torsdag 22 juni 2017

Kärleksförklaring, helt enkelt.


Jag sitter på verandan. Den nya fina.
Som tydligen blev amerikansk. Jennys veranda.
Och tänker på att han fattas mig.
Han som nyss var här.
För några timmar sedan.
Jag älskar att vara ensam. Väldigt ofta. Inte alltid.
Nu saknar jag den där bråkskallen.
Han som småpratar konstant. Med vovven.
Frågar vovven om råd. Resonerar med henne.
"Vad tror du matte tycker om det här då, Skorpis?
Visst blir hon glad, väl? Jaaaa, det blir hon!"
Så har de lagat något trasigt på stugan. 
"Sorry darling, jag måste öva skitlänge ikväll..."
Så hamrar jag på. På klaveret. Som han har lagat.
Så klart. Jag släpar hem allt möjligt. Han lagar.
Det kan vara mastodont Beethoven, plottriga pekfingervalser, 
ljuv Jinder, tjötiga psalmer, körkomponering, arga utbrott och fulsång.
Så slutar jag spela. Alldeles för sent alldeles för ofta.
"Fortsätt spela du gumman, det är så mysigt!"
Hör jag från amerikanska verandan.

"Du, jag har lust att söka jobb i London. Eller på Gran Canaria. 
Såg ett i Skåne också. Vad tror du om Island?"
Alltså jag.
"Gör det du, jag kommer bak'etter... Fast det är bra om Skorpis kan hänga med.
Äh, det löser sig..."
Alltså han.

Det där med att vara olika. Och förstå att vi är det.
Och förstå att vi kommer att fortsätta vara det.
Trots att vi har valt att leva tillsammans. Olika som vi är.
Visst ska jag erkänna att jag försökte forma. I början.
Nej förresten, efter typ ett år. 
Inflytande har jag. Det är en annan biff. 
(Inte en dum en alls, med gräddsås på.)
Det är bara att lägga ned. Vi ska inte forma om varandra.
Då är vi inte rätt.
Där kanske klyschan "mister du en står dig tusen åter", passar kalasbra. 
Eller så ska man bara ta sig en klurare.
På varför behovet av att göra om, finns. 
För det finns det garanterat. En orsak till varför.

Växa ihop, kan vi göra. Försöka göra småjusteringar. 
En kan ju alltid prova...
Eller varför inte hjälpa varandra.
Med att visa vilka vi är. Var vi står. Ge varandra en chans.
Men att forma om råvaran. Nä. 

Jag stendiggar både hans och min råvara. Ihop.
Ibland behövs en fredsmäklare. 
Vovven är skaplig på det jobbet. 
Inför altanbygget borde World Peace Council ha varit med.
Jag får väl kalla in Sveriges Fredsråd när vi ska bygga övervåningen.

Jag sitter här på Jennys veranda, och känner respekt.
För att jag får vara jag. Och har lyxen att få vara det.
För min kära har aldrig någonsin försökt att göra om mig.
Jag har försökt. Det gick åt fanders. Tack och lov.
Alltså att göra om mig själv.

Kärlek.









Inga kommentarer: