Ansofie gjorde skillnad. Låt oss värdera livet finare.

Jag tittade på "Bygglov" idag.
Förberedde mig med mitt go'kaffe. En åttakoppars kanna. Klockan var ganska arla.
Körde igång paddan.
"Bygglov" hemma hos Ansofie och hennes familj.
Jag gruvade mig, faktiskt.

Fy sablar så jag fick nog... Allt bara vändes ut och in. Jag var tvungen att avbryta.
Jag fick ångest.
Det stod mig upp i halsen.
Det här vi gör mot varandra. Människorna. Nu tänker jag vardag. Vardagselakheter.
Skitsnack. Små obetydliga ting. Som inte är obetydliga för fem öre.
Som får din granne att må dåligt.
Som får ett barn att inte vilja gå till skolan.
Som får någon att känna sig värdelös.
Avund. Elakheter. Missunnsamhet. Jantelagen.
Värdighet. Hur vi värderar varandra.
Det står mig upp i halsen.
Och världen ser ut som den gör.
Stunden vi får på jorden. Den måste få vara betydlig.

Vi pratade om att flytta. Emigrera. Vart? Vi vill komma till lugnet.
Där människan är snäll. Vi skiter i om trafiken är yr eller obefintlig.
Där vi värderar varandra högt. För att vi betyder något. För att vi alla gör avtryck.
Och våra liv måste få ha en betydelse.

Jag tänkte till när mamma dog. När pappa dog. När Morsan Helena dog.
När fina Kent dog.
Och önskade en bättre värld. Och tänkte "nu jävlar". Mitt liv.
Vad gör jag? Vad tänker jag?
Hur vill jag?
Det är vi som skapar den bättre världen.
Kvalitet. Medmänsklighet. Människovärde.
Hur tänker en människa som vet att hon ska dö snart?
Tänker hon på andras karriärer? Andras ekonomi? Bilar? Tror inte det.
Hon tänker nog på fighten. Att besegra. Överleva.
Hon tänker på sina nära.

Ansofie led av en obotlig cancer. Hennes kampvilja var beundransvärd.

"Fuck you", typ. Där cancern vann till slut. Stort sorgligt TYVÄRR.
En mycket vacker kvinna. Som såg så frisk ut. Oerhört vrålsnygg, måste jag påstå.
Som blev så glad och tacksam över slutfinishen. Att hon fick fototavlor på väggen.
Med det hon bar på. Jösses...

Och här satt jag i morse.Vid mitt loppisfyndköksbord.
Som var så jävla viktigt att lacka svart.
På den fina skinnstolen. Som var så jävla viktig att passa in.
Mot den franksljusblåa köksväggen. Som var så jävla viktig att få i rätt kulör.

Och tänkte. "Vad gör människorna?"

Tack Ansofie, du gav mig en tankeställare. En djup sådan.
Må du ha det gott, där du är. Vilsamt och smärtfritt.

Mina tankar går till Ansofies fina familj. Till Ansofies alldeles underbara vänner.
För det vet jag att hon hade.

Cancerfonden och Fighterhjälpen. Mycket bra forum att skänka pengar till.
I Ansofies namn, och i alla andras namn.
Vi saknar alldeles för många, i den här jävla pissjukdomen...