Jag får aldrig en guldklocka.

"Ja du Jenny… Du kommer knappast att få en guldklocka någon gång för lång och trogen tjänst!

Ha ha!" Jag skrattade också. Han har helt rätt. Den kloke mannen som jag har som mentor. Jo, en mentor är bra att ha. Jag behöver det i alla fall. En människa som är erfaren. Som jag kan bolla med. Som jag inte är försiktig inför. Med honom kan jag prata om mina funderingar. De som ligger och skaver mot hjärnbalken. Mina handlingar. Varför jag byter frisyr så ofta. Vad Gud har för syn på djur. Varför just JAG blev en ätstörare. Varför lever jag? Min uppgift. Självrespekt. Om dåliga fäder. Dåliga mödrar. Utsatta barn. Det bästa sättet att möta olika människor. Inte bry sig. Bry sig. 

Han var mentor ett tag utan att veta om det. Sedan fick ha veta. "Klart jag kan vara din mentor, för det behöver du! Haha!" Så var det klart med det. 

"Jenny, det gör inget vet du... Har du hittat hem? Det är väl förmodligen den dummaste fråga någon kan ställa dig. Fråga dem om de vill utveckla spörsmålet. Det finns något som heter projicera."

Ja. Han har rätt. Den mest irriterande fråga jag vet. Vad betyder det? "Har du hittat hem?" 

Har ingen aning. Utveckla nästa gång så jag förstår. Mina livsönskningar är inte dina livsönskningar. Det är viktigt. Jag har kanske själv frågat någon. Hoppas inte. Att hitta hem. Själen ska klickas på plats. I den fysiska kroppen. Sedan kan man ha arton bostäder, femton jobb, inga barn och vara ogift. Och ha hittat hem. Nä, jag är inte arg. Jag funderar. Och tycker.

Kärlek är knäppt. Det kan säga PANG för två personer. Första gången de ses. Totalt ömsesidigt. Häftigt. Kärlek kan växa fram. Mellan två vänner. Som känt varandra i tjugo år. Häftigt. "Det finns någon för alla!" Ja, det kanske gör det. Men möts man alltid? Kanske går man på varsin sida av jordklotet. Vet inte om varandra. Men skulle de tu mötas säger det PANG. Fast de möts inte. Det är inte så häftigt. Hos vissa bygger kärleken bo. I huvudet. En olycklig kärlek. En längtan. Fast man kanske aldrig mer kommer att ses. Men det är den högsta önskan. Det blev bara några gånger. Sedan gick de olika vägar. Eller så möts de. Men vågar inte. 

Bakom den här fasaden,
döljer sig något mycket vackert.

Jag läste en bok nyss. En roman. Dra mig baklänges… Tog två kvällar. Kunde inte sluta. Struntade i att jag fick fyra timmars sömn. Läser helst faktaböcker. Gärna om barnpsykologi. Eller om hur man gör orientaliska mattor. Vill kunna slå igen boken. Låta den ligga ett halvår. Vill kunna slå upp boken på sidan 97. Behöver INTE resumé. Men syrran rekommenderade denna. Märkligt nog gick jag med på att läsa den. (Nu läser syrran detta och utbrister "MÄH!")

En man som råkade ut för en olycka. Blev förlamad. Han gav livet sex månader från ett bestämt datum. Sedan skulle han avsluta det. Under de sex månaderna hade han sällskap. Av en assistent. Eller sällskapsdam, snarare. De utvecklade en helt underbar kärlek. 

Usch… Jag blev förälskad i den där fiktiva mannen. Helt knäppt. "Men uppsök mentorn, din knäppskalle!" Drömde om honom. Han fanns i tankarna alldeles för ofta. Jag bölade som en vettvilling. Det var bedrövligt. Mitt i natten. Var tvungen att gå ut med en hund. Nå väl, på balkongen i alla fall. 

Det var bara kärlek. Inget annat. 

Skalet betyder inte särskilt mycket. Alls. När det kommer till kritan. Jag blev påmind om det. Det var nog därför det blev så starkt. 

En gång ytlig, alltid föränderlig.