söndag 25 juni 2017

Min lycka är inte din lycka.

Så. Då är dammluckan igenslagen.
Blir alltid vemodig efter familjesammankomster.
Ett lyckligt vemod. Sorgsen, men glad. Och längtar tills vi ses igen.
Jag är ju väldigt kär i min Stockholmsklan.
I grundklanen, och i de jag får på köpet.
Ja ja, känslomänniska... Inget att förakta, dock. Vet inget annat. 

Förändringar. 
Syrran och jag får en minut själva. Den där systersminuten. 
Som är som ett tre timmar långt samtal. Kirrat på 60 sekunder. 
Som bara vi kan. Vi behöver bara ge varandra en blick.
Eller se varandras kroppsspråk. Så vet vi. Direkt. 
"Du känner lika?"
"Ja... Visst är det lite jobbigt?"
Vi tänker på alla år vi har firat midsommar. Här. I byn jag sitter.
Fast i ett hus ca 800 meter längre bort på vägen.
I så många år. Mamma och pappa.
Våra päron som hade sitt att kämpa med.
Som kämpade för att ge mig och syrran det allra finaste man kan få.
Omtanke och kärlek. Som jobbade hårt på att vi skulle få vackra midsommarminnen.
Något vackert vi kunde bära med oss. Och kanske hålla i.
Dragspel, gitarr och basfiol. Skratt runt det överfyllda midsommarbordet
Överfyllt av mat och människor.
Dans framåt småtimmarna. Evert Taube var vår hjälte.  
Traktortåg. (Som jag alltid vägrade. Jag ville räkna traktorer och vinka.
Kör på samma linje fortfarande.)
Blomsterkransar. Partytält och dunjackor. Livslust i nuet.
Kampen om att trotsa kylan. Fighten med myggen.
"Man är ute! No matter what! Det är midsommar!"
De lyckades riktigt bra. Våra päron. Och gjorde så gott de kunde.
Och så länge man gör så gott man kan, duger det alldeles fin-fint.
En del försöker ju inte ens. Sorry. Låter bittert. Finns säkert orsaker till varför. 
Jag och syrran blir nostalgiska. Fint att vi får ha det tillsammans.
Min och syrrans "jag-vet-precis-hur-du-känner"-grej. 

Jag gör så gott jag kan. Gjorde t o m ett försök på dragspelet.
Satt uppe till arla morgonstund. Med de ljuva ungdomarna. I typ två dygn. 
Som blev inkvarterade i stugan här med mig. Till min stora glädje.
De vuxna fick vila i paradiset. På en lantgård här i byn. 
Vakna till färskost, grisgrymt och blommiga tapeter. Exotiskt för dem. 
Som det ska vara för en stadsbo. Som väljer en midsommar i hälsingelandet.
All in. 
(Jo då, det där stället bör få ett eget inlägg. Lindarnas Gård.
Klart jag gör reklam. Vill få hit er.)

Ungdomarna som är så kloka. Som aldrig vill lägga sig.
För det ska snackas. Funderas. Lyssnas på bästa låtarna ever. Dansas.
Pratas om djupa ting. Asgarvas. Busas. Kluras. Levas.
Berättas övervidriga spökhistorier. Spridas kärlek.
Tittas på hästar kl 01.
Snälla Annas hästar.  Klart jag har frågat om lov.
Det är så tryggt, förresten. När jag inte kan sova. Eller snarare inte VILL sova.
Vilket inträffar ofta. Kvälls- och morgonmänniska. Lyllos mig. Eller inte.
Då kan jag gå till Annas hästar. Och försäkra mig om att fler är vakna.
Surra med dem en stund. Vi har ju blivit kompisar. För dem kan jag berätta hemlisar.
Och veta att det stannar där. Med vacker sommarhimmel som kuliss. Lyx.

Goda intentioner. Göra så gott man kan.
"Ingen är perfekt." Vem har bestämd vad som är perfekt?
Att gå med den pressen genom livet, är omänskligt. Att vara perfekt.
Vilken bullshit.
Missunnsamhet, tycker inte jag om. Lite avis kan man väl vara.
Det är en annan sak. 
Det finns människor som är oerhört driftiga.
Som sliter ihjäl sig för sin dröm. 
Att få inspiration istället. Betrakta och beundra.
Kanske våga fråga. Närma sig. 
Jobba på att vara snäll. Det tror jag mer på. 
Livet blir nog så mycket större. 
Vi vet så lite om varandras lycka. Det är fräckt att förstöra andras. 
Det är bättre att jobba på sin egen.
Köksbordsgnäll- vik hädan. 







Inga kommentarer: