För det är vi.
Jag har en stor kör. Som jag gissar blir större i höst.
En hel drös med individer. Unika. Så klart.
I dagsläget ca sextio individer. Många att uppmärksamma.
Många rariteter att skåda. Spana in. Klura på.
Procentuellt i förhållande till folkmängd.
Ja, då kan jag skryta fett med antalet individer.
Och det gör jag så gärna. Dumt att låta bli.
Det gäller att se dem. En ynnest att få se alla.
När en sak går bra, ska vi helst hålla tillbaka.
Vara överdrivet ödmjuka. Inte sticka ut.
Märkligt nog. Jag förstår inte sådant. Svenne Banan-lagen.
Skyller på morsan. RIP. Jävla trams, som hon skulle ha sagt.
Och eftersom jag inte förstår den lagen:
Wohoooo, jag har en skitstor skönsjungande kör!
De sjunger så rent, fint och fränt. Vi är så fina ihop.
De är kvicka som en plåsterbortrivning.
Jag trycker in låtar. I rallyfart. "Give it to me baby!" Typ.
Och jag är så stolt. Är det ok? Ja, mycket.
Det vore förfärligt om jag inte var det.
Det skulle dra ned hela styrkan.
"Nja, det var ok... Ni sjöng ganska fint. Så där lagom."
Då skulle jag ljuga. Och det är fult.
Vi har heller aldrig mellanmjölk i vårt körkaffe.
Jag får inte en krasch om det går åt fanders.
Sådant kan hända. Väldigt mänskligt.
Herre jösses, jag lirar ju med Big Jinder...
Där kan jag få en nick. Ett ljudlöst ord med stora bokstäver.
Slow motion-varning, liksom. Med överdrivna rörelser.
Mitt i en hejdundrandes polska. "SOOOLOOO!"
Ja ja, en gör så gott en kan. Och det gotta kan bli hejdlöst.
Men vi hittar varandra någonstans i improvisationsdjungeln.
Vi fick faktiskt stående ovationer en gång. Mitt i en konsert.
Jag har aldrig varit ute på en sådan lång cykeltur.
En musikalisk cykeltur långt upp på charterplanshöjd. Åsa måste vara ett geni.
Inte ens Einstein kunde ha räknat ut den där improvisationsekvationen.
Jag fick svettningar. Hamnade i en helt annan tonart.
"Nä. Nu låtsas jag svimma. Då fokuseras det på att det är synd om mig.
Kanske ringer någon en ambulans. Hoppas."
Äsch då. En liten blick från Jinder. Klappat och klart.
"Nu leder jag in dig, din stackare." såg hon ut att tänka.
Det är team work. Och en stor dos ödmjukhet.
Samt glädje. Engagemang. Så klart även skicklighet.
Personkemi, kan vara en bra grej.
Men den som tror på översittarfasoner. Piskor. Nedlåtande verbala spörapp.
Att få någon att känna sig underlägsen. Och tror att det är rätt väg.
Nä. Den bör ta sig en funderare.
Blir man bättre av att bli vrålsågad?
Inte i mitt fall. Jag har blivit sågad oräkneliga gånger.
Det tog bort min lust fullständigt. Kritik, absolut.
Det kan läggas fram på ett bra och konstruktivt sätt.
Det tar jag så gärna till mig. Lyssnar också.
Men att få fötterna undanslagna. Och den som slår undan fötterna på en.
Den som tror att man växer.
Genom att få "peppen" att man är värdo. Nja.
Tror du att du får mer motivation av det?
Jag tror inte på den pedagogiken. Det är smärtsamt
att ens kalla det för pedagogik.
(Visst, det går runt en hel drös människor.
Som gärna vill platta till oss yrkesmusiker.
Eller åtminstone kastar ut åsikterna hejdlöst.
Och många tycker att vi hellre borde göra si.
Eller så. Vi är vana med åsikter. Ibland får man backa.
Och faktiskt tänka på att det är vårt yrke.
Att komma till mig med repertoarförslag till min kör.
Det är som att snacka med en död fisk. Back off på den.
Ungefär som att jag skulle ge en arkitekt tips. På balkonger.
Jag har för fan inga högskolepoäng i arkitektur.
Vi är en utsatt grupp. Vi är underhållare.
Vi borde få blomsterkvastar dagligen. Av staten.
Men då rekommenderar jag en sockertång i byxfickan.
Ta fram den. Nyp dem i näsan. Lite gulligt, så där.
Oooops, du har en liten åsiktslus på snoken, lille vän!
Du kunde ha snickrat den där verandan snyggare!
Men lilla vän, var snabbare i Konsumkassan!
Men sablar så furt ni har gjort på kyrkogården!
Och alla ni borde ha gjort så här istället: bla bla bla.
Gärna med bäbisröst.)
Så jag kör min grej. Min pedagogik. Precis som jag vill.
För nu är jag så pass gammal. Och bestämmer själv.
Man ska vara snäll. Uppmuntrande.
Och hjälpa människor att lösa eventuella svårigheter.
Team work är en dygd, säger jag ba'.
Och man kan tänka på att vi yrkesmusiker också är människor.
Och att musiken är vårt yrke. Och att ni får lita på vår kunskap.
Precis som i alla andra yrken.
Vi har olika stilar. Blir insnöade på olika ting.
Är bättre på vissa grejer, sämre på andra.
Och behöver vara lediga ibland.
En liten dröm är att bli bjuden på kanske ett bröllop.
Eller ett roligt party. Vilken fest som helst.
Utan förväntningen att jag ska musicera.
Fast det har faktiskt aldrig hänt. Knasigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar