En oskyldig palt. Som inte hade varit blöjfri länge.
Han blev misshandlad. Förnedrad. Slagen.
Oönskad. Ingen ville ha honom.
Ni vill inte veta. För så grymt är det.
En liten oskyldig palt. Som hade noll koll på världsläget.
Noll koll på de vuxnas värld.
Han var ett barn. Som ville veta livet.
Men var ett oönskat barn.
Och det visades i handlingar.
Vi har ett foto här hemma. Som stoltserar på vackraste skänken.
Där är han fyra år. Ler så vackert och oskyldigt.
Som bara en ovetande unge kan.
Blicken är levande. Nyfiken och klockren.
Med den fina spetskragen runt halsen.
Ett sådant där lyckligt barnfoto.
Den där ungen vill man krama skiten ur.
Jag önskar att den gossen hade fått vara ett barn.
Han minns Beatrice. Barnhemsföreståndarinnan.
Djävulen i mänsklig gestalt.
Han minns hur han blev lämnad.
Han minns när mamman lämnade över.
Och hur han försökte fly.
Fly till mamman. Som lämnade honom.
På Björklinge barnhem.
Han minns hur han blev straffad. Bara genom att finnas till.
Han försökte låsa upp dörren. Sköt ett stort bord mot dörren.
Klättrade upp.
Så han kunde komma åt hasplarna. De där låsdonen.
Så låste han upp. Kom ut ur rummet han var inlåst i.
Sprang ned för trappen.
Och ser hur de bara åker. Åker iväg. Lämnar honom.
Utan att ens vinka. Mamman.
Nä, ingen dramatik jag fantiserar. Ren och skär sanning.
Så blev han utvald. Att placeras i fosterhem.
Blev den utpekade. Att följa med hem på prov.
Jo då, han känner det i kroppen. Än. Vid 62 års ålder.
Vi minns. Det är gjutet.
"Jenny, hur faan kan det här förfölja mig när jag är så gammal?"
Jo då, det är du. Skapligt gammal. Och du. Din historia.
Du är den du är. Och du är fin. Din historia formar dig.
Och du gör så gott du kan.
Det räcker från Jorden till Månen, och tillbaka. Minst.
❤️
1 kommentar:
Jag berörs, jag blir tårögd, jag känner. Jag känner för den du berättar om. Jag skäms. Jag har inga ord för att det kunnat gå till så. Samtidigt vet jag, ja jag vet att det finns så många här ute som upplevt det du skriver om. Hur ska vi nånsin kunna leva vidare med vetskapen om hur "vi" behandlade dem? De, som mest behövde oss, just då? Jag vet inte. Jag vet bara att hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag aldrig nånsin låtit det fortgå utan att protestera. Om det hjälpt? Troligen inte.
Så fint av dig, så otroligt starkt av dig att ta upp detta ämne. Det som i så många år varit tabu, som de flesta av oss inte låtsas om, som liksom inte funnits i vår värld. Men det finns här, det visar du Jenny, det visar du genom att berätta om denna 60-plussare, den åldern jag själv befinner mig i. Som sagt, jag skäms för att inte gjort mer.
Skicka en kommentar