Helt enkelt en kärleksförklaring.

Kärleken jag känner till barnen. Till mina barn.
Jag har inte fött dem. Inte tillverkat dem. Men jag har levt och lever med dem. Tighta som stödstrumpor.
De bär mina gener också, på något vis.
Den ena levde jag med hans två första levnadsår. Skolade in på dagis.
Käkade glass i Tantolunden fem dagar i veckan. Fast det vet inte mamman och pappan. Jo, nu kanske. Bytte bajsblöjor och fick kväljningar. Fick väcka honom och bära med mig det ljuvaste leendet. Hela dagen. Tittade på Teletubbies två gånger i rad. Varje vardagsmorgon. Jag led.
Fast det var värt det. Att bara få sitta där och glo. Inte på Teletubbies. Men på den vackra lilla keruben som satt bredvid. Nypa honom i kinderna. Pussa på snoriga näsan. Bestämma kläder. Göra honom skitfrän. Placera honom framför en urtrökig tecknad film. (Tyckte inte han.) Så jag kunde tjyvröka under fläkten ostört. Jo då, nu snackar vi 90-talet. Det var ok då.
Nu är han större. Och en förebild. Smart, begåvad och bär ett enormt hjärta. Empatisk. Den finaste egenskapen, enligt mig.
Lillbruttan med jordens skinn på näsan. Som är den starkaste jag vet. Hennes psyke får en surströmming att smaka fiskgratäng. Jag får höra att vi är så lika. Då blir jag stolt som en höna som har spöat en tupp.
Envis. Rapp i käften. Godhjärtad som få. Ensamvarg. Fast samtidigt vår nästa socialminister. Tänder till som en dynamitfylld tändare. Vill ha rättvisa. Står på de svagas sida. Står upp för sig själv. Min idol... Världens vackraste och skarpaste blick. Önskar att hon hade ärvt den efter mig. Icke. (Mamman och pappan har också gener att föra vidare.)
Båda är dessutom musikaliska så det förslår. Det gör också moster glad. För att vi har så mycket gemensamt. Är stolt så jag spricker. Jag fick inga egna. Fast det fick jag ju, ändå. Jag betraktar di där två som mina.

Mitt hjärta vill svämma över. Det kan faktiskt göra ont ibland. Där i bröstkorgen. Har ni känt sådan kärlek någon gång? Att kärleken liksom knappt får plats i skalet? Jag kan bara finnas tillgänglig. I afton träffades vi. Åt middag tillsammans. Vi kom outtalat fram till att vi alltid finns för varandra. Vi ska hjälpas åt genom livet. På våra olika sätt. Vi får så lov att komplettera varandra. Att alltid vara där. Vi lyssnar. Vi tycker. Vi kommer fram till. Vi hjälps åt. Vi löser saker.

Geson the Guitarist och jag passade på. Med väldigt kort varsel. Vi drog till STIM Music Expo 2015. STIM står för Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå. Jo, vi är ju tonsättare.
Min idol Jonah i Dirty Loops sade att "Det kan ju också gå bra om man bara kör sin grej!" Samtidigt som andra (fantastiska låtskrivare) kom med receptet. Alltså för att lyckas i Japan och Korea. Mycket inspirerande föreläsning.
Jag kör på Jonah's grej. I alla väder. Och det tänker jag indoktrinera i mina syskonbarns skallar.

Dirty Loops – Loopified

Jenny C – Sign