måndag 3 juli 2017

Kärleksklumpar i solar plexus. Ont gör det.

Mina två veckor är slut. Nu. Alltså semesterveckorna.
Jag har dock en förmåga att jobba ändå.
Kanske för att mitt yrke är så roligt. Tur för mig.
Jag bär en klump. I solar plexus. Eller bar.
Klurat över klumpen. Ja just ja...
Den klumpen kom redan på annandag midsommar.
Då var den grotesk. Så jag knappt fick plats i mig själv.
En slags sorgsen kärleksklump. För det blev tomt.
Ungefär som efter en konsert utan eftergädda.
En tomhet som är svår att sätta ord på.
Det behövs inte hos mig. Den visar sig fysiskt. Tomheten.
När morsan dog fick jag harpest.
När farsan dog fick jag lunginflammation.
När familjen pös efter midsommar. Då fick jag solar plexus-klump inkl förkylning.
Så det var ändå lindrigt.
Några av oss fungerar så. Jag är nog knappast ensam. 
Sedan kan livet vara hur roligt som helst. Fyllt av händelser.
Fina möten. Vackra miljöer. Amerikanska altaner. Bearnaisesås.
Vi njuter så vi smäller av.
Och så rullar livet på. Klumpen försvinner. 
Har liksom inte tid. För det dyker upp andra ting.
Som kräver min fulla uppmärksamhet. Så där rullar det på.
Känslolivet. Jag vet inget annat. 
Jag tackar min fyrtioårskris. Den lärde mig mycket.
Om hantering av känslor. Och val. Viktiga sådana.
Och jag tror faktiskt att jag vårdade den klokt. 
Kom rakryggad ur fosterställningsläget. Check på den. 

Jag har gjort ett val. Ett tillfälligt. Har valt att bo i ett lugn. I en liten by.
Så att själen kommer ifatt skalet. Plaskar ned skalet i en korgstol. 
Själen kommer en mikrosekund efter. Så vips- allt är på plats.
I friska lantluften. Med björksus och fågelkvitter som Svensktoppsetta. 
Kvällar vid vattnet. Cykelturer med min bästis Svalan. Vovven är lycklig.
Att bära ett vårdat yttre är väldigt långt borta. När jag sitter i min korgstol.
Här på amerikanska altanen. I Lingbo.
För vem faan bryr sig? Inte vovven Skorpan, i alla fall.
Inte de ljuva människorna jag har vuxit upp med, heller.
Eller mina nya bekantskaper. Här. I lilla byn. Där jag växte upp.
En väldig kontrast. Mot för hur jag levde för ett år sedan.
Det var kul det med. 
Funderar på att skaffa lösögonfransar.
Så helt oglammig är jag inte. 
Livet jag levde för ett år sedan. Det kommer tillbaka.
Jag lever så. Ungefär som en sjö. 
Stora vågor ibland. Små vågor ibland. Så kavlugnt däremellan. 
Annars är jag inte jag.

Jag gillar kontraster. Oerhört mycket. Det fyller mitt liv.
Därför ska jag ta in på Grand Hotel. Ta mej sjutton. När jag ska lira i tv.
(Så, då fick jag med den också.)
Lyxa till mysbrallevardagen. Stassa upp mig ordentligt.
Ta in arla frukost på rummet. Sno alla badrumsprodukter.
Känna att några få timmar av mitt liv kan få glammig touch.
Hoppas på att typ Rod Stewart sitter i baren. Och bjuder på en java. 
Så jag kan få ta en selfie och skryta med. 
En vanlig fredag i juli. 








2 kommentarer:

Kusin Susanne sa...

Hej Jenny.
Vad roligt att se dig spela sååå vackert på TV4:s morgonprogram idag 16 juli med Åsa Jinder. Vad du är duktig.
Det skulle vara roligt att träffas. Hörde av bror Mats att ni ses ibland på stan i Gävle.
OM du kommer till Stockholm kanske vi kan ses med Erika och kusinen Maria.
Jag bor ju på söder också.
Ha det så bra och trevlig sommar.
Vi kommer förresten till Gävle den 3-5 augusti, men bor då i Valbo.
Stor kram från
kusin Susanne i Stocholm

Kusin Susanne sa...

Hej igen.
Jag menar förstås idag 15 juli.. :-))
hej kram Susanne