”Dags att rensa i vänlistan...”
Jag vet inte hur många hot jag har sett. Gört.
Det är upp till var och en. Hur man ser vänskapen på fejjan.
För min del... Ja ni. Det är en salig röra.
En del vill jag verkligen ha koll på.
En del skriver jag med tio gånger om dagen.
Plus att vi ses tre gånger i veckan.
Andra är bra kontakter. Och vi lajkar aldrig varandras grejs.
”Oh, ja just ja! Vi är ju friends på fejjan!”
Någon man motsträvigt delade baban med på lekis.
Behöll inte kontakten. Vi gick ändå på lekis tillsammans.
Men det är kul ändå när vi dyker upp i varandras flöden.
Någon sångerskas mamma som tyckte att jag spelade fint till sången.
På en begravning typ 2009. Vi fann varandra där liksom.
Så då blir vi vänner på fejjan.
Smygisar. Som har stenkoll. Ömsesidigt, givetvis.
Vi har ”glömt” varandra. Ah sure...
Så givetvis de hotfulla. Som ska ta bort mig och alla andra dagligen.
Men inte har gjort det ännu. Trots flera år av hot. Nu sker det väl...
Fejjan styr ju också. Vilka av mina i nuläget 1523 vänner
(som kanske drastiskt minskar) som ska poppa upp i flödet.
Jag tror att det duger med 142 vänner. Så bestämmer fejjan ändå.
Eller 74.
Fast det spelar ingen roll.
Det blir väldigt kravfyllt. Om jag måste lajka alla vänners inlägg.
För att ge bekräftelse på att de finns. Jag ser er ändå.
Och ännu mer kravfyllt med hot. Och uppmaningar.
Jag hittar ingen bra liknelse. Det brukar jag göra.
Förmodligen inte, för att jag tycker det är så tramsigt.
Jag bestämmer själv. Det gör ju ni hotfulla borttagare också.
Det är demokrati. Underbart. Så gör som ni vill. Det gör jag.
Och så många andra.
Så det här med fri vilja.
Den är viktig. Men i vissa fall väljer man inte.
Omöjligt. Man väljer inte sina föräldrar.
Jag valde inte mina. Hade tur. De var fantastiska.
Blev bortskämd med kärlek, omtanke och ett jädra tjat.
Det finns de som aldrig fick sådant.
Fick aldrig skäll. När de inte kom hem i tid.
Slapp föräldramöten där barnen fick sitta i skämsringen.
För att föräldrarna var uppriktigt oroliga. För barnens hälsa.
När de tjuvrökte vid 8 års ålder. Eller grävde ned varandra i snön.
För att se hur länge man kan andas under en meter snö.
Det finns de som aldrig har upplevt föräldrarnas strävan.
Att verkligen glädja lillkotten med en sprillans ny cykel till födelsedagen.
Fast de inte hade råd. Men den lyckan liksom.
Det finns de som aldrig har fått höra ”Jag älskar dig skitunge! Du är vackrast i världen!”
Som älskar en villkorslöst. Trots finnigt tryne och sockervattensprayad gnugglugg.
Det finns barn som har närvarande föräldrar. Fast föräldrarna märks inte.
Jag känner barn som önskar att de aldrig hade fötts.
För att de fick just de föräldrarna. Oerhört smärtsamma berättelser.
Barnen anklagar sig själva. Och har fått överleva på egen hand.
En del klarar av det. Bestämmer sig. ”Jag ska faan inte bli som dem!”
Bra. Bryt mönstret. Klarsynt, beundransvärt och modigt.
Så de som inte kan bryta mönstret. Kan inte ens tänka så.
Vet inte om att det finns en annan väg. Blivit totalt nedbrutna.
Som går runt som små barfota trasdockor. Och ska försöka hoppa ut i vuxenvärlden.
Utan blytunga självkänslopjäxor på fötterna. Kidsen bör fetstampa in. Fulla av förtroende.
För vuxenvärlden den är inte den enklaste att hantera.
Jag skyller inte på någon annan än förebilderna.
Jag är en som är skyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar