Jag vill gärna känna mig fri som en fågel.
Även i tvåsamhet. Eller kanske i fyr- femsamhet. Man kan ju ha barn eller djur.
Den där individualismen. Inte den där egoistiska. Att jag BARA tänker på mig själv. Nope.
Jag menar att jag är en individ. Och andra får givetvis plats. Fast jag glömmer inte mina egna önskningar. Främst. Fast jag visar hänsyn till andras. Balans, kanske.
Jag vet varför jag vill känna mig fri som en fågel. Jag har gått i tvångströja för länge.
Prestationsblåsan. Ångesttröjan. Ätstörningskoftan. Min egen gråa tröja. Som kanske andra gav lite färgstänk. För starka färgstänk. Utan att förstå konsekvenserna.
Jag chattar med en person. Om ätstörningsträsket. Det som faktiskt kan döda oss. Ganska snabbt. Eller långsamt förtvina. Förr eller senare, lite för tidigt. Det kan också bli bra. Jättebra.
Det är ju det. Att komma till att det också kan bli jättebra.
Förtvivlan över greppet. Den sjukdomen styr livet. Man blir så uppslukad, så inget annat finns.
Jag förstår förtvivlade anhöriga. Vänner. Omgivningen.
Fast ni blir bara pain in the ass. För vi lyssnar inte på er. Vi vill att ni ska knipa käft.
Inte låtsas om att vi magrar ur. Eller att vi går på toa efter minsta lilla intag. Kan räcka med att vi dricker. Bort ska skiten. Vi vill inte att ni ska lägga er i. Eller avslöja oss.
Fast någonstans är det bra om ni gör det. Och räddar livet på oss. Annars försvinner vi. Vi behöver uppmärksamhet. Vi är sjuka. Jag kallar det ångest.
Jag är inte där nu. Men jag var. Och ibland kommer den smygande. Som en liten djävul. En djävul som sitter på axeln och viskar. "Är du bra nog? Ska du inte få bort lite ångest? Du vet ju hur man kan få bort ångesten... Kom igen!"
Nä men far och flyg... Visst, sitt du där och viska. Visst, det är skitlätt att falla tillbaka. Visst, jag är kontrollfreak. Visst, jag har sträng kost. Visst, jag är frestad att låta skräpet ta greppet.
Men PISS OFF!
Lätt för mig att påstå att jag är "hel". Bullshit. Jag får kämpa på. Att drabbas av detta, är en daglig kamp. Även när man är typ frisk. Vi jobbar på. Vi ska få ett normalt beteende till mat. Mat behöver vi varje dag. Min hjärna har "stängt av".
För den har lärt sig det.
Jag har kontakt med flera. Som är på väg. De kämpar med sin omgivning.
De kämpar med ångesten.
Visst är det knäppt?
Jag började inte för att jag skulle banta. Jag började för att jag ville bli av med min ångest.
Så alla ni som står utanför... Det går inte att förstå. Men ni kan finnas där. Inte påpeka vikten. Helt värdo. Oftast ligger det djupare. Något som blev fel. Kanske prestationsångest. Kanske något annat.
Det är svårt att närma sig en ätstörare. Vi är världsmästare på att manipulera. Vi ber er fara åt helvitte. Vi är ofta väldigt ensamma. Vi behöver uppriktighet.
Kanske rent av en käftsmäll.
Eller en panikångestattack. Och en underbar morbror som konfronterade.
Jag fick båda.
Tack. För jag ville verkligen leva och få göra mitt. Musicera och träffa knasbollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar