En del glider friktionsfritt.
Andra bumpar runt över fartbulor.
Alltså i relationer. Finns ju ingen mall, direkt.
Det handlar om individer. Som möts. Och bestämmer sig.
För att slå sina påsar ihop.
Det kan hålla från scratch 'til the end.
Eller en kort period av livet. Kort. Allt är relativt.
En kort period kan kännas alltför lång. Eller tvärt om.
Något hände i alla fall. Perioden tog slut.
Finns lika många orsaker som människor.
"Det där ger jag typ tre veckor!" utbrister hans vän.
På en pizzeria, rätt i trynet på oss.
En relation jag hade. Hans vän hade så rätt.
Jag undrar ibland om han påverkade oss.
Idag är jag i så fall glad för det. Annars hade jag inte Snubben.
Men jag klurar. På påverkan av andras "hit me".
Vi dömer hårt. Tar partier.
När en relation tar slut. Då kan en del få svårt att välja.
Väldigt vanligt, enligt mina öron. Och ögon.
Välja vems sida man ska bli kvar på.
Då är man sedd som ett par. Som en smältdegel.
Och inte som individer.
För mig är det lite knasigt. Men jag förstår ändå.
Och tycker att det är lite sorgligt.
Det blir sorg för umgänget när relationer tar slut.
Det förstår jag också.
Man skapar en paridentitet. Så pang tjong. Det tar slut.
Den ena tappar umgänget totalt. Det där man hade byggt upp.
Tillsammans. Och så blir man helt plötsligt ensam.
Det är ganska grymt.
Det kan bli sorg för de berörda också.
Icke att förglömma.
Så klart finns det sjuka relationer.
Där parvännerna har haft överseende.
Och blivit "befriade" när relationen äntligen har avslutats.
Blivit glad för den enas skull.
Jag fattar det också. Been there i periferin.
Vi tampas med varandra på Tellus.
De ganska korta liv vi har.
Som vi bör fylla. På någe vis.
Inte faan tänker jag dö som hatare till omvärlden.
Jag isolerar mig i min stuga. Just nu bland höstlöv och sunkig doft.
Åker på upptäcksfärd i skogen. Kommer ut i en by som jag inte visste fanns.
Skaparkraften. Stressläkningen. Lugnet. Kreativiteten.
Medicin för mig. Just nu.
Och jag jobbar satan i gatan. Tack vare lugnet däremellan jobben.
Det är jag. Andra får lugn av storstadsliv.
Det finns ingen mall.
Relationer till mänskligheten.
Men vi är ju ganska dåliga på det.
Nu tycker jag att det har eskalerat enormt.
Vi har ett hårt skick mot varandra.
Jag behöver bara referera till Facebook.
Det räcker ju, tyvärr.
Så blir jag förlöjligad när jag postar natur- och nöjdbilder.
Heeela ti'n postar jag sådant. För att jag är glad.
"Men så där bra kan du inte ha det! Visa verkligheten!"
"Är du så där jävla lycklig?"
Osv osv i inkorgen...
"Piss å brinn fett!", säger jag då som min mamma sa'.
Det där är min verklighet. Den finns, faktiskt.
Det är som att det är fel att visa sin lycka.
För på fejjan ska vi inte vara för glada, minsann.
Då fejkar vi.
Jävla trams...
Jag opponerar mig starkt. Och det vet de berörda.
Jag opponerar mig starkt. Och det vet de berörda.
Hoppas du kan få den också. I din värld. Alltså lyckan.
Och framför allt: våga posta den på Facebook!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar