Kärleken är värd en krona på huvudet.

Jag vaknar. Märker att jag blir glad över att jag gör det. Trots att jag har knutit mig själv till en rosett.
.

Häromdagen stannade jag på "min" mataffär. Det gör jag ofta. I en liten hälsingeby med ett stort hjärta. Affären ligger lämpligt till. Bara att svänga av vänster i rondellen. När jag åker söderut. Finns en konkurrent om jag svänger av till höger. Men det gör jag inte.
Är tjenis med personalen. De har tid att småsnacka. "Jaha. Häj dö! Plocksallad och getost igen å? Glöm inte tomaterna e'!" Känns tryggt. Gott värdskap och jag blir sedd. De också. "Välkommen tebaks! Vi har sakna'le. Du har ju varit borta så länge nö." Så får jag ett leende. Och ger ett tillbaka.

Jag gör så här ganska ofta.
Ser världen ur en annan vinkel.

"Men HEJ Jenny! Vad gör du NU här uppe?" Hör en manlig och en kvinnlig röst. Som talar i kör. Jag står med ryggen till. Förstår genast att de har synkroniserats lite lagom. Blir så efter många år tillsammans. Vänder mig om och möter två vackra leenden. Båda är svartklädda och välvårdade.Vi har mycket att prata om. Så mycket, att vi måste luta oss mot frysdiskar och kundvagnar. Vi måste uppdatera varandra. Nästan ett år sedan sist.
De här paret känns fridfullt. De verkar nöjda. Är stolta över sin familj. Ser till att ge mycket tid till varandra. Relationen. Och till barnen. Barnbarnen. De har ordnat så att alla ska känna sig välkomna. Ingen blir utanför. De har fixat ett extra hus. Så alla får plats. Jag blir nästan lite avundsjuk.
Men de har aldrig glömt att de är individer. Viktigt. Att de behöver rå om sig själva. OCH vårda varandra. Jag får intrycket av att de är väldigt nöjda. Med relations/familjeekvationen. Den som jag tycker är så bedrövligt svår. Fast jag har en egen i och för sig. Just den är väl inte så bedrövligt svår. Det beror på vem jag lever med.
"Vi är ju pensionärer, vi!" Det kan jag inte riktigt tro på. Fast jag vet det. De är välbevarade. Och erfarna. Verkar ha trivts med sina yrken. Annars hade de bytt. Det är jag hundra på.
Vi pratar om hur viktigt det är med förebilder. Att pojkar behöver bra kvinnliga förebilder. Så de behandlar kvinnor väl. Hann inte utveckla mer. Kunde ha snöat in på kvinnors förebilder. Homosexuella. Religion. Vad som helst. Vi höll oss till musik och mänskligheten. Och till förändringar. Vad kärlek kan ställa till med. Att kärlek är värt allt.
Vi kommer fram till att vi ska ha respekt för varandra. Värdera varandra högt. Vare sig du är kunglig eller butiksbiträde. Barn eller gamling. Alla där emellan.
"Du är ju lite kändis du också…" säger mannen. Jag ler. Kändis? Nja… har väl inte figurerat i Hänt Extra, direkt… men jag KÄNNER många…
"Ja, i alla fall så där regionalt. Hur tycker du att det är?" Vi pratar om vad jag känner. De nickar instämmande. Skrattar. Förstår att det är jobbigt ibland. Att det kan vara tröttsamt att alltid prata yrkesroll. De blir glada för min skull. Finns några få till. De flesta har en tendens att sända ut nedvärderande signaler. Dream on-strålar. Garanterat utan att mena något illa. Det förstår jag. Förstår ni? Det är ganska svårt att lura mig. Jag har känselspröt. De har utvecklats genom åren. Tro mig. Har ett stort intresse. Människoläsning. Intuition. Nej, jag tycker inte att det är humbug. Det är ju JAG.
Detta par flinar inte. De utbrister inte: "Jajaa…hehe..." när jag berättar om mina drömmar. Som blir förverkligade pö om pö. Dag för dag. För det ser jag till. De lyckönskar mig utan krusiduller. Enkelt.
"Vi kommer och lyssnar på dig i jul, så klart!" Det värmer alltid enormt. När människor vill höra när jag arbetar.

"Får ni vila någon gång?" undrar jag. Det får de. De har sett till det. För det betyder så mycket. Inte bara för dem. Även för deras stora familj. Det kunde ha varit tvärt om.
Väldigt många blir inställsamma. Kändisskap och cash kulor. Det brukar locka till sig människor. Som egentligen inte bryr sig ett skit. Om vad man har innanför skalet. Vem man är. Hur man mår. Bara de får "hänga".
Det bästa är väl vänskap. Villkorslös. Det mår man klart bäst av. Ett intresse för vännen man har. Eller för vännen man vill ha. Vare sig man är kändis eller inte. För det ska inte ha någon betydelse. Alls.

"Om jag bli rik, då…DÅ ska jag bjuda folk på fester och resor! " Så tänkte jag när jag var yngre. För då skulle jag få många vänner.
Tack snälla mig själv, för att jag vågade öppna dörren INÅT.
För övrigt så är jag väldigt förtjust i människor.