Fast en del barn borde få valmöjligheten.
Hårt?
Nä, det tycker jag inte.
Alldeles för många barn sitter i skiten.
Åtklämda. Mellan sina föräldrar.
Som har blivit två bittra individer.
Som en gång var överens.
Som nu tävlar om barnens gunst.
Skämmes på er.
En gång i tiden skapade ni barnen. Tillsammans.
Kan det ha funnits en liten gnutta kärlek?
Den kan ta slut. Det fattar jag till fullo.
Dock just DÅ?
Jo visst, jag förstår att det kan finnas bitterhet.
Mellan vuxna. Det finns en orsak till en separation.
Typ lika många orsaker som separationer.
Skämmes i alla fall. Blanda inte in barn i vuxnas bitterhet.
Barn är lojala. Färska. Skapligt oförstörda.
Det går i en pissblink att förstöra en unge.
Varför sitter jag här och läxar upp?
Jag, min pellejöns, som inte ens har egna?
Jo, för att jag har träffat många barn.
Som är ledsna. Barnen hör er.
Jag kommer alltid att stå på kidsen sida.
Även om jag kan tycka att de är odrägliga.
Ouppfostrade. *Suck, dagens ungdom...*
Ja visst, men de har förebilder.
Jag behöver inte utveckla det.
Sorry. Men jösses så arg jag blir.
Just på att vi vuxna inte fattar att vi skapar framtiden.
Vi gör alla misstag. Det ska kottarna också lära sig.
Att man gör misstag. Och blir förlåten.
Ibland får man utegångsförbud. (Det kanske inte finns mer.)
Nä, jag har inte professur i barnuppfostran...
Ibland kan man tycka, se och känna-
utan utbildning och högskolepoäng.
Den där förbannade pappersbunten vi ska bära i armhålan.
För att ha papper på att vi förstår saker.
En hjärna kan förstå ändå.
Kanske behöver papper på det också.
"Hurra! 220 högskolepoäng i medmänsklighet
och sunt förnuft!"
Jag är otroligt trött på tävling.
Vilken tävling som helst.
Om barn. Vilken som är bäst förälder.
Om Mästerkockar på tv.
Bästa pli på hunden.
Vem vet bäst.
Tävla i Allers och baka godaste kladdkakan.
Eurovision song contest. (Ja ja, skulle jag få med en låt, så...)
Bästa sommarbilden.
Dela på fejjan och vinn ett presentkort på målarfärg.
Pröjsa plenty varje månad på ett lotteri.
Och tävla med ditt postnummer.
Designa en snygg tandborste.
Vinn tandkräm för ett år.
Skicka in alla Konsumkvitton sedan tio år.
Vinn en lampfot av mässing.
Men satan i gatan...
...så kan jag klura på samhället.
Kraven. Vi lever i.
Och jag förstår att det inte är så lätt att vara vuxen.
Vi vuxna har det ganska tufft.
För vi ska vara strålande förebilder.
Och orka det också.
Jag är ganska övertygad om att alla vill sina barn gott.
Man vill det godaste.
Vi är människor med känslor.
Sårbarhet växer inte bort.
Den lever vi med.
Känslolivet och tankarna försvinner inte med tiden.
De blir nog kanske större.
Idag har jag ett helvitte. Med mänskligheten.
För jag förstår inte syftet, på något vis.
Är det detta jag lever för?
Alla tävlingar om vem som har mest rätt.
Vi dödar in the name of övertygelse.
En jävla galenpanna (enligt mig) har chansen att bli president.
Skalen våra själar bor i, är en miljardindustri.
Jag min dumma jävel, köpte en fransförlängande mascara.
För 350 spänn. Jag skäms.
Den gör fransarna lite glammiga. Men vem bryr sig?
Jag fick ett liv. Jag ska göra något av det. Sedan dör jag.
Mascaran får nog inte följa med i graven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar