland. 
Istället för att fokusera på att jag faktiskt lever.

Jag blir såklart påverkad. 
Under drygt två års tid har alldeles för många jag hade nära hjärteroten, dött.
Det blir ju sorg. Och tankar. Saknad.
Att aldrig mer få träffa just den personen.
Att aldrig mer få se anletet. Känna doften.
Personligheten. Som jag hade en relation med.
På vårt unika sätt. 
Ett speciellt "bjäfs".
Som bara funkar med en person.
En humor sinsemellan. Som aldrig funkar med någon annan.
Så blev man helt plötsligt ensam.
En leende. Som bara jag får.

Tack å ajöken. 
Det är tungt.
Fast de finns kvar. 
Våra minnen är nog de dyraste skatterna.

Nu är det en sådan helg.
Där mitt förhållande till döden verkligen utmanas.
Jag spelar alltid på allhelgonahelgen. Kyrkomusikaliska uppdrag.
Det är det finaste uppdraget för mig. 
Sorglig musik. Sörjande människor.
Namn läses upp. Det tänds ljus. 
Någon snyter sig.
Någon gråter så tyst som möjligt.
Ändå en oerhört varm känsla. Trots all sorg.
Kärleksfull, på något vis.
En gemenskap. Alla är vi lika. 
Fattig musiker som rik fastighetsmäklare.
Kören vill sjunga så vackert som de aldrig har gjort förr.

Idag sade jag "tack och adjö!"
Ganska högt. Under gudstjänsten.
"Nu måste vi lämna varandra, för ni tar upp för mycket utrymme."
Jag tror ibland att symboliska handlingar kan hjälpa.
I alla fall mig.
Det är bara att gilla läget.
Som låter brutalt, kanske. 
Sorgen finns där. Men det får inte ta överhand.
Den får inte ta över mina levnadsdagar.

Jag tänkte öva i sena kvällen. Efter åtta timmars musikbrus i kolan.
Bara att fetglömma.
Jag lyssnar på Snubbens musikbrus från sovrummet.
Ackompanjerad av en terrier slash bulldog.
Hårdrock på den.
Ljuv musik i mina öron.








lördag 5 november 2016

Fy vad du är ful, åttaåring!

Jag kan vakna flera dagar i sträck. (Tack och lov.)
Månader, faktiskt.
Och vara skitpissed.
"Faan, jag ska döda dagen!!!"
Jag som avskyr att sova.
Det är helt ok. Tillhör livet.
I alla fall mitt liv.
Att få en fläskig dipp. 
Det är fruktansvärt jobbigt.
Det jobbigaste är känslan av att vara otillräcklig.

"Jaha... frukostjävel...Jag vill bara ha kaffe och cig."
Men jag gör min förbannade morgonyoga.
Trycker i mig mina ägg. Som helt plötsligt är så nyttiga.
Enligt rön. Jag går ju på sådant där.
Snart kräks jag på alla rön.
Tuggar ingefära så jag blir gul snart.
Äter frön så jag lika gärna kan luncha på fågelbordet.
Druttar i mig vitaminer och kan snart titulera mig fejkapotekare.

Äh. Men jag läser inga tidningar. Mer.
Orkar inte med alla livsstilsmagasin.
Jag har fullt sjå med att vara.
Så de dära rönen bläddrar jag förbi.
I fejjanflödet.
Lika djurplågerier och främlingsfientliga grejer.
För jag blir så på påverkad, har jag märkt.

Kan vakna ganska fosterställningsbefriad.
Är redo för dagen.
Öppnar fejjanflödet. Som jag VILL öppna. 
För jag gillar de där moderna forumen.
Vill gärna kolla vad folk har för tankar.
Nä... Det som upprör mig mest, är elakheter.
Kommentarer från vuxna människor.
Som ska vara förebilder.
Personliga påhopp.
Jag tror inte att jag behöver dra några exempel.
Ni fattar ju.
Det är bara att gå in på "Så mycket bättre" och kolla trådarna.

Tycka ska vi. Men elaka påhopp. Nä.
Jag är livrädd för att bli kändis.
Jag vet inte hur jag skulle hantera:
"Fy faan, det värsta jag har hört! Hon ser ju inte klok ut!!
Jävla pipig röst! Usch!"
Kanske för att jag lever med mina plågoandar.
Som är ytliga.
Plågoandarna handlar om det yttre.
Inte det jag presterar.
Jag gör musik.
Jag delar mitt inre. Inte mina boobies.
"Ja ja, man ska kunna ta kritik om man är offentlig!"
Ah men hallå... Ren jävla vuxenmobbing bör väl undgås? Eller?
Jag ska säga så där till din kotte, som är åtta år. 
Samma sak som du, vuxna människa, skriver
i en fejjantråd. Tjoho på den. 

Vad fan har min ögonfranstjocklek med min musik att göra?
Hur jag ser ut?
Blaj. 
Var snäll. Låt människor greja på med det de mår bra av.
Man behöver inte lägga sig i allt.
Tycka ska man, men ibland bör tyckandet stanna vid köksbordet.
Tycker jag.
Kör kafferep. Bästa grejen. Stanna där. 
Eller skaffa en blogg...









söndag 23 oktober 2016

Barn ska fyllas med delikatesser av högsta kvalitet.

Nej, nej, nej och NEJ!!
Jo då. Klockan skriker som en pissmyra i fel stack.
Snooze på den jäveln...
Hundnosblåst i ett öra. Vänder ansiktet mot hundnosen.
Vaknar genast i givakt.
En ljuv odör rakt i trynet. Hunden gäspar.
Hon fattar att jag vaknar. Gosegrisning och morgongympa.
Samma rutin var morgon. Med hunden Skorpan.
En av mina livskamrater.
Det är riktigt roligt att vakna.

Så går dagen. Halva dagen i Ockelbo.
Spelning. Med glädje och spänst i kyrkans tjänst!
En gigantisk bukett med barn.
I alla möjliga utstyrslar. Älskert.
Garanterat har några procent av barnen själva 
bestämt klädseln.
"Päron, piss off! Kan själv..."

Fint att se. Alla dessa stolta ansikten.
Jag såg nästan dem alla. Från min station vid flygeln.
Huvuden på sned. Inte ett enda surt tryne.
Bara värme. Vackra "naaaaw"-rynkor.
Människor som verkade vara väldigt i nuet.
Sedan kanske någon satt där och inte var det.
Funderade över sitt barns framtid.
"Vad gör min lilla Stina om tio år? Om tjugo år?
Är hon trygg i sig själv? Om trettio år?
Finns jag där för henne då?"

Jag kan tänka så. När jag träffar mina Stockholmskottar.
Det kan göra ont i bröstet. Av oro.
För jag vill bara att de ska få leva.
Få känna livet. Göra sina misstag. Lära sig av dem.
Känna kärlek. Förälskelse.
Att de har en bra plats. Här på Tellus. 
Bra jobb. Bekymmersfri vardag.
Slippa krig. Hat. Ekonomiska kriser. Terrordåd.
Mobbing.
Få klappa kossor på landet. Ta en milkshake i stan.
Uppleva midnattssolen vid norra polcirkeln.
Få känna ljumma vindar vid Medelhavet.

Någon kanske tänker att jag är orealistisk.
Kluddig i kolan.
Spelar ingen roll.
Att önska är fritt. Även att känna hopp.

Barn är sjåsfria färskvaror.
De ska fyllas med götta, så gott det går.

fredag 14 oktober 2016

Respekt till ödmjukheten. Bajs på pellejönsar.

Bob Dylan. Berör många.
Dock, inte mig.
Litteraturpriset. Ja. En del är glada.
Det är fint. Han berör.
Nog om det.

Jag är väl världens sämsta musiker.
Som får sömn- och kräkreflexer av 
Bob Dylan och Neil Young.
Men det skiter jag ju i.
Tycker att jag är skaplig ändå.
Min poesi är gregoriansk musik.
700-talet, typ.
Ni är inte musiker, ni som inte har fattat den poesin!
Vilket trams.
Som att jag skulle kasta det i trynet på någon...
Äh! Finns inte på kartan.
Jo då, det finns de man "ska" gilla.
Äh, på den också.
Jag kan ibland uppleva en snobbig attityd.
I musikervärlden.
En del har ett genuint intresse.
Med det är kunskap. Det är en annan sak.
Men den där snobbgrejen...
Att man "ska" digga, liksom.
Vilka plattor man ska ha influerats av.
Alla opus man kan. 
Vilka konserter man har sett.
Vilket år just "den" plattan blev utgiven.
Bla bla, och bla...
Lustigt att jag är så usel. Pappa fick t o m guldskiva.
Av CBS. För att han var så jävla bra skivförsäljargubbe.
På den tiden var det LP...
Jag har i alla fall varit i Abbey Road Studios.
Och jobbat. Bajs på den. Skrytpellar.
Det var min musikerdrömgrej.
Jag har lunchat med One Directon.
Och Ronan Keating.
Och har halva inne hos sir George Martins son. 
Giles.
Och min producent prioriterade mig och sir Mackie.
Paul McCartney, alltså.
Producenten lade bort Deep Purple-jobb, och annat smått.
Michael Jacksons remastring fick också vänta.
Det gjorde ju inget. Han var ju död ändå.
Sug på den feta smällkaramellen. Fläsk med löksås.
Kött på riktigt. Med stark pepparrot. För mig.
Inte för någon annan. Förstår ni?
MIN drömgrej. Ingen annans.
Då kan jag gott få florera med den grejen.
Fast så jävla märkvärdigt är det inte.
Vi är bara folk. Som grejar på. Här på Tellus.
Med det vi är bra på. Och det vi kanske drömmer om.
En del grejar på med det de inte drömmer om.
Och hatar det de grejar på med.

Nu känns det bättre.
När jag får sätta ord på det fränaste jag har upplevt.
Mina upplevelser. Ingen annans.
Just det. Jag upplever mitt.
Sedan kan det sittas vid köksbord och spekuleras.
Man gissar, tror, skapar. Om andra.
Jo, jag är arg.
På köksbordssamhället.
Jag grejar själv. Vad jag vill ska ske.
Jag kommer aldrig in här.
Kanske har jag bestämt det själv.
Jantelagslandet. Nä.
Jag är allergisk mot den lagen.
Ödmjukheten. Den är fin.
Med ödmjukhet följer respekt.

Jag har repat in en ljuv låt i afton.
Som ska framföras på en begravning.
En man som ska föras till himmelriket.
Han är nog redan där.
Kompositören av den ljuva låten.
Jag hör Jinderskan snacka med sin kompis.
Nyckelharpan.
Jag grinar som en pellejöns.
Och tycker att jag spelar så vackert.
Han efterlämnar ett ljudligt arv.
Som vi ska förvalta.
Anders finns påtagligt kvar.

Tack för vacker musik, och arvet du lämnar.
Du skrev unikt, och jag gissar att du bara gjorde.
Utifrån dig själv- din hjärna och ditt hjärta.
Som det ska vara.
Ödmjukhet.


Respekt,
all kärlek till Anders Skogh och hans fina familj.
<3