Att hjälpa andra. Och få nada tillbaka.
Jag är så pass gammal och rutinerad nu.
Så jag känner doften av energitjyvar på milsavstånd. Och då flyr jag.
(Så har vi ju världsmästarmanipulativa psykopater. Men det är en annan historia.
Dock förbannat skönt att känna igen dem också. Aldrig mer.)
Jag har en kompis. Nä, jag har två.
De är experter på ”give and take”. Vi kör liksom ömsesidigt utbyte.
Förmodligen för att vi gillar varandra riktigt ordentligt.
Vi är intresserade av varandras hjärnsnurr och känsloliv.
Lyssnar. Ger råd. Säger dumma råd. Bra råd. Försöker lösa grejen. Ältar.
I timmar. I dagar. Är totalt sönderstudsade bollplank.
Och det gör inget. För det där fås tillbaka. Med råge, och helt självklart.
Så det här med mina körer, förresten. Jag tömmer mig a la Marathonlopp-coach.
Och får guldmedaljörer tillbaka. Svettiga som blådårar efter varje pass.
Skrytigt? Icke. Nu lägger vi ned Jantelagen.
Skulle jag säga till mina körmedlemmar: ”Nja, ni ska inte tro att ni är nå’t.
Det där var väl skapligt bra. Ni låter lagom.”?
Stå där halvdant och vifta medelmåttigt.
För att hålla alla ljuva och entusiastiska sångare på mattan?
Så de inte blir för stolta?
Nix. Bullshit på den. Jag förkastar dylikt. Att INTE få människor att växa.
Människor SKA växa.
Energitjuvar behöver förstå en sak. Att ge tillbaka, gör att man själv växer.
Låter som Jesusprat, det där. Inte helt fel ändå.
Det handlar om självinsikt. Fast det kommer inte som ett brev i Postnords regi.
Jag har ett exempel:
En vän förlorade en av de viktigaste personerna i sitt liv. Förkrossad. Vilsen.
Stor fläskig jävla sorg.
Behövde få bli lyssnad på. Folk ringde och skrev. Grät. Blev tröstade.
Ingen frågade: ”Hur mår DU? Hur känner DU?”
Rollen blev att trösta andra. Utan att få något tillbaka.
För hen betraktas som så stark.
Som alltid finns till hands för andras personliga problematik.
Löser biffen, liksom.
I alla lägen.
Extremt och tanklöst tjyveri.
Sådant som givaren får pröjsa fett för. Långt efter. Och då blir folk dödsförvånade.
När givaren inte orkar längre.
Besvikelsen över den sk vänskapen.
Det funkar ett tag. Ibland i år. Sedan orkar man inte längre. Inte jag, i alla fall.
Att hjälpa någon att flytta sju gånger. Men när du själv behöver flytthjälp en gång.
Nja.
Att skjutsa andras barn fram och tillbaka i flera år.
Se ett fuckyoufinger i backspegeln vid varje lämning.
Kanske hellre borde ha låtit barnen lifta.
Att vara en lyssnare. Och ingen hör dig när du behöver ett par öron.
Jag gillar att bo här på landet. Min uppväxthåla.
I vintras var det snökaos. Jag fick en sådan oerhörd hjälp. Utan att ens be om det.
Med att hugga träd. Med skottning. Med hjälp att komma ur diket. Fyra gånger.
”Ha lu ved? Annars ordner ja dä. Ska’nte ha kallt i stugan.”
Jag ska ge tillbaka. På mitt sätt.
Inte så mycket värst ont om stan. Dock upplever jag inte samma omtanke.
Inte i huset där jag bor, i alla fall. Vi är så anonyma. Ser aldrig varandra.
Här i vackra byn skulle folk fundera.
”Fan så lugnt det är hos Christoffersson! Har inte sett hunden ute på två da’r.
Men bilen står här...”
Så kan det komma ett sms. ”Är du på vift?” Som bara handlar om omtanke.
Skulle osannolikt ske i stan.
Därför trivs jag på landet.
”Ser jag inte soptunnan på vägen på söndag, kör jag ut den.
Du är väl ute och flaxar någonstans.”
Grannen.
Jag ska ge tillbaka.
Ibland tar energitjyvar så mycket energi, så det pyser över.
Alltså hos tjyven. Pyser ur öronen. Klart det.
Det har snott så mångas, så det finns ingen plats kvar i kroppslagret.
Det där som pyser ut, kan de börja ge tillbaka till givarna.
Jag gissar att det finns en hel del som behöver få tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar