Även om vi inte syns, finns vi. Sorgen får gå hand i hand.

”Det är första gången jag blir sedd... och hörd! Hahaha!”
säger en kvinna i 55-årsåldern.
”...och inte har jag haft så jävla roligt heller, förr’ns nu.
Det är roligt å bli sedd. Å folk jag har sett i alla år... i byn.
Knappt hälsa’ på.
Helt plötsligt är vi kompisar. Vi har aldrig prata’ förr.
Men nu sjunger vi samma stämma. Å skrattar mä varann.
Hjälper varann när du kör ditt rallytempo. Å vi ligger hundra takter efter.
Dej orkar man ju inte tjata på...! *blink blink*
Tack!”
Sorgligt. Och jättefint.
Att en människa äntligen får känna sig sedd. I 55-årsåldern.
Jättevacker sångröst. Som bara har väntat på att få blomma.
En människa som har vetat om sin talang,
Men aldrig har haft tillfälle. Eller aldrig har FÅTT tillfälle.
Kanske inte fått det pga av andra.
Förr’ns nu. Jag njuter. Och blir beklämd.

Jag känner en familj. Som i dagarna har förlorat en kär.
Hon dog för ung. Chock.
Så ska de hantera. Förstå. Bearbeta. Varför? Vad hände?
Hade hon ont? Var är hon? Vad kunde vi göra? Det händer inte...

Det ska landa.
Så tänker jag på min pappa. Det enorma saknaden.
Mamma. Kent, min barndomsvän.
Igår vaknade jag och grät. Hade inte drömt något, vad jag minns.
Bara vaknade och saknade. Hela kroppen värkte. Pappa. Dog 2014.
Jag kände hans humor och kramar. Hans morgonkaffedoft.
Hur ren hans doft var. Fleschig after shave och ren pappa.
Han var så tydlig. Med slips och väst. Han hade stil, den karl’n.
Öppnade alltid bildörren för mamma.
Skröt med sin eldrivna vinkorksöppnare från NK.
En gentleman af rang. Hämtade mig på urballade fester.
”Nu säger vi inget till mamma. Du får en jävla avhyvling
imorgon ändå. Men vill du sova ruset av dig- s m y g!
Jag brer en leverpastejmacka under tiden. Som Jesus skulle ha gjort.
Gå å lägg dig, Judas!”
Jag hörde hans skratt. Hörde hans usla skämt.
Såg hans ansiktsuttryck. När han var så stolt över mig så han grät.
Men skulle dölja det.
”Men farsan, är du RÖRD? Erkänn, din gamle Senapskung!!”
”Nej för i helvitte, jag är bara stolt din lilla skitunge!!”

Hur ska jag trösta? Jag kan inte säga att tiden läker.
För jag tycker inte det. Snarare att jag vänjer mig.
Lär mig att leva med saknad och sorg.
Tomheten. Den är jobbigast.
För ingen kan ersätta en annan. För vi är unika.
Jag kunde inte ha gjort någonting. Annat än det jag gjorde.
För jag gjorde så. Då.
De minnen vi har, växer till en skattkista.
I våra kroppar. Vi öppnar skattkistan pö om pö. Tar på. Känner på.
Minns med glädje. Värme. Och saknad. Så småningom.
Och som vi var en del av. Det är så vi finns kvar.
Och blir ihågkomna.

Så tänker jag på damen i kören.
Kära människa. Du är sedd, jag tänker på dig, och du är ihågkommen.