Jag gör som jag vill. Vill gör jag bra. Alldeles själv. Med andra.

Om jag skulle skriva allt som har hänt sedan sist, måste jag skriva en bok. Och det går ju inte.

En sak av dem alla, är viktigast. Den kan jag skriva.

Jag följer mig själv. Ingen annan. Alltså vad jag vill göra. Utan att få dåligt samvete. Joho, minsann. Jag har gjort många ting i mitt liv. Som jag EGENTLIGEN inte ville göra. Sådana där viktiga beslut. Som är stora och avgörande på något vis. Andra kunde ju bli besvikna. Det har nog de allra flesta gjort. Ganska knasigt. Att vi har så förbannat svårt att göra det VI vill med VÅRT liv. 

Då blev jag självdestruktiv. 

En del kanske är bra på det där. Att styra själva. Följa magnerverna och hjärtat. Jag är det nu. Intuition, kanske. 40-årsmognad. Då gillar jag att bli 40 år. En del har kanske stängt av. Och skiter i vilket. 

När jag beslutade mig för att följa MIN intuition, hände en massa grejer. Mest bra grejer. Som mattefreak, skulle jag vilja påstå 92 procent goda ting. Och resten dåliga. Men de 8 procenten styr jag inte över. Det gör andra. Ibland får man lägga i backen. Kanske göra en tvärnit. Kliva ur skrothögen och fjutta eld på skiten. Och gå därifrån. 

De allra flesta av oss har nog varit i samma båt.
På ett eller annat sätt.

Det är väldigt ofta jag får goda råd. Alldeles för många goda råd. "Goda" råd. Moderliga råd. Puckade råd. Välmenande råd. Jag kanske utstrålar någon slags hjälplöshet. Vilket jag i så fall INTE menar att göra. Eller... nja, en del är nog bara ganska rudis på att ta in andra. Alltså känna in folk. Ja, så är det nog. Kastar sig över andra och kräver att bli insläppta genast. I ens personliga liv. 

Ser i dina ögon-typerna. Huuuu..... Mina läsare vet vad jag anser om dem. 

För inte länge sedan alls ramlade jag tillbaka. Ca 10 år. Ja, nu snackar jag ätstörningar igen. Kaotisk morgon. Bytte kläder NITTON gånger. Hade ganska bråttom. Håret var fult. Nä, ALLT var fult. På mig. Hela jag. Usch, det var läbbigt. För det var ett tag sedan det hände. 

Jag förstod sedan varför. Cellminnet. När jag var stressad, prestationsfylld eller ledsen blev jag självdestruktiv. 

Jag är lite ledsen nu. Så klart. Eftersom det händer saker med människor som är och har varit viktiga för mig. Inte så att jag behöver mötas av snedlagda huvuden med ledsenhundblickar. Nix. Generellt sett är livet som det förmodligen ska vara. Väldigt fint. Sådana här saker händer oss alla.

Så är livet. Det går INTE att låta allt bygga bo i skallen. En del av oss är bra på det. Vi får träna på att bygga ett bo åt oss själva, i våra skallar.

Bara för att jag gör som jag vill, går det bedrövligt bra. Egoistiskt, va'?