En alldeles för mager gestalt. Med skimmer på kroppen.
Hår. Även kallat Lanugohår. Blir som fjun.
Underhudsfettet försvinner. Då måste kroppen skydda sig på annat vis.
Hålla värmen.
"Skitbra att fläskfia köper chips och nuggets. Hon behöver verkligen det!
Hahaha! Vidrigt..."
En alldeles för överviktig gestalt. Problem med rörligheten.
Blossande kinder. Pärlor i pannan. Tung andning.
Besvärligt att böja sig ned. Efter de fyra överfyllda matkassarna.
Unga tjejer.
Jag blir alltid besviken.
På alldeles för många människors korta näsor.
Man bör tänka längre än vad näsan räcker. Bra grej.
Det finns en orsak. Till varför.
Och de drabbade vet kanske inte ens själva.
De kämpar. Tro mig.
Men de vet att de blir dömda. Uttittade.
Som svaga. Klena fån. Som ser osmakliga ut.
I alla fall i de kortnästas ögon.
...och i 9 1/2 fall av 10 är det genus femininum.
Som blir drabbade. Av kortnästa. I alla fall i mina öron.
Jag tänker på dem med bulimi/anorexi.
Eftersom jag kan referera till det. Har ju varit i träsket.
Det var längesedan jag berörde ämnet.
Men jag hörde detta idag. Inom en timme. Märkligt.
Det kan absolut ha varit andra bakomliggande orsaker.
Fast det tror jag inte.
Gick en sväng på stan.
Mötte några av mina kära byapäron. Som jag skrev om igår.
De som tillhör min favoritgeneration. Blev så glad. Uppfylld.
Så försvinner glädjen. Inne på Konsum.
Jag önskar jag inte hörde ibland. Att jag inte hade min radar.
Den är alldeles för ofta påslagen. Min homo sapiens-radar.
Jag lyssnar för mycket. Tittar för mycket. Tar in för mycket.
Men jag kan inte sluta. För jag letar gott. Letar snällt.
Och jag klurar. På människorna. Varför vi dömer. Andra.
Lätt, kvickt och tanklöst. Går i en pissblink.
Men för den drabbade... Kan ta ljusår i rymden att komma över.
Vilket betyder kanske aldrig.
Jag blev illa till mods idag.
Det var som att jag personligen fick en käftsmäll.
Fast det inte var jag som blev utsatt.
En käftsmäll av några som hade bestämt sig.
För vem jag är. Och varför jag är som jag är.
En blåtira av kritik. Slag i magen av fördömande.
Och de utsatta hörde. You bet.
"Spegel på er!" tänkte jag.
Vad har du där innanför skjortkragen? I handväskan?
Bakom läppstiftet? Under hoodluvan?
Kanske dålig självkänsla. Uselt självförtroende.
Behöver du projicera? Mår du så dåligt?
Vad vet jag.
Kanske behöver du bli sedd.
Vad vet jag.
Jag bara hoppas att deras näsor aldrig slutar växa.
1 kommentar:
Obegripligt att folk säger dyligt? Jag refererar till kommentarsfälten jag läser och ibland försöker ge mig in i, svingandes en skarp penna. Slipper "man" vara öga mot öga så kan "man" tydligen säga och skriva precis vadsomhelst? Ledsen blir jag...det är uppfriskande att människor som du försöker göra tillvaron vackrare!
Skicka en kommentar