måndag 3 juli 2017

Barndomen formar. Saknar Kent.

Det sa' bara "klick"!
Inte bara för Carl XVI Gustaf. När han mötte sin stora kärlek.
Även för mig. När jag återvände till hembygden.
Typ nyss. I år. 
Där jag lekte "Ryska posten" med Kent. I hans källare.
Märkligt att det bara var han och jag, förresten...
Där vi gungade i lekparken. Och bildade hårdrocksband.
Som åttaåringar. Vi skulle spela skiten ur Iron Maiden.
Bli miljardärer. Resa jorden runt. Utan att jobba för det.
Kent var med där också.
Där vi tjuvrökte bakom skolan. Och fick sitta i mitten. På föräldramötet.
De vuxna satt i en ring runt oss. Konsekvenser. Vi skämdes.
Tjugo pers fick skit för vad tre gjorde. Det var lugnt. Och självklart. 
Och där var också Kent med. Givetvis.
Så kom "Non smoking generation" och hade föreläsning.
Plötsligt gick alla barn i Lingbo skola runt med fräna tröjor.
"Non smoking generation!"
"Spola kröken!" var det lika bra att hänga på i farten.
Propagerade som små satar. Ritade bilder med överkryssade dödskallar på.
Tejpade fast på dörrarna till våra rum.
"Den som röker i mitt rum DÖÖÖÖR!!! Kom inte hit!!! Annars!!!"
Jaha. Så började man puffa själv. (Det sociala arvet är skrämmande starkt...)
Våra föräldrar måsta ha hatat oss och älskat oss. Samtidigt.
Våra päron bolmade på. I bilarna. Vi åkte utan bälten.
Sov på resväskorna bak i skuffen. Och propagerade samtidigt. 
Men kände oss fria. Gissar jag. Ligga där i en skuff och leka hajen...
Oförnuftiga bilresor och förnuftiga föräldramöten. Min barndom.
Kent måste nämnas. För han var med i varenda hyss. 
Min första gatuligist-vän. Som inte är med i jordelivet idag. 
Han är saknad. Det gör ont i hjärteroten.
Så klart det gör. Jag hade velat sitta med honom. Om trettio år.
Och skratta åt barndomsminnen och hyss. Ta en grogg. Asgarva. 
På gamla da'r. Nysta till honom. För hans vulgära vokabulär. 

Här sov jag och Ullis i skogskojorna vi byggde. Badade i pyttelilla bäcken.
Bar hem varenda död råtta, hare, rådjurskid eller fågelunge vi fann. 
Hade begravning på Ullis sommarlovstomt. Alltid. Sjöng sånger vid graven.
Föräldrarna hjälpte oss att göra kors av glasspinnar. 
(Vi åt in i helskotta med glass. Mor och far hade ju kiosk.)
Och gav oss saft och bulla vid minnesstunden. Tog oss på allvar.
Lärde mig att sjunga i skogen. För att skrämma bort rovdjur.
Pallade Nisses allra vackraste glasäpplen. Skäms fortfarande.
Hängde hemma hos Larssons. Uppe på kullen.
Mor och far jobbade alltid. I kiosken. 
Larssons såg till att jag hade dagsomsorg. I deras vackra Carl Larsson-hem.
Med Ing-Maries ljuva kärlek. Jag har säkert fler att tacka, för dagsomsorgen.
Och mina föräldrar gjorde sitt bästa. Och var de bästa. 
Den kärleken bör alla barn få. Den jag och syrran fick. 
Jag minns bara en härlig uppväxt. Fylld med omtanke.
Inte bara omtanke från mina föräldrar. Från hela byn. Omsorg. 
"Ring om det är något!" var nog uppgörelsen. "Kan ni hålla ett öga på Jenny!"
Vi hade inte mobiler då. Fick göra pålitliga muntliga avtal. 
Så tusen minnen till. De får inte plats här.

Inga kloka ord som summering. 
(Jag brukar ju köra en fräsig slutkläm.)
De som gick före oss har format, givit och påverkat oss. 
Omedvetet och medvetet. Elakt eller snällt. 
Alla vi möter, syns. Vare sig vi vill, eller inte.
Vi glömmer dem inte. Vi snarare förtränger. I alla fall pisspötterna. 
Vilket kan vara gott nog. 
Och en överlevnadsstrategi. Bra shit. 
Bara vi kommer ihåg oss själva.

Busen Kent är alltid med i mitt sinne. Nu, sedan, what ever eller what the fuck.
Skit samma. 
Jag bestämmer gärna att vi möts igen. 
Och jag vet så in i bängen att jag inte är ensam❤️













Inga kommentarer: