söndag 16 juli 2017

Ja ja. Dej går det väl bra för?!

Kan inte riktigt låta bli att skriva om en egenskap.
En egenskap jag inte förstår.
Missunnsamhet. Nä, en till. Så det blir två. Avund, lägger jag till.
Gränsen mellan dessa är hårfin. Och inte klädsamma. För någon.
Sårande shit, det där.

Genus. Intressant. Märkligt nog, fortfarande år 2017.
Kanske inte. Det går långsamt att förändra fula vanor.
Fest i byn. Människor kommer till min amerikanska veranda.
Snackar. Skvallrar. Min uppväxtbygd. 
"Ja ja, det har man väl hört... Att din snubbe ligger bakom din framgång!"
Så sätter det sig i mitt huvud. Vilken bild människor har. Av mig. Av Snubben.
Och jag blir ledsen. Över spekulationer.
Det är bra att reflektera ibland.
Jag tillhör könet kvinna. Det är befängt. Att jag fortfarande måste försvara.
Som att jag är beroende. Av en man. 
Vi jobbar och gör olika. Och det ser olika ut.
Det jag gör, gör inte du. Ibland gör vi kanske lika. Oftast inte.

Då säger jag: 
"Fucking excuse me?! Är detta på riktigt? Jag blir så förnärmad.
Är det Snubben som har 220 högskolepoäng?
Är det han som har feta studieskulder?
Är det han som lirar piano? Som sjunger? Som leder körer?
Som kämpar på med idéerna i mitt huvud?
Är det han har skrivit min musik? Är det han som ger ett dygn
för 2:45 minuter i TV? Är det han som jobbar varenda helg? 
Är det han som är slut på helgerna?  Är det han som tjänar mina pengar?
Är det han som reser runt? Är det han som har valt detta?
Är det han som alltid får förklara? Att det inte är ett åtta-femjobb?"

Not. Och jag har min Snubbe med mig. Han blir lika ledsen som jag.
Vi är ett team. Han hjälper mig. Jag hjälper honom. Vi har vårt.
Och ingen har inblick. Men tar för givet.
I alla fall i vissa kulturer. Det stör mig.
Snubben har en helt annan profession. Som har andra ramar.
Lite mer dagtidsgrejer. Fast ofta med fet övertid.
Han bygger hojar också. Det är en konst.
Så givetvis förstår han. Konstnärlighet. Lägga sin personlighet i saken.
Så det blir unikt. Ge sitt hjärta. Vi måste kanske isolera oss i ett dygn.
På varsina håll. För att skapa fritt. Som vi har tänkt oss.
I våra konstnärliga hjärnor.
Och det är hel ok. 
Så möts vi där på mitten. Och surrar hjärnet. Nattetid. Helst.

Jag ringde Snubben i dag. Och tackade för att han är den han är.
För jag vet att vi har vårt.
Vi skitsnackar när alla har gått. Då sitter vi på amerikanska verandan.
Och luftar intryck. Och är överens oftast. Ibland inte.  
Det kan gå jädrigt hett till. 
Lilla My och Skalman i en debatt. Typ.
Men en kram innan kväller gör gott.

"Ja ja, lycka till med den relationen!! Överlever ni ett år, så grattis!"
Det fick jag höra. Piss off. Över tolv år har gått.
Att ens orka gissa sådant... Lägg tiden på betydelsefulla ting. 
Något som ger dig något, på riktigt. På dig själv, ett hett tips.

Finns inga garantier för något.
Men nu är nu.
Och jag skiter fullständigt i spekulationer. Särskilt i andras.
Livet levs nu. I alla fall mitt.
Jag fick en fråga av en journalist. Jag fyllde 30 år, hamnade i en spalt.
"Vad gör du om tio år?"
"Inte fan vet jag." blev svaret.
Det ändrades. Till något mer visionärt. Ja ja...
Ärlighet är en dygd. Men inte så bekväm, tydligen. 


Inga kommentarer: