fredag 17 mars 2017

Om jag skulle ta en tårtbit nu, skulle jag spy upp den. Garanterat.

 "Tänk Jenny, om jag också hade fått hjälp....Hade inte någon.
Jag kunde bara inte se på när mitt barn svalt ihjäl! Och jag var så ensam."

Att vara förälder till ett barn med ätstörningar.
Vi har pratat i två dagar. 
Jag ur min synvinkel som ätstörare,
hon ur sin som förälder till en ätstörare.
Jag betraktas idag som frisk, och det gör dottern också.
Helt friska blir vi nog aldrig. 
Jag har än idag ett ganska komplicerat förhållande till mat.
Bästisar blir vi aldrig. En alkoholist blir aldrig bästis med alkoholen.
Dock måste vi äta, annars dör vi. 
Jag äter inte tårta, t ex.
För då vill jag ha en hel. Det vet jag. 
Får ångest. Och spyr upp den. Det vet jag. 
Chips är jobbigt.
När min hjärna får för hög belastning, måste jag vara extra varsam. 
Även hålla koll på att jag inte slutar att äta. För det är himla lätt.
Jag måste se till att inte övermotionera. 
För det sitter i min ryggrad. Livet jag levde under så många år.

Jag hittade gamla bilder på mig själv.
"Va'! Är det där DU?!" utbrast min livskamrat.
Så tänkte jag på min mor och far. Hur de mådde.
Att se sin dotter begå långsamt självmord.
Min far var väldigt orolig. Det förstår jag nu i efterhand.
För han såg. Och visste inte hur han skulle närma sig.
Jag tyckte han var en överbeskyddande jävla tjatgubbe.
Utan att nämna ett ord om min vikt. Han vakade på annat sätt.
På sitt sätt.
Min mor såg till att jag fick matlådor. 
Sade åt mig att jag minsann var tvungen att lägga på mig.
Hon ringde mig fem gånger om dagen. Tjatkärring, tänkte jag.
Idag vet jag att det handlade om oro.
Fast hon vågade aldrig yttra något direkt.
För jag var världsmästare på att snäsa av henne.
Morsan hann dö innan det blev någon ordning på mig.

När man självsvälter, blir man "kocko i huvvet".
Rent kemiskt, och självbilden är totalt förvriden.
Det går inte att säga till en anorektiker att hen måste äta.
Jag fick en "komplimang" om att mina höftben stack ut.
Stack genast till spegeln och blev stolt.
Man är så självupptagen. Det är inte många sekunder hjärnan får vara
fokuserad på annat än sig själv. Kontrollen man har.
För den har vi. Vi kontrollerar rubbet. Vad vi gör med våra kroppar.
Planeringen, oj oj... Den tar mycket energi.
Man är inte bara dränerad fysiskt. Man blir totaldränerad psykiskt.
"Fan...Hur ska jag komma undan fikat? Äh, jag får hitta på något. 
Att jag har magproblem. Det blir bra. Nej fan, det har jag ju kört med förr..."
"Hur ska jag fixa julen? Om jag tuggar på en köttbulle så håller morsan käften... 
Jag får se till att ha en bunt servetter att gömma maten i."

Jag tycker att det ska finnas mer stöd till anhöriga.
Till chefer, till vänner, nära och kära.
Det måste vara en obeskrivlig smärta att se på. 
Jag vet det. För jag ser också. Just nu. Hon tynar bort.
Snart försvinner hon. Och jag blir frustrerad.
Även om jag kan förstå henne. Verkligen. Och hon vill inte dö.
Men hon vill inte bli frisk. Fast hon vill bli frisk. Men ändå inte.
Hur känner då en förälder?

Att få bukt med denna sjukdom kräver ett enormt engagemang.
Det är tidskrävande. Det sker gräsliga ordväxlingar. Hat. 
Ångest. Att inte såra varandra är nästan omöjligt. Känslotornados. 
Men jag sitter i alla fall här idag. Med min omöjliga kontrollhjärna.
Och älskar min morbror högt, som var den som vågade konfrontera mig.
Jag känner många som har kommit ur detta.
Och som lever ett gott liv idag. 
Dock ska jag inte försköna. Jag vet många som har dött.

Våga ta kampen, sök hjälp, och ge inte upp.
Man kan få leta länge på rätt hjälp.
Vi är alla individer. Inte bara en sjukdom.






2 kommentarer:

Ylva Eriksson sa...

Balans, allt handlar om balans. Det tar tid att få till den när man råkar i obalans. Tror på många förändringar, samtidigt. Inte ersätta saker och ting, bara förändra. <3 Alltid så kloka tankar. Tack!

Anonym sa...

Det du skriver går rakt in i hjärtat.
En sån jävla sjukdom.
Tack för att du delar med dig Jenny.
Föräldrarstöd är något jag verkligen saknar i ätstörnings vården.
Självklart får man veta hur man ska agera.
Men lite stöd för att orka behövs också. Att hantera ångesten och ilskan.
Och att man inte längre känner igen sitt barn, man lever i en oerhört jobbig situation under lång tid.
Och som förälder är man så ensam.

Jag är livrädd att min dotter ska bli sjukt igen när hon fyllt 18 och jag inte längre har rätt att vara med, få veta, kunna vara med henne hela tiden och vara hennes stöd. För det det vill man inte när man är sjuk.
Nu kunde jag göra det fast hon inte ville, men som mamma till en vuxen kan man inte det.

Tack för att du delar med dig.
Kram
/Malin