”Det är inte så jävla lätt att vara människa!”
Den gamla klyschan. Alla instämmer inte.
Men det gör jag.
Jag tycker att det är ganska knöligt.
Och helst vill jag inte ha råd av de som tycker att det är lätt.
Särskilt inte: ”Äh men ryck upp dig!”
Så klart är det menat som ett gott råd. Det fattar jag.
Man utgår ifrån sig själv. Givetvis. Så det kan ju bli krasch.
Mellan ”lättmänniskan” och ”svårmänniskan”. Missförstånd.
(Och missförstå mig rätt. Jag hårdrar litegranna.)
”Men vilket jäääävla deppo...”
”Meeen din förbannade glättskalle!”
Hittar vi självinsikt och förståelse. Då kan det kanske gå bättre.
Eller så gillar vi inte varandra, helt enkelt.
Förstår att vi aldrig kommer att förstå varandra.
Kan vara bra att bara acceptera ibland.
Då tror jag att mycket energi skulle sparas.
Den irritationsenergin man ödslar på andra.
Energin som borde fokuseras på en själv.
På de man tycker om.
Så kan man vistas i samma rum utan några större problem.
Så finns det ju undantag. Som ligger betydligt djupare.
Det syftar jag inte på nu.
Socialt arv, gener, erfarenheter, personlighet, miljöpåverkan, nuet, osv.
En väldigt klurig och högst individuell formel.
Den där människan.
”Älska” är ett starkt uttryck. Jag älskar att träffa människor.
Första mötet, speciellt. Med vissa blir det aldrig fler.
Men jag glömmer dem aldrig. Tror jag.
Jag är usel på namn. Inte på ansikten. Inte på situationer.
En del återkommande möten blir på en mellanmjölksnivå.
Lagom. Hövliga. Bra så.
Så de jag möter nästan varje vecka.
Vi diggar varandra. Skänker varandra uppmärksamhet.
Så där fint för att vi alla ska ha det bra.
Och vissa träffar jag tre gånger om året.
Och stormlängtar tills vi ses igen.
Det finns ju även ”Åh jösses, den där måtte jag aldrig korsa vägarna med igen!”
Så korsas vägarna igen.
Man får huvudvärk och vill ringa terapeuten.
Jag blir 45 år i dagarna.
Och förstår att det är mitt liv. Bland alla andras, dessutom.
Äntligen.
Jag bär ett enormt stort ansvar.
Att ta väl vara på livet. Så gott jag kan.
Hitta nyckeln till den där kistan.
Kistan full av rädslor, nyfikenhet och lycka.
”Åh fy faaan, jag blir ju skitgammal! Fyrtiofem åååår!!!”
Nejeh.
”Tack för att jag får bli fyrtiofem år! Alla får inte bli det.”
Ibland måste jag skärma av omvärlden.
Jag pallar inte med alla intryck.
Kan för sjutton inte gå på gallerior ens. Det blir för snurrigt.
Då leker jag och min vovve feel good film.
Och har det så fint i vår snälla värld.
I vår stuga i bushen.
Och där behöver vi inte leka film så ofta.
Det är mestadels vår verklighet.
Typ jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar