Nä. Man vet inte riktigt med mig.

Var sak har sin tid. I alla fall för mig.

Mitt liv är liksom som olika avsnitt. 

Skitlånga avsnitt. Med superknasiga vändningar.

Twin Peaks/Madicken/Persona/Borta med vinden-mix. 

Inte mig emot.

"Bor du i Lingbo nu? Man vet ju inte riktigt med dig..."

Nä. Man vet inte riktigt med mig. 

För sådan är jag. Och har ingen plan på att bli annorlunda.

Absolut inte för att andra ska känna ro.

Då förkastar jag mig själv. 

Och det låter som ett riktigt tråkigt liv.

För då är inte jag jag.

Man må kalla mig egoist. 

Jag vet ändå inte riktig vad det innebär.

Inte när man uppmärksammar sig själv. Livet jag fått, liksom.

Att trampa på andra, för att framhäva sig själv. Det är att vara egoist.

Jag bor här nu. För att jag vill. För att jag behöver.

För att det funkar. Framför allt, för att jag trivs. 

Jag trånar efter drömgården. Har visioner. Tankar om framtiden.

Men inte för många. Alltså tankar. 

Jag ljuger som en skvallerblaska. Jag har tre miljoner tankar.

Men förstår. Alla tankar blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det gör inget. Livet är ok ändå.

Det är lättare. Här. På landet.

Jag trodde det skulle vara lättare i stan.

Nä. Inte för mig. 

Jag kommer med en idé.

"Får jag och Åsa Jinder göra en skivsläppskonsert här?"

"Ja men det låter superkul! Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpas åt?

Jag ringer "den" och "den" som fixar servering. Vad behöver ni?"

Snällt och välkomnande. Och så himla ohajpat. Älskert.

Byföreningen, idrottsföreningen, hembygdsföreningen.

Kulturföreningen, syföreningen, församlingen.

And so on.

Oerhört roligt. Lättjobbat. 

Det är distans till Jantelagen. Den finns garanterat.

Men jag märker den inte så värst. Bara bland några.

Sådant där genomskådar jag tvärt.

Faktiskt. Jag har alldeles för mycket rutin på den skitlagen.

Tyvärr. 

De andra krafterna är så mycket starkare. Här. Och syns.

Så jag tror att Jantelagsanhängarna gott får sitta hemma.

Och gnälla med sitt avund. Över en kopp bittert surkaffe.

Och får kanske en rejäl och verbal käftsmäll. 

"Herre jösses, det är väl KUL när någon försöker ordna något här i byn!"

Ja. Det är det.

Jag har det väldigt fint.

Just nu. Mitt i livet. Att vara mitt i livet är inte åldersrelaterat.

Det tror inte jag. Jag tror att vi alltid är mitt i livet.

Så länge vi lever.
Jag har t o m tid att skriva låtar. Bara till mig själv.

Jag har tid att sitta på kökssoffan. Och glo. I timmar.

Jag hinner se förändringarna. Hur träden dagligen skiftar utseende. 

Jag har tid att hatta runt. 

Jag har tid att småprata med förbipasserande.

Jag har tid att slänga käft med gubbarna på macken.

Jag har tid med tystnaden. Med regnet. Solen. Suset i träden.

Och jag har tid med påfyllning. 

Framför allt har jag tid med att komma ikapp mig själv.

Till 67% av tiden klädd i mysbralla. 

Och jag har aldrig jobbat så mycket, som nu.

Så jag stannar här ett tag.