fredag 17 november 2017

Din stämpel finns kvar här. Så länge någon pratar om dig.

Människomöten.
Sådana har jag oerhört många. Hela tiden.
En hel del återkommer.
Andra är för stunden och kommer aldrig åter.
Tyvärr är jag dålig på namn. Men jag minns andra saker.
Kan inte påstå att jag minns utseenden.
Vissa minns jag. Det beror på vibbarna.
Kroppsformer, nä... Är för mig ointressant. Förutom min egen.
Som jag kan vara rätt så skarp emot.
Men andras lägger jag väl inte på minnet.
Jag minns bäst tonen. Individens ton. Uttrycket.
Kan vara sorgset. Glatt. Inåtvänt. Utåtriktat.
Skarpt. Bittert. Mjukt. Vänligt. Lustfyllt. Inställsamt.
Frånvänt. Inkännande.
Rösten. Och blicken.

Vibbar. Sådana underskattar inte jag. Alls.

Möten är häftiga.
Härom kvällen satt jag djupt inne i Hälsingeskogen.
På en av de finaste gårdarna jag har skådat.
En sådan där timrad gård med krusidullveranda.
Snö. Minusgrader. Stjärnklar himmel.
Det var bara Tomten som fattades.
Hamnade bredvid ett äldre par. De var lite tystlåtna, trodde jag.
Men ack.

Jag frågade lite försynt om var de bodde. Så var det klart.
Vi pratade gospelmusik och skogsvård. I timmar.
Deras berättelser kunde bli en bok. Fascinerande.
Deras kunskaper vill jag bära med mig.
Deras värme. Och generositet.
Det är inte alltid enkelt att bjuda på sig själv.
Och givetvis hade vi gemensamma bekanta.
Herren visste mycket väl vilka mina morföräldrar var.
Värdinnan fick liksom demonstrativt resa sig.
Börja plocka bort kaffekopparna. Ge oss pladderskallar en hint.
Så vi ska fortsätta vid deras köksbord någon dag.
I en annan del av Hälsingeskogen. Det ser jag fram emot.
”Nu läre lu läsa på te näste gång vi ses!”
Det blev ett väldigt fint människomöte. Som ska återkomma.
Jag kommer nog att minnas deras utseenden.

Vissa människor behöver man knappt orda med.
Förståelsen bara finns. Kemin.
”KLICK”
Den ömsesidiga respekten. Behövs inga förklaringar.
Inga ursäkter. Skratten faller naturligt på plats.
Likaså allvaret. Man vårdar. Utan att anstränga ihjäl sig.
För det är ömsesidigt. Rätt av, ba’.
Jag pratar inte bara kärleksrelationer.
Fast vad då, vänskap är också en kärleksrelation.
Kärleken har många utseenden. Vem som nu sade det.
Säkert Jesus.

Jag försöker lagra alla fina avtryck. Människans.
De vill jag bära i vardagen. När det känns knaggligt ibland.
När jag läser nyheterna. Som oftast ger mig en dålig start på dagen.
När jag funderar på livet. ”Varför finns jag?”

Jo, kanske för att jag också ska lämna min stämpel någonstans.














lördag 11 november 2017

En begravning är inte bara en begravning.

Jag ville träffa mamman. Som förlorade sin son.
Sonen. Han med den blicken som gjorde att man förlät allt.
Vad som helst. Jo, en del är begåvade med en sådan. Ganska få.
Man ser att det bara finns snällt. Där bakom de vackra ögonen.
Man känner det, framför allt. Oerhört omtyckt. Charmig. Humor.
Den går faktiskt inte att beskriva här. Måste upplevas.
Saknad så in i bängen. Jag hade gärna varit svärmor åt den grabben.
Eller faster. What ever. Vi bodde på samma gata, dock. Det duger det med.
Och han blev polare med min morsa. De fick en speciell och fin relation.
Två skarpa individer. Som fann varandra.
Roller och ålder har ingen betydelse. Man ba’ finner varandra.
Det är inte alls längesedan han pös.
Mamman. Fina mamman.
Som såg ut som en skör liten fågelunge.
Med de där vackra ögonen. Där sonen syns så tydligt.
Så jag gick till kyrkan i söndags. På Alla själars dag.
Och det blir speciellt. Mellan mamman och mig. Klurigt att förklara.

Jag spelade på begravningen. Det finaste uppdrag jag kan få.
Jag har spelat på mångas begravningar. Där jag känner den som pös.
Eller känner syskon till den som pös. Vänner. Föräldrar.
Jag spelade på min mors och fars begravningar.
För mig är det det bästa jag kan göra.
Ibland blir det väldigt tungt. Kan låta si och så. Men det gör inget.
Sörja med och i musiken. Säga ”tack å ajöken” på det viset.
För mig är det strålande. Ärofyllt. Och jag.
Och har insett att det är en ynnest.

Jag bor i en liten bygd. Om vi inte känner varandra, känner vi till varandra.
Det blir intimt. Och jag kan inte göra annat än att säga ”ja”.
Jag såg i söndags. Hur intimt det är. Här.
Det var många varma armstrykningar. Omfamningar.
Förstående nickningar och handslag.
Ni vet. När man hälsar med höger hand, och vänster hand liksom omsluter.
Väldigt fint. Så himla vackert. Ordlös omsorg.
Så surret efteråt. Med Hembygdskören. Som sjöng så vackert.
Skapade stämning.
Surr med prästen. Med vaktmästarna. Besökarna.

Så får vi den där relationen. Som med mamman. Det blir något speciellt.
Som vi inte behöver sätta ord på. Finns inget behov.
Vi känner varandra. Sedan förr. Men det utvecklas till något annat.
Vi har samtal. Går igenom. Smärtan, framför allt.
Så måste vi klura och leta. Finurla. Tänka igenom.
Välja... Det är svårt. Tillfredsställa den som pös. De som är kvar.
Jättesvårt för många. Så det blir många samtal.
Inte så många samtal om musik. Faktiskt.
Det blir samtal med begravningsbyrån. Som också känner den som pös.
Många fina klurerier. Värdigt. Vi gör alltid värdigt.
Men det förstår ni ju. Känner man de berörda, blir det ett annat djup.
Eller hur jag ska uttrycka mig. Förstå mig rätt.

Jag uppskattar det här. Lilla formatet.
Vi ser, och blir sedda. På gott och ont, i ärlighetens namn.
Lite för sedda ibland. Men jag kan tolerera det.
Omtanken vinner.
Här känner jag mina grannar. Eva vet när jag är borta.
Hon ser det. Fast det ibland inte syns.
Då ser hon till att soptunnan står vid vägen.
Det gör hon även när jag är här. För hon vet.
Är inte soptunnan vid vägen på söndag, har jag glömt det.
Förmodligen för att jag är trött efter jobbet. Hjärnan har kopplat bort.
Och skiter fullständigt i soptunnan.
Det var nära att jag fick en katt på halsen. Katten har ett hem, tack och lov.
Men hade jag fått katten på halsen, hade det varit lugnt.
”Ge mig nyckel så hjälper vi dig! Kan inte jag, skickar jag mannen eller kidsen!”
Grannen Anna m fam, 500 meter bort.
Lugnt. Ljuvt. Älskert.
”Ska jag ta med något från apoteket? Säg bara till. Stackare...”
Kerstin i kurvan.

Jag hade tänkt att skriva om körsång. Och om fantastiska följder.
Och om skilsmässor och barnen. Och om fäder som inte har en chans.
Men det är två ting som kräver varsina inlägg.

Då så.


















torsdag 26 oktober 2017

Även om vi inte syns, finns vi. Sorgen får gå hand i hand.

”Det är första gången jag blir sedd... och hörd! Hahaha!”
säger en kvinna i 55-årsåldern.
”...och inte har jag haft så jävla roligt heller, förr’ns nu.
Det är roligt å bli sedd. Å folk jag har sett i alla år... i byn.
Knappt hälsa’ på.
Helt plötsligt är vi kompisar. Vi har aldrig prata’ förr.
Men nu sjunger vi samma stämma. Å skrattar mä varann.
Hjälper varann när du kör ditt rallytempo. Å vi ligger hundra takter efter.
Dej orkar man ju inte tjata på...! *blink blink*
Tack!”
Sorgligt. Och jättefint.
Att en människa äntligen får känna sig sedd. I 55-årsåldern.
Jättevacker sångröst. Som bara har väntat på att få blomma.
En människa som har vetat om sin talang,
Men aldrig har haft tillfälle. Eller aldrig har FÅTT tillfälle.
Kanske inte fått det pga av andra.
Förr’ns nu. Jag njuter. Och blir beklämd.

Jag känner en familj. Som i dagarna har förlorat en kär.
Hon dog för ung. Chock.
Så ska de hantera. Förstå. Bearbeta. Varför? Vad hände?
Hade hon ont? Var är hon? Vad kunde vi göra? Det händer inte...

Det ska landa.
Så tänker jag på min pappa. Det enorma saknaden.
Mamma. Kent, min barndomsvän.
Igår vaknade jag och grät. Hade inte drömt något, vad jag minns.
Bara vaknade och saknade. Hela kroppen värkte. Pappa. Dog 2014.
Jag kände hans humor och kramar. Hans morgonkaffedoft.
Hur ren hans doft var. Fleschig after shave och ren pappa.
Han var så tydlig. Med slips och väst. Han hade stil, den karl’n.
Öppnade alltid bildörren för mamma.
Skröt med sin eldrivna vinkorksöppnare från NK.
En gentleman af rang. Hämtade mig på urballade fester.
”Nu säger vi inget till mamma. Du får en jävla avhyvling
imorgon ändå. Men vill du sova ruset av dig- s m y g!
Jag brer en leverpastejmacka under tiden. Som Jesus skulle ha gjort.
Gå å lägg dig, Judas!”
Jag hörde hans skratt. Hörde hans usla skämt.
Såg hans ansiktsuttryck. När han var så stolt över mig så han grät.
Men skulle dölja det.
”Men farsan, är du RÖRD? Erkänn, din gamle Senapskung!!”
”Nej för i helvitte, jag är bara stolt din lilla skitunge!!”

Hur ska jag trösta? Jag kan inte säga att tiden läker.
För jag tycker inte det. Snarare att jag vänjer mig.
Lär mig att leva med saknad och sorg.
Tomheten. Den är jobbigast.
För ingen kan ersätta en annan. För vi är unika.
Jag kunde inte ha gjort någonting. Annat än det jag gjorde.
För jag gjorde så. Då.
De minnen vi har, växer till en skattkista.
I våra kroppar. Vi öppnar skattkistan pö om pö. Tar på. Känner på.
Minns med glädje. Värme. Och saknad. Så småningom.
Och som vi var en del av. Det är så vi finns kvar.
Och blir ihågkomna.

Så tänker jag på damen i kören.
Kära människa. Du är sedd, jag tänker på dig, och du är ihågkommen.








tisdag 10 oktober 2017

Nä. Man vet inte riktigt med mig.

Var sak har sin tid. I alla fall för mig.
Mitt liv är liksom som olika avsnitt. 
Skitlånga avsnitt. Med superknasiga vändningar.
Twin Peaks/Madicken/Persona/Borta med vinden-mix. 
Inte mig emot.

"Bor du i Lingbo nu? Man vet ju inte riktigt med dig..."
Nä. Man vet inte riktigt med mig. 
För sådan är jag. Och har ingen plan på att bli annorlunda.
Absolut inte för att andra ska känna ro.
Då förkastar jag mig själv. 
Och det låter som ett riktigt tråkigt liv.
För då är inte jag jag.
Man må kalla mig egoist. 
Jag vet ändå inte riktig vad det innebär.
Inte när man uppmärksammar sig själv. Livet jag fått, liksom.
Att trampa på andra, för att framhäva sig själv. Det är att vara egoist.
Jag bor här nu. För att jag vill. För att jag behöver.
För att det funkar. Framför allt, för att jag trivs. 
Jag trånar efter drömgården. Har visioner. Tankar om framtiden.
Men inte för många. Alltså tankar. 
Jag ljuger som en skvallerblaska. Jag har tre miljoner tankar.
Men förstår. Alla tankar blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det gör inget. Livet är ok ändå.

Det är lättare. Här. På landet.
Jag trodde det skulle vara lättare i stan.
Nä. Inte för mig. 
Jag kommer med en idé.
"Får jag och Åsa Jinder göra en skivsläppskonsert här?"
"Ja men det låter superkul! Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpas åt?
Jag ringer "den" och "den" som fixar servering. Vad behöver ni?"
Snällt och välkomnande. Och så himla ohajpat. Älskert.
Byföreningen, idrottsföreningen, hembygdsföreningen.
Kulturföreningen, syföreningen, församlingen.
And so on.
Oerhört roligt. Lättjobbat. 
Det är distans till Jantelagen. Den finns garanterat.
Men jag märker den inte så värst. Bara bland några.
Sådant där genomskådar jag tvärt.
Faktiskt. Jag har alldeles för mycket rutin på den skitlagen.
Tyvärr. 
De andra krafterna är så mycket starkare. Här. Och syns.
Så jag tror att Jantelagsanhängarna gott får sitta hemma.
Och gnälla med sitt avund. Över en kopp bittert surkaffe.
Och får kanske en rejäl och verbal käftsmäll. 
"Herre jösses, det är väl KUL när någon försöker ordna något här i byn!"
Ja. Det är det.

Jag har det väldigt fint.
Just nu. Mitt i livet. Att vara mitt i livet är inte åldersrelaterat.
Det tror inte jag. Jag tror att vi alltid är mitt i livet.
Så länge vi lever.
Jag har t o m tid att skriva låtar. Bara till mig själv.
Jag har tid att sitta på kökssoffan. Och glo. I timmar.
Jag hinner se förändringarna. Hur träden dagligen skiftar utseende. 
Jag har tid att hatta runt. 
Jag har tid att småprata med förbipasserande.
Jag har tid att slänga käft med gubbarna på macken.
Jag har tid med tystnaden. Med regnet. Solen. Suset i träden.
Och jag har tid med påfyllning. 
Framför allt har jag tid med att komma ikapp mig själv.
Till 67% av tiden klädd i mysbralla. 
Och jag har aldrig jobbat så mycket, som nu.

Så jag stannar här ett tag.










fredag 22 september 2017

Våga posta lyckan!

Man tampas på, liksom.
En del glider friktionsfritt. 
Andra bumpar runt över fartbulor.
Alltså i relationer. Finns ju ingen mall, direkt.
Det handlar om individer. Som möts. Och bestämmer sig.
För att slå sina påsar ihop. 
Det kan hålla från scratch 'til the end.
Eller en kort period av livet. Kort. Allt är relativt.
En kort period kan kännas alltför lång. Eller tvärt om.
Något hände i alla fall. Perioden tog slut.
Finns lika många orsaker som människor.

"Det där ger jag typ tre veckor!" utbrister hans vän.
På en pizzeria, rätt i trynet på oss.
En relation jag hade. Hans vän hade så rätt.
Jag undrar ibland om han påverkade oss.
Idag är jag i så fall glad för det. Annars hade jag inte Snubben.
Men jag klurar. På påverkan av andras "hit me".

Vi dömer hårt. Tar partier.
När en relation tar slut. Då kan en del få svårt att välja.
Väldigt vanligt, enligt mina öron. Och ögon.
Välja vems sida man ska bli kvar på.
Då är man sedd som ett par. Som en smältdegel. 
Och inte som individer.
För mig är det lite knasigt. Men jag förstår ändå.
Och tycker att det är lite sorgligt.
Det blir sorg för umgänget när relationer tar slut.
Det förstår jag också.
Man skapar en paridentitet. Så pang tjong. Det tar slut.
Den ena tappar umgänget totalt. Det där man hade byggt upp.
Tillsammans. Och så blir man helt plötsligt ensam.
Det är ganska grymt. 
Det kan bli sorg för de berörda också.
Icke att förglömma. 

Så klart finns det sjuka relationer.
Där parvännerna har haft överseende. 
Och blivit "befriade" när relationen äntligen har avslutats.
Blivit glad för den enas skull. 
Jag fattar det också. Been there i periferin.

Vi tampas med varandra på Tellus.
De ganska korta liv vi har. 
Som vi bör fylla. På någe vis.
Inte faan tänker jag dö som hatare till omvärlden.
Jag isolerar mig i min stuga. Just nu bland höstlöv och sunkig doft.
Åker på upptäcksfärd i skogen. Kommer ut i en by som jag inte visste fanns.
Skaparkraften. Stressläkningen. Lugnet. Kreativiteten.
Medicin för mig. Just nu.
Och jag jobbar satan i gatan. Tack vare lugnet däremellan jobben. 
Det är jag. Andra får lugn av storstadsliv. 
Det finns ingen mall.

Relationer till mänskligheten.
Men vi är ju ganska dåliga på det. 
Nu tycker jag att det har eskalerat enormt.
Vi har ett hårt skick mot varandra.
Jag behöver bara referera till Facebook.
Det räcker ju, tyvärr. 
Så blir jag förlöjligad när jag postar natur- och nöjdbilder.
Heeela ti'n postar jag sådant. För att jag är glad.
"Men så där bra kan du inte ha det! Visa verkligheten!"
"Är du så där jävla lycklig?"
Osv osv i inkorgen...
"Piss å brinn fett!", säger jag då som min mamma sa'.
Det där är min verklighet. Den finns, faktiskt.
Det är som att det är fel att visa sin lycka.
För på fejjan ska vi inte vara för glada, minsann.
Då fejkar vi.
Jävla trams...
Jag opponerar mig starkt. Och det vet de berörda.

Hoppas du kan få den också. I din värld. Alltså lyckan. 
Och framför allt: våga posta den på Facebook!








onsdag 6 september 2017

Han blev misshandlad. Jag känner bara sorg.

Han behövde hjälp. När han var liten.
En oskyldig palt. Som inte hade varit blöjfri länge.
Han blev misshandlad. Förnedrad. Slagen.
Oönskad. Ingen ville ha honom.
Ni vill inte veta. För så grymt är det.
En liten oskyldig palt. Som hade noll koll på världsläget.
Noll koll på de vuxnas värld.
Han var ett barn. Som ville veta livet. 
Men var ett oönskat barn. 
Och det visades i handlingar.

Vi har ett foto här hemma. Som stoltserar på vackraste skänken.
Där är han fyra år. Ler så vackert och oskyldigt.
Som bara en ovetande unge kan. 
Blicken är levande. Nyfiken och klockren.
Med den fina spetskragen runt halsen. 
Ett sådant där lyckligt barnfoto. 
Den där ungen vill man krama skiten ur.
Jag önskar att den gossen hade fått vara ett barn.

Han minns Beatrice. Barnhemsföreståndarinnan. 
Djävulen i mänsklig gestalt.
Han minns hur han blev lämnad. 
Han minns när mamman lämnade över.
Och hur han försökte fly.
Fly till mamman. Som lämnade honom.
På Björklinge barnhem.
Han minns hur han blev straffad. Bara genom att finnas till.
Han försökte låsa upp dörren. Sköt ett stort bord mot dörren.
Klättrade upp.
Så han kunde komma åt hasplarna. De där låsdonen.
Så låste han upp. Kom ut ur rummet han var inlåst i.
Sprang ned för trappen.
Och ser hur de bara åker. Åker iväg. Lämnar honom.
Utan att ens vinka. Mamman.
Nä, ingen dramatik jag fantiserar. Ren och skär sanning. 
Så blev han utvald. Att placeras i fosterhem.
Blev den utpekade. Att  följa med hem på prov.
Jo då, han känner det i kroppen. Än. Vid 62 års ålder.

Vi minns. Det är gjutet. 
"Jenny, hur faan kan det här förfölja mig när jag är så gammal?"
Jo då, det är du. Skapligt gammal. Och du. Din historia. 
Du är den du är. Och du är fin. Din historia formar dig.
Och du gör så gott du kan.
Det räcker från Jorden till Månen, och tillbaka. Minst.
❤️

söndag 27 augusti 2017

Hoppas ögena vänds inåt på dig.

Så går en dag än från vår tid,
och kommer icke mer.


Jag funderar på om jag är nöjd. 
Med dagen som aldrig kommer åter.
Jo men det är si och så med det. I ärlighetens namn.
Jag är nöjd i stunden. Och kan ganska ofta somna gott.
Men kan vara fundersam när morgonen kommer.
Tar min go'kaffe av exklusiva kvalitetsbönor.
(Alltså efter morgonjympan a la Bertil Uggla.)
Och frågar mig själv. "Vad vill jag? Om jag dör nu, dör jag nöjd?"
Kommer Kungen att snickra mig ett utedass?
Ungefär så. För det KAN finnas en sannolikhet.
Att Kungen snickrar mig ett dass. Att jag dör skapligt nöjd.

Jag är alltid på väg. Alltid. Always. Låser mig inte.
Det är jag. (Tar det en gång till: Det är JAG. Så tyngden hamnar rätt.)
Min hjärna, mitt hjärta, min fysiska och min psykiska kropp. 
Där alla bitar bör hitta varandra. En komplicerad sak.
Kan nog många tycka. Rastlös. 
Och tyvärr tycker vi alltför ofta. Om andras liv och leverne. 
Om vi finge blomma... Utan fördomar och kontroll. 
(Jag menar inte laglöst.
Det är tydligt att vi människor dock behöver lagar.)

Förr var det världskrig. Alltså i kroppssystemet. 
"Faaaan! Jag måste hitta en plats! En och samma!"
Stress. Sökande. För att jag bör vara så.
Nä. Jag gör som jag bör. För att växa. Och för att vara sann.
Mot mig själv. För det är min grej. Har jag kommit på.
Att vara sann. Fy satan i gatan så det underlättar.
I alla slags sammanhang. 
Nu snackar jag inte om att sluta vara hövlig. 
Eller rata andras önskemål, viljor och personligheter.
Är jag sjyst mot mig själv, har jag lättare att tolerera andra.
Då kan jag rycka på axlarna åt pellejönsar. 
Sådana dära snärjiga satar. Som önskar det går åt helvitte för mig.
För exempel.
Jo då, klart det finns sådana. Det vet jag. 
Då kan jag tänka "piss och brinn!"
Så är det bra med den saken. 
"Adjöken mä dej du! Lycka till med grumset i kolan!
Hoppas ögena vänds inåt på dig. Så du får en rejäl titt i självkänslan."

Jag trivs. Typ tre jobb. Just nu. Alla med samma bottenklang. 
Musik, musik och musik. På alla möjliga sätt. 
Helst minst två hem.
Så jag hittar min plats. 
För mig är nog livet ett långt sökande.
Jag letar influenser. Letar människor. Impulser.
Kontraster. Platser. Jag letar ord. Bus. Knasbollar.
Grinpellar. Muntergökar. Träd. Skyskrapor. Charterresor.
Lyxliv. Utedass. Torparväxter. Livslust. Sorg.
Jag letar livet, kära människor.
Innan jag pyser vidare. 
Jo, det är jobbigt ibland. Det är ett evigt sökande.
Men jag gillar't skarpt.
Och slår inte undan min nyfikenhet.
För då är jag riktigt taskig mot mig själv.

"Har du flyttat på heltid till byn? Det har jag hört..."
"Har ni separerat?! Det har jag hört..."
"Har ni lyan kvar i stan OCKSÅ? Det har jag hört..."
"Har DU varit mä i TV?? Det har jag hört..."

Den där nyfikenheten gör att jag finns. 
Det är fint!
Bara att tacka och ta emot.



torsdag 3 augusti 2017

Jag är totalsågad. Spegel på dig.

"Vi äro individer, allt ifrån Gävleborg!"
För det är vi.
Jag har en stor kör. Som jag gissar blir större i höst.
En hel drös med individer. Unika. Så klart.
I dagsläget ca sextio individer. Många att uppmärksamma.
Många rariteter att skåda. Spana in. Klura på.
Procentuellt i förhållande till folkmängd. 
Ja, då kan jag skryta fett med antalet individer.
Och det gör jag så gärna. Dumt att låta bli.
Det gäller att se dem. En ynnest att få se alla.
När en sak går bra, ska vi helst hålla tillbaka. 
Vara överdrivet ödmjuka. Inte sticka ut.
Märkligt nog. Jag förstår inte sådant. Svenne Banan-lagen.
Skyller på morsan. RIP. Jävla trams, som hon skulle ha sagt.
Och eftersom jag inte förstår den lagen: 
Wohoooo, jag har en skitstor skönsjungande kör!
De sjunger så rent, fint och fränt. Vi är så fina ihop.
De är kvicka som en plåsterbortrivning.
Jag trycker in låtar. I rallyfart. "Give it to me baby!" Typ.
Och jag är så stolt. Är det ok? Ja, mycket.
Det vore förfärligt om jag inte var det.
Det skulle dra ned hela styrkan. 
"Nja, det var ok... Ni sjöng ganska fint. Så där lagom."
Då skulle jag ljuga. Och det är fult.
Vi har heller aldrig mellanmjölk i vårt körkaffe.

Jag får inte en krasch om det går åt fanders.
Sådant kan hända. Väldigt mänskligt.
Herre jösses, jag lirar ju med Big Jinder...
Där kan jag få en nick. Ett ljudlöst ord med stora bokstäver. 
Slow motion-varning, liksom. Med överdrivna rörelser.
Mitt i en hejdundrandes polska. "SOOOLOOO!" 
Ja ja, en gör så gott en kan. Och det gotta kan bli hejdlöst.
Men vi hittar varandra någonstans i improvisationsdjungeln.
Vi fick faktiskt stående ovationer en gång. Mitt i en konsert.
Jag har aldrig varit ute på en sådan lång cykeltur.
En musikalisk cykeltur långt upp på charterplanshöjd. Åsa måste vara ett geni.
Inte ens Einstein kunde ha räknat ut den där improvisationsekvationen.
Jag fick svettningar. Hamnade i en helt annan tonart.
"Nä. Nu låtsas jag svimma. Då fokuseras det på att det är synd om mig.
Kanske ringer någon en ambulans. Hoppas."
Äsch då. En liten blick från Jinder. Klappat och klart.
"Nu leder jag in dig, din stackare." såg hon ut att tänka.

Det är team work. Och en stor dos ödmjukhet. 
Samt glädje. Engagemang. Så klart även skicklighet.
Personkemi, kan vara en bra grej.
Men den som tror på översittarfasoner. Piskor. Nedlåtande verbala spörapp.
Att få någon att känna sig underlägsen. Och tror att det är rätt väg.
Nä. Den bör ta sig en funderare.
Blir man bättre av att bli vrålsågad? 
Inte i mitt fall. Jag har blivit sågad oräkneliga gånger.
Det tog bort min lust fullständigt. Kritik, absolut. 
Det kan läggas fram på ett bra och konstruktivt sätt. 
Det tar jag så gärna till mig. Lyssnar också.
Men att få fötterna undanslagna. Och den som slår undan fötterna på en.
Den som tror att man växer.
Genom att få "peppen" att man är värdo. Nja.
Tror du att du får mer motivation av det?
Jag tror inte på den pedagogiken. Det är smärtsamt
att ens kalla det för pedagogik.
(Visst, det går runt en hel drös människor.
Som gärna vill platta till oss yrkesmusiker.
Eller åtminstone kastar ut åsikterna hejdlöst.
Och många tycker att vi hellre borde göra si.
Eller så. Vi är vana med åsikter. Ibland får man backa.
Och faktiskt tänka på att det är vårt yrke.
Att komma till mig med repertoarförslag till min kör.
Det är som att snacka med en död fisk. Back off på den.
Ungefär som att jag skulle ge en arkitekt tips. På balkonger.
Jag har för fan inga högskolepoäng i arkitektur.
Vi är en utsatt grupp. Vi är underhållare.
Vi borde få blomsterkvastar dagligen. Av staten.
Men då rekommenderar jag en sockertång i byxfickan.
Ta fram den. Nyp dem i näsan. Lite gulligt, så där.
Oooops, du har en liten åsiktslus på snoken, lille vän!
Du kunde ha snickrat den där verandan snyggare! 
Men lilla vän, var snabbare i Konsumkassan! 
Men sablar så furt ni har gjort på kyrkogården!
Och alla ni borde ha gjort så här istället: bla bla bla.
Gärna med bäbisröst.)

Så jag kör min grej. Min pedagogik. Precis som jag vill.
För nu är jag så pass gammal. Och bestämmer själv.
Man ska vara snäll. Uppmuntrande. 
Och hjälpa människor att lösa eventuella svårigheter.
Team work är en dygd, säger jag ba'. 

Och man kan tänka på att vi yrkesmusiker också är människor.
Och att musiken är vårt yrke. Och att ni får lita på vår kunskap.
Precis som i alla andra yrken. 
Vi har olika stilar. Blir insnöade på olika ting.
Är bättre på vissa grejer, sämre på andra.
Och behöver vara lediga ibland. 

En liten dröm är att bli bjuden på kanske ett bröllop.
Eller ett roligt party. Vilken fest som helst.
Utan förväntningen att jag ska musicera.
Fast det har faktiskt aldrig hänt. Knasigt.












måndag 31 juli 2017

Äh, vi skrattar ändå. Sjukdom, sorg, rädsla. Skitsamma.

"Hur har du det, se'n du blev ensammen?"
"Nä fy faan..."
Så ser jag att det är nära till tårar.
"Det är ju inge' roligt. Särskilt inte å laga mat.
Man sitter där och det tar tio minuter. Alldeles tyst.
Nä. Jag åker ut. Varje dag."
En mycket stilig karl i 70-årsåldern. 
"Du vet, vi var ihop vi se'n sjuttonårsåldern."

"Det är någe fel på mig! Hundar gillar inte mig.
Varenda jävel jag möter morrar!"
Så drar han en mängd exempel. Med morrande hundar.
Han som är så snäll.
Så skrattar alla fikapolare. Eller snarare vi som är fikapolare
just då. Och driver lite med den hundskraja mannen.
Här i byn har typ alla hund. Jakthund eller brö'hund.
Eller har åtminstone vuxit upp med grannens vovve.
"Kom igen nu, gå fram til hunn! Hahaha!"
Och inte på ett elakt sätt. Det skämtas hjärtligt.

"Men så roligt att se dig på bena! Hur mår du?"
"Jag är väldigt trött. Har ingen direkt ork."
Så hjälper hans snälla fru med att fylla i. 
Omtänksamt och kärleksfullt team work.
Processen som måste gås igenom. Arbetet. 
Väntan. Domarna. Förhoppningarna. Behandlingarna.
Frun med de pliriga ögonen. Hon ser ut som en busunge.
"Kom! Vi drar å pallar äpplen!" 
Jag bara väntar på att hon ska föreslå det.
Fast först ska hon lära mig knyppling.
"Jag är inte nå'n bra pedagog, det ska du veta!
Jag är jävligt bra på å säga till om du gör fel. 
Det ska du ha klart för dig!"
Taget. Det låter som en bra pedagog just för mig.
I alla fall med det där trasslet jag ska lära mig.
Jag behöver raka rör. Inget krusidull. 

"Snubben, har du cash? Jag ska gå in på loppisen."
"Ja, jag kanske har en tjuga."
"Nä för fan, här ligger ju en tvåhundring. Tack!"
Så blinkar jag till Reven. Reven som nog är den roligaste jag vet.
Han fattar att jag gör det liksom på pin tji.
Sedan drivs det hejvilt med mig. Och Snubben.
"Men flicka, tjänar inte du egna pengar?!"
"Jo. Men dem spar jag. Man är väl smart för fasiken!" Blink blink.

Det är en fröjd att gå till Hembygdsgården.
Oftast sitter samma gäng där. Slänger käft.
Skämtar. Ibland kan det bli allvar. Politik. 
En hel del nostalgi. Sitter i timmar. 
Kaffet och smörgåsen smakar alldeles extragott.
I just den miljön. Tack vare människorna.
Vi svär ganska mycket här. Det är liksom helt naturligt.
Låter inte illa alls i mina öron. Jag är ju uppvuxen med det.
Jag får tygla mig när jag ska vara ordentlig. I kantorsrollen, t ex.
"Fan vad jag beklagar förlusten, det är för jävligt!"
Det går ju inte. Till vilt främmande sörjande.

Idag är det grå melange som gäller. Ofixad frisyr.
No make up. Fria fötter. Som mest håller till på en fotpall.
Resten av kroppen vilar i en högkvalitétskorgstol.
Det gäller att ta vara på de vilostunder som fås.
Den sociala biten blir högst en vinkning. På distans.
Till de få som passerar min oas.
Så. Dags för åttonde emaljmuggen go'kaffe.



tisdag 25 juli 2017

Äckliga människa! Passa in i ramen, för faan...

"Åh fy faan! Kolla så äcklig hon ser ut!! "
En alldeles för mager gestalt. Med skimmer på kroppen.
Hår. Även kallat Lanugohår. Blir som fjun. 
Underhudsfettet försvinner. Då måste kroppen skydda sig på annat vis.
Hålla värmen. 

"Skitbra att fläskfia köper chips och nuggets. Hon behöver verkligen det!
Hahaha! Vidrigt..."
En alldeles för överviktig gestalt. Problem med rörligheten.
Blossande kinder. Pärlor i pannan. Tung andning. 
Besvärligt att böja sig ned. Efter de fyra överfyllda matkassarna. 

Unga tjejer.

Jag blir alltid besviken. 
På alldeles för många människors korta näsor.
Man bör tänka längre än vad näsan räcker. Bra grej.
Det finns en orsak. Till varför.
Och de drabbade vet kanske inte ens själva.
De kämpar. Tro mig.
Men de vet att de blir dömda. Uttittade.
Som svaga. Klena fån. Som ser osmakliga ut.
I alla fall i de kortnästas ögon.
...och i 9 1/2 fall av 10 är det genus femininum. 
Som blir drabbade. Av kortnästa. I alla fall i mina öron.

Jag tänker på dem med bulimi/anorexi.
Eftersom jag kan referera till det. Har ju varit i träsket.
Det var längesedan jag berörde ämnet.
Men jag hörde detta idag. Inom en timme. Märkligt.
Det kan absolut ha varit andra bakomliggande orsaker. 
Fast det tror jag inte.

Gick en sväng på stan. 
Mötte några av mina kära byapäron. Som jag skrev om igår.
De som tillhör min favoritgeneration. Blev så glad. Uppfylld. 
Så försvinner glädjen. Inne på Konsum. 
Jag önskar jag inte hörde ibland. Att jag inte hade min radar.
Den är alldeles för ofta påslagen. Min homo sapiens-radar.
Jag lyssnar för mycket. Tittar för mycket. Tar in för mycket.
Men jag kan inte sluta. För jag letar gott. Letar snällt.
Och jag klurar. På människorna. Varför vi dömer. Andra.
Lätt, kvickt och tanklöst. Går i en pissblink.
Men för den drabbade... Kan ta ljusår i rymden att komma över.
Vilket betyder kanske aldrig.

Jag blev illa till mods idag.
Det var som att jag personligen fick en käftsmäll.
Fast det inte var jag som blev utsatt.
En käftsmäll av några som hade bestämt sig. 
För vem jag är. Och varför jag är som jag är. 
En blåtira av kritik. Slag i magen av fördömande.
Och de utsatta hörde. You bet.

"Spegel på er!" tänkte jag. 
Vad har du där innanför skjortkragen? I handväskan?
Bakom läppstiftet? Under hoodluvan?
Kanske dålig självkänsla. Uselt självförtroende.
Behöver du projicera? Mår du så dåligt?
Vad vet jag. 
Kanske behöver du bli sedd. 
Vad vet jag. 

Jag bara hoppas att deras näsor aldrig slutar växa.





måndag 24 juli 2017

Ja ja. Nu har ungdjävlarna rökt gräs och satt eld på åkern. Föräldramöte, tack!

Föräldragenerationen. Min. De med eller utan barn.
Jag diggar dem stenhårt. Särskilt de i min lilla by.
Den vackra byn där Hälsingland börjar. 
(Fast vi alltid måste bevisa det. Tjatigt nog. 
Eftersom vi tillhör en kommun i Gästrikland. Speler ingen röll. 
Vi är hälsingar. Sluta å tjöta. Kom hit. Lyssna till Lingbomålet. 
Snart är vi skarpare än Alfta i truten. Om ni inte sluter å tjöta.)

De som jag växte upp med. Alltså föräldragenerationen.
De som hade koll. Fostrade. Visade omsorg. Passade.
Brydde sig. Plåstrade om. Funderade. Gav kärlek. Mat.
Åthutningar ibland. Eller ganska ofta. Tog en i örat.
Inte bara i örat på sina egna. Nej då. Alla kottar fick röda öron. 
Ofta DNA-fingeravtryck från annat kött & blod. I öronen.
Klurade med varandra. När vi kottar uppförde oss som utomjordingar.
De som följde oss. På våra olika E4:or. När vi blev äldre.
Funderade säkert på vart min generation skulle bära hän. 
Om vi skulle få bra liv. Bli nöjda vuxna. Bli lyckliga.
Säkert oro. Inte ett dugg förvånad. Säkert stolta. 
Inte ett dugg förvånad där heller.
Jag tänker på de som förlorade sin son.
Jag tänker på de som förlorade sin dotter.
Det fanns inte i tankarna då. När vi ynglingar växte upp.
Att några skulle fattas oss alldeles för tidigt. 

De stannar på vägen. När jag är synlig.
Vid lilla huset. Som är döpt till Oasen.
Min lilla oas. Som har stått i stiltje. Som nu får sin omsorg.
För det funkar nu. Var sak har sin tid. 
Jag har skrivit det förr. Att känna sig välkommen. Det är viktigt.
Att inte bli sedd. Det kan göra ont. I vilket sammanhang som helst.
"Välkommen hem!"
Bara det. Kärlek på den.
"Hej Jenny! Vad roligt att du är hemma igen!"
Jag tackar och vinkar tillbaka. När Håkan cyklar förbi. 
Och han gör mig glad på en sekund. 
Anna och Åke. Stannar alltid. Småsnackar. Vi pratar om vad som helst.
Om Kent. Kära Kent, min barndomsvän. Deras son. Han som lämnade oss.
Vi kan också prata grävning. Altaner. Resor. Där vi är då, pratar vi om.
Möter Lennart. Och jag har vovven i hasorna.
"Inte hoppa Skorpan!!"
"Äääh hoppa du, vi är ju kompisar...
Vad roligt att du är hemma igen, Jenny!"
Och fina Ingrid. Lennarts fru. Vacker som det fagraste smycket.
Säger alltid något snällt.
Räven. Som berättar om min mamma och morbror. Varje gång.
Allt tok de gjorde. I ungdomens dagar. Innan jag ens var påtänkt.
Så jag blir uppdaterad. Att det fanns ett liv före mig. Faktiskt.
Hemliga Hagman. "Det bör finnas en Christoffersson i byn! Välkommen!"
Nä. Inte att jag är någon särskild utpekad. Som är exceptionellt välkommen.

Det är bara liksom en ärlig värme. Som jag nästan inte kan sätta ord på.
En värme jag bara upplever där. Just hos den generationen. I lilla byn.
Bittan och Tordan. Som är så otroligt omtänksamma. Föräldrar till min generation.
Som liksom kollar av. Känner av. Med en sådan värme. 
Som jag aldrig finner någon annanstans. Listan kan göras lång.
Ingen är särkilt impad. Över mina (lite för få enligt mig) publicitetsbravader.
Bara hjärtligt glada. Och nyfikna. Och lite oroliga. 
Så jag inte sliter ihjäl mig. Men bara jag har det bra.

Jag är född 1973. Bara att räkna vilken generation jag plitar om. 
De tar liksom över efter mina bortgångna päron. För vuxna behövs.
De som är vuxnare än jag. Erfarna. Som kan guida. Ge kloka råd.
Berätta om sina erfarenheter. Och framför allt, förstå.
För de har varit där. Där jag är nu. För kanske tjugogem år sedan. 
Finns alltid en öppen famn. Spelar nog ingen roll hur vuxen man blir.
En föregångare är en skattkista. 
...och Ing-Maries veranda med en smultroncider.
Det var alldeles alltför längesedan.







söndag 16 juli 2017

Ja ja. Dej går det väl bra för?!

Kan inte riktigt låta bli att skriva om en egenskap.
En egenskap jag inte förstår.
Missunnsamhet. Nä, en till. Så det blir två. Avund, lägger jag till.
Gränsen mellan dessa är hårfin. Och inte klädsamma. För någon.
Sårande shit, det där.

Genus. Intressant. Märkligt nog, fortfarande år 2017.
Kanske inte. Det går långsamt att förändra fula vanor.
Fest i byn. Människor kommer till min amerikanska veranda.
Snackar. Skvallrar. Min uppväxtbygd. 
"Ja ja, det har man väl hört... Att din snubbe ligger bakom din framgång!"
Så sätter det sig i mitt huvud. Vilken bild människor har. Av mig. Av Snubben.
Och jag blir ledsen. Över spekulationer.
Det är bra att reflektera ibland.
Jag tillhör könet kvinna. Det är befängt. Att jag fortfarande måste försvara.
Som att jag är beroende. Av en man. 
Vi jobbar och gör olika. Och det ser olika ut.
Det jag gör, gör inte du. Ibland gör vi kanske lika. Oftast inte.

Då säger jag: 
"Fucking excuse me?! Är detta på riktigt? Jag blir så förnärmad.
Är det Snubben som har 220 högskolepoäng?
Är det han som har feta studieskulder?
Är det han som lirar piano? Som sjunger? Som leder körer?
Som kämpar på med idéerna i mitt huvud?
Är det han har skrivit min musik? Är det han som ger ett dygn
för 2:45 minuter i TV? Är det han som jobbar varenda helg? 
Är det han som är slut på helgerna?  Är det han som tjänar mina pengar?
Är det han som reser runt? Är det han som har valt detta?
Är det han som alltid får förklara? Att det inte är ett åtta-femjobb?"

Not. Och jag har min Snubbe med mig. Han blir lika ledsen som jag.
Vi är ett team. Han hjälper mig. Jag hjälper honom. Vi har vårt.
Och ingen har inblick. Men tar för givet.
I alla fall i vissa kulturer. Det stör mig.
Snubben har en helt annan profession. Som har andra ramar.
Lite mer dagtidsgrejer. Fast ofta med fet övertid.
Han bygger hojar också. Det är en konst.
Så givetvis förstår han. Konstnärlighet. Lägga sin personlighet i saken.
Så det blir unikt. Ge sitt hjärta. Vi måste kanske isolera oss i ett dygn.
På varsina håll. För att skapa fritt. Som vi har tänkt oss.
I våra konstnärliga hjärnor.
Och det är hel ok. 
Så möts vi där på mitten. Och surrar hjärnet. Nattetid. Helst.

Jag ringde Snubben i dag. Och tackade för att han är den han är.
För jag vet att vi har vårt.
Vi skitsnackar när alla har gått. Då sitter vi på amerikanska verandan.
Och luftar intryck. Och är överens oftast. Ibland inte.  
Det kan gå jädrigt hett till. 
Lilla My och Skalman i en debatt. Typ.
Men en kram innan kväller gör gott.

"Ja ja, lycka till med den relationen!! Överlever ni ett år, så grattis!"
Det fick jag höra. Piss off. Över tolv år har gått.
Att ens orka gissa sådant... Lägg tiden på betydelsefulla ting. 
Något som ger dig något, på riktigt. På dig själv, ett hett tips.

Finns inga garantier för något.
Men nu är nu.
Och jag skiter fullständigt i spekulationer. Särskilt i andras.
Livet levs nu. I alla fall mitt.
Jag fick en fråga av en journalist. Jag fyllde 30 år, hamnade i en spalt.
"Vad gör du om tio år?"
"Inte fan vet jag." blev svaret.
Det ändrades. Till något mer visionärt. Ja ja...
Ärlighet är en dygd. Men inte så bekväm, tydligen.