Vad gör du om du vet att ditt liv är begränsat till en viss tid? Men det vet du ju.

När vi sitter där och samtalar vid köksbordet... försöker jag vara i nuet. För bådas skull. Eftersom vi behöver det. Just nu. Han för sin skull. Jag för min skull. Får kämpa otroligt hårt.
"Nu sitter jag här på den hårda trästolen. Den är cremevit. Mina armbågar känner hårt underlag. Jag lyfter kaffekoppen med höger hand. Kaffet är hett. Aj aj aj. Jag ser hans ljusblåa sorgsna ögon. Ögonlocken har blivit tyngre. En lite bedjande blick. När jag var yngre var trästolen turkos. Han lärde mig köra bil när jag var fjorton. Han lärde mig äta fläsksvålar och ister när jag var fyra år. NEJ!! Var i NUET flicka... Gardinerna är fina och nya. Snyggt vävd löpare. När han fyllde femtio år fick han en käpp med ringklocka. Själv föredrog jag basketläger med Ulli. Åh, vad rent och fräscht han har! Han gned in mina värkande ben med Trafuril. Dr Gniden. Samtidigt som han gnolade på en melodi. Just ja, han har även varit cowboy i Amerika...
Men shit, han har vattnat blommorna. Ovanligt. Den där om Jesus på mopeden har jag hört sedan jag var bäbis. Inte igen... Jo förresten, många gånger till! Han var min idol. Tidigt. Vad tomt det blir. Men nu så... han sitter tvärs över bordet. Och lever. Snart ber han om hjälp med att vika handdukar. Kan slå vad. Vad fin han är för att vara så skruttig."

Jag vill inte leva i en bubbla.
Jag vill bara gömma mig i en. Ibland. 

Hjärnans aktivitet. När vi sitter vid köksbordet. Mitt emot varandra. Som vi alltid gör. Bara det att han har tagit MIN plats. Som jag hade i alla år. Jag har fått övertagit Itas. Vänjer mig aldrig.
Jag försöker febrilt sätta mig in i hans situation. Försöker tvinga mig. Men det går inte. Omöjligt.
Vi glider gärna in på den svunna tiden. Ungefär som att vi måste kolla av med varandra. Outtalat. Hade vi roligt? Var vår relation bra? Romantiserar vi? Är vi liksom i det stora hela nöjda med varandra? Borde vi ha gjort något annorlunda? Nej. Det borde vi inte. För det blev som det blev.
Mitt liv passerar genom huvudet som en film. Alla händelser. Allt vi gjorde tillsammans. Det jag minns. Och jag minns läbbigt mycket. Ingen tror mig när jag säger att jag minns saker från innan ett års ålder. Bara de som har upplevt samma sak. Vi är få, tydligen. Men vi finns. Närminne är något annat.
Det bara rullar på. Ungefär som att jag har stoppat in en 15 millimetersfilm i ena örat. Kommer ut genom det andra. I en rasande fart. Jag kan inte stoppa det.
Märkligt. Vi sitter där. Mitt i förändringen. Ungefär som att vi väntar. För vi vet vad som komma skall. Bara inte riktigt hundra på när.
Om en månad? En vecka? Ett år? Längre?
Jag känner hans uppgivenhet. Känner hans rädsla. Känner hans hopp. Jag känner hans glädje.
Uppgivenhet.
Det går åt ett håll. Kan inte göra något åt det. Bara att acceptera. Gilla läget.
Rädsla.
Vad ska hända? Gör det ont? Vad finns bortom detta? Hur länge har jag kvar?
Hopp.
Behandlingen stabiliserar. Envisheten som skapar vardag. Ska fixa det här. Snart är det jul. Finns Gud?
Glädje.
Glädje över varje dag som ges. Att få vakna. Att få somna. Människors omtanke. Fläsk med löksås.
"Doktorn har sagt att jag kan ta några virrepinnar i veckan..." Ta hur många du vill! Jag bryr mig inte om det mer.
"Jag försöker ta en dag i taget. Visst... klart jag blir ledsen ibland. Men det är ju bara naturligt."
Ja då. Klart det. Vem fan skulle inte bli det? Du vet att din tid är begränsad.
Vi har provat meditation. Djupandning. Mindfulness. För att hjälpa till. Då den obehagliga verkligheten kryper upp längs ryggraden. Gör så att fattningen totaltappas. Och skapar kaos. Även kallad svår ångest.
Nä. Det är inte riktigt grejen där... Där är grejen en virrepinne och några telefonsamtal. Vi tillhör olika generationer, han och jag. Och inte skulle jag meditera i den sitsen. Jag skulle förmodligen börja röka braj som en blådåre.
Första gången vi gjorde ett mindfulnesspass... Han klarade kanske två minuter. Sedan började vi vrålskratta. Tvärkört... och riktigt roligt. Vi försökte igen. Men vi började skratta innan. Sedan lade vi ner det. Bra så.
Jag tycker det känns sorgligt. Ibland får jag lust att uppmana människor.
Vänta inte.
Jag får dåligt samvete. För att jag har ett liv. Som är fullt. Jag blir arg. När andra lägger på mig dåligt samvete. Jag vill inte lägga dåligt samvete på någon. Men det gör jag när jag uppmanar att inte vänta.
Tänkte på det idag. Faktiskt får var och en ta eget ansvar. Helt och hållet. Jag gör på mitt vis. Andra på sina vis. Inget mer med det. Alla har olika liv. Olika relationer. Olika inställningar till livet. Och döden.

Fuck cancer.