PANG! Så tog livet en totalomvändning.

Ni vet det där med livet. Som plötsligt tar en ny vändning. Helt utan förberedelser.
PANG!
"Du har en hjärntumör." Då tog livet en ny vändning. Jag såg sidor hos mamma som jag inte hade sett tidigare. Sidor hos mig själv som jag inte visste fanns. Vi förändrades. Alltså på en gång. Ögonen öppnades. Sinnena.
Hur ser mamma egentligen ut? Vilken är hennes favoritfärg? Hur var hennes barndom? Gillar hon kroppkakor med skirat smör? Vill mamma egentligen vara så stark jämt? Är hon kanske egentligen skör? Har hon någonsin funderat på att skilja sig? Hur många tänder har mamma dragit ut? Har hon spöat någon när hon gick i småskolan? Vem ÄR hon?
En form av uppskattning. En form av missnöje.
Uppskattning över det jag hade fått.
Missnöje över det jag visste att jag inte skulle få.
Jag var mitt i mitt eget. Totalt. Ganska olycklig tid. Försökte hitta mig själv. För mig själv var någon annanstans. Hade precis vågat tagit tag i ångestpåsen. Tagit första trappsteget uppåt. Hade räknat kallt med mamma vid min sida. Henne hade jag räknat med resten av mitt liv. Det fanns inte att hon skulle dö för tidigt. Nix. Jag tog henne klockrent för givet. Minns besvikelsen. När jag visste att hon skulle försvinna. Det går inte att sätta ord på. Hon blev en smula död på en gång. Fast hon levde. Jag tänkte och tänkte. "HUR ska jag kunna få ut så mycket som möjligt?! Av min mamma?!"
Minns att Ita och jag satt och festade i Itas stuga. Så pratade vi om mammas och pappas kärlek. Den märkliga kärleken. Som var så otroligt tydlig hos dem. Hur glada vi var över att ha dem som föräldrar. Vi blev lite på pickalurven. Glada och analyserande. Och sentimentala. Allvarliga. Grät en skvätt. Gjorde en tokig dans. Skrattade så vi kröp. De allra flesta vet ju hur en sådan konversation kan gå till...
Givetvis var vi tvungna att ringa hem. Hem till barndomshemmet. Till våra älskade föräldrar. Mamma skrattade hjärtligt åt oss. Hon tyckte vi var helt bäng i bollarna. Hon tyckte vi var helt underbara. Hon tyckte vi var de bästa och jobbigaste man kunde få. Pappa bara hängde på. Skrattade och blev rörd. Som alltid. De satt garanterat vid köksbordet med en varsin whisky. Eller fem.
Den kvällen bestämde jag och Ita att mamma och pappa var tvungna att dö tillsammans.
Annars blev det katastrof.

Vi människor kan inte gå och tänka på att alla ska dö. För det ska vi. Vi kan inte tänka hela tiden på att det kan komma allvarliga sjukdomar. För det kan det göra. Men vi kan tänka på att göra det bästa. Av förmågorna vi har. Inte ödsla så mycket energi på människor som inte ger oss energi. För vi kan inte klaffa hela högen. Vi kan försöka förstå tolerans. Vad det betyder. Kanske säga det där vi tänkte säga. Eller göra det där besöket vi skjuter upp. Men bara om vill. Kanske uppskatta mer. Livet i sig.
Vi kanske kan bli bättre på att se varandra. Och oss själva. Inte ta varandra för givet. Den klyschan är bra. Nu ska jag då skriva att jag inte alls uppfyller alla dessa kriterier. Det ser bra ut om jag gör så. Men några uppfyller jag. Jag försöker se min pappa. Vem ÄR han? Jag vet inte hur länge jag kan ta honom för givet. Det kan säga PANG där också.
Jag pratar med mamma. Klart jag gör. Jag behöver ju henne varje dag. Får inga övertydliga svar. Vi konverserar inte med våra röster. För det går inte. Men jag är en produkt utav henne. Hennes röst finns kvar. Jag var hennes elev. Det hon lärde mig finns där. Jag snappade upp otroligt mycket. Hur hon gjorde den där såsen. De goda råden. Åthutningarna. Trösten och de långa samtalen. Där vi kom fram till lösningar.
Om jag får tänka lite. Och prata med henne. Då kommer det.

En kompis svåger har fått hjärnblödning. Han är 41 år. PANG! Så tar livet en ny vändning.