fredag 9 juni 2017

Hängning eller headbang.

Jag har väl kommit i den åldern då varje dag är viktig.
Alltså att jag värderar den. Dagen. Värderar den högt.
Inklusive osämja, irritationer och trams.
Innan fyrtio tänkte jag inte så här.
Som jag tänker nu. Absolut inte.
Jag var odödlig. Tänkte låååångt fram.
Det där finns det inga åldersgränser för, så klart.
Alla är olika. 
Jag snackar om mig och mina upplevelser.
Dock snackas det mycket om fyrtioårskris.
Bör väl finnas någon slags orsak till det, någonstans.

Min fyrtioårskris var avskyvärd. Fy faan, rent ut.
Jag minns hur jag satt och kände efter.
I den blå lilla soffan. I musikrummet.
Kollade klockan. Det nattliga tolvslaget.
"Nå? Känns det någon skillnad? Känn flicka, känn!!"

Jag har fått mycket gjort. Efter fyrtio.
Drömmar. Som jag har tänkt på sedan barnsben.
Men fick inte modet förrän efter klockslaget 00.00 8/8 2013.
För innan tänkte jag så lååååångt fram.
Gradvis har det kommit. Sådant jag aldrig för mitt liv
har vågat göra innan fyrtio. 
Bara att göra. Innan jag dör. Jag hinner inte allt.
Och inte har jag någon bucket list heller.

För nu är det liksom mitten, tänker jag.
Grundplåten är lagd.
Tiden för att vända, vrida, testa, tänka, klura, är över.
Alltså det dära som handlar om identitet. Vem är jag-grejen.
Inte vardagsgrejerna. "Ska jag ha löksill eller senapssill?"
Nu är jag så pass gammal. Så jag skiter i konsekvenserna.
Ljuvt. Alltså, konsekvenser för mig. Mod, är kanske rätt ord.
Det blev helt plötsligt inte farligt att våga åka till Abbey Road.
Det blev inte farligt att våga kasta sig in i projekt.
Det blev inte farligt av våga spela med mammas stora idol.

Ja, vilken ynnest förresten. Ren och skär ynnest.
Och så kul så jag smäller av. Och allvarligt.
Musik är förståelse. För andra, för sig själv, för varandra.
Ibland går det åt helvitte. 
Klickar som om Gud och Djävulen skulle dela kyl på folkis.
Men det är ett annat ämne.
Ibland går det otroligt bra. Klickar, som för Knugen och Silvia.

Min mammas stora idol var Åsa Jinder.
Jag minns en konsert, för ca hundra år sedan.
Mamma ställde sig i kö. Köpte skivan av Åsa.
Fick den signerad. Och var överlycklig.
Det liksom lyste i mammas ögon. 
Så lyssnade vi på den skivan. Alltid.
Tills pappa och jag låg i fosterställning. Och tuggade fradga.
Idag spelar jag med Åsa. Och tänker alltid på mamma.
Livet är förunderligt och roligt. Inte är jag rädd heller.

PMS, överläppsfjun och skogspromenader är helt ok.
Där emellan dyker det upp glammiga partyn.
Jag behöver inte oroa mig.
För jag har grundat. 
Så det där med folk.
Efter fyrtio har jag rensat. Eller mer sollat, ska jag påstå.
Rensat låter hårt. 
Känner in, är bättre. Inte för att vara elak.
Mer för att jag inte har lust. Behöver inte, liksom.
Så har jag väldigt mycket kvar att lära.
Dagligen är det så. Genom människor. Varje dag.

Jag läste på fejjan att en kvinna tyckte det var hemskt att fylla femtio.
Nä för bövelen.
Klyscha som jag uppskattar:
Vi ska vara glada för alla årskalas vi får fira.


Inga kommentarer: