tisdag 28 mars 2017

Längtar du tillbaka till din sjukdom?

En tjej jag pratade med undrade om jag kunde längta tillbaka
till min sjukdom. Denna tjej har anorexia.
Jag vet precis vad hon menar.
Det där låter befängt för de flesta.
Dock inte för mig.
När man har levt så länge i ett missbruk och i ett kontrollbehov,
finns liksom inte det "friska" livet. För det minns man inte.
Och det är oerhört skrämmande. Törs inte. Hur ser det livet ut?
Komplicerat, minst sagt.
Man skapar sig en identitet. 
Andra känner ju en så här.
Planerar dagarna in i minsta detalj.
Vem ska jag behöva lura idag?
Förberedelser. För det måste man. 
Bara att hälsa på någon. Träffa en kompis på stan.
Det ska ju fikas hela tiden. Det ska ätas hit och dit.
Samlas kring vinflaskor och tjejmys. Tas en bira på puben.
Alltså, det kan vara tillräckligt svårt att dricka en mineralvatten.
Salter och annat bjäfs i det där vattnet.
Ibland funkar inte ens kranvatten. Jo, så kan det vara.

Så lever man alltid med skuldkänslor. 
Man vill inte såra sina nära och kära.
Och man är så jävla trött på alla som lägger sina huvven på sned.
Och glor på en som en ledsen cocker spaniel.
Fast det blir man ju också van med. 

Tjejen undrade hur jag mår.
Jag svarade ärligt. 
När jag får ångest eller blir stressad, sitter kontrollbehovet i ryggmärgen. 
Alltså kontrollbehovet av kroppen. Det första som slår in.
Och jag vet inte ens om det. Först.
Sedan kommer jag på mig. Helvete, jag har inte ätit...
Eller så sitter jag helt plötsligt med en 24-bitars sushi.
Då måste jag bryta. Ta en time out. 
Tänka igenom vad det är som nu gör att jag vill misshandla mig.
Igen. Vad triggade igång detta?
Så får jag snacka med mig själv en stund. 
Och tänka tillbaka på att jag aldrig, aldrig vill hamna där igen.
För jag skulle inte orka det.
Det var alldeles för jobbigt att planera. Det fanns ingen spontanitet.
Jag som idag driver min kära till vansinne. 
"Äh, imorgon åker vi till London." Typ.
"Nä darling, i afton har jag bokat bord på restaurant."
Det fanns inte förr.
Det är ljuvt att åka in till moster Bettan.
Njuta av hennes goda mat. Och inte spy upp den.
Slippa springa en mil för att få bort en tomatsallad.
Så blir jag så glad av att jag har styrkan. 
Att bryta mönster som jag märker gör mig illa.
Det kan vara vad som helst.

Så nä, jag saknar inte min sjukdom för fem öre.
Det räcker med att behöva kontrollera att jag inte
trillar dit igen. 






Inga kommentarer: