tisdag 6 juni 2017

"Den där apan tror att hon är något!" Ja, tack och lov.


Någonstans tror jag att det är småsakerna som håller oss vid liv.
Det där alldagliga.
(Som tyvärr styr riktningen mot något ouppnåeligt. 
I alla fall den yttre perfektionismen.
Den nya folksjukdomen. Det är ett annat ämne att skriva om.)

Saker som irriterar. Stör.
Några kilos övervikt. Grannens spretiga gräsmatta. 
Kvällspressens sensationsjournalistik. "Dessa tjänar mest i din kommun!"
Säljer slut direkt.
Det där "lagoma" tramset. 
"Jag har både våning i stan och hus på landet."
"Ja ja, den där har minsann räkmacka... säkert miljonär! Jävla kapitalistsvin..."
Spekulationer om andra. Engagemang i egentligen ganska små saker.
I alla fall om vi sätter det i perspektiv. Spana in världsläget.

Terrordåd.
Vi tänker till. Övervikt hit och dit. Smågnabb.
Vem fan bryr sig om jag har en Ferrari. (Det har jag inte. Än.)
Vem bryr sig om systersonen tjuvröker bakom skolan.
Köksluckorna blev laxrosa. Fast tanken var syrénlila.
Det blir totalt oväsentligt.
Just då.
Vi försöker ta hand om varandra. Sprida extramycket kärlek.
Värdera högre. 
Just då.
Sedan blir allt som vanligt. Ganska snabbt.
Tack och lov, måste jag påstå. Annars blir det outhärdligt.
Jag tror att våra små bekymmer är viktiga. I vår vardag.
Och måste få vara det.
Hade vi inte vardagen, skulle vi bli tokiga.
Jag spekulerar ur mitt perspektiv. Så klart.
Att vara grundsnäll bör vi hålla fast vid.
En bra grej att bära med sig genom livet.
Så drar vi iväg emellanåt på sidospår. Totalsvarta stigar.
Naturligt.

"Faan... Min hårfärg är skitful! Jag kan inte gå ut... Du får gå själv till puben.
Eller gå och köp en hårfärg till mig. Uuuääääähh!! Jag går inte ut så här!"
"Jaha, är det viktigt att Anna Book har gått ned i vikt?! Jävla fjant att lägga på löpsedeln..."
"Det ska vara vitmålade trämöbler på altanen, blir det plastmöbler tänker jag strejka!!"
"Meeen då... Nu drar vovven in en massa lera i stugan! Jag som har städat..."
Jo visst. 
Helt ok. Vardagstrams. Små skitgrejer. 
Som glöms i samma stund de har droppats.
Men kanske viktiga i vardagslivet.
Som kontrast till det vi knappt kan greppa.
Knappt kan förstå.

Jag bryr mig. Blir fullständigt bedrövad. Människorna skrämmer skiten ur mig.
I både stort som smått.
Hårt. Jag trivs inte i den stora världen för fem öre. 
Som den är nu.
Men jag trivs i min bubbla. 
Den vardagliga Svenne-avundsjukan och bitterheten.
Den ser jag som en piss i havet. Och rycker på axlarna.
Jag sätter den i perspektiv.
Sedan klurar jag dagligen på människors knasiga fasoner.
Avund, t ex. Vilken knasig egenskap.
Men, det har jag yttrat tidigare:
Avund ser jag som ett slags beröm. 
(Avund är också ett annat ämne att skriva om.)

Jag vet inte när jag dör. Inte hur, heller. 
Men jag vill inte att någon annan ska bestämma när/hur mitt liv ska sluta.
Jag fick livet, och bestämmer själv över det. Så länge jag kan.
Naiv, som jag är. 

Så sitter jag här. Och stör mig otroligt. 
På elakheter. Alltså på köksbordselakheter.

Oj! Jag gick ut på altanen. Tog av mig fleecejackan.
Skakade skiten överbord.

Så. 









Inga kommentarer: