Pretto? Ja, livet kan vara värdo.

Här ligger jag däckad. Och det är fullkomligt ointressant. Men ändå. Jag har sovit 18 timmar i sträck. Med få praktiska uppvaknanden.
Skitig mysbralla och sunkig tisha. Allt går i grått. Likaså mitt tryne. Har burit samma outfit sedan måndagsafton kl 22. Min mor hade nog uppmanat mig: "Men Jenny för i helvitte, nu få lu skärpa till da lillstumpan!" (Bomhusdialekt, för de som kan den.) Så hade jag fått en present. Eller en slant.
Jag trodde jag kunde förena nytta med däckning. Alltså lösa problem. Komma på en fredsplan. Laga broccolisoppa. Eller skriva en låt. Ha en skarp hjärna i ryggläge. Nope.
Det blev istället vältrande i självömkan. Livets mening. Finns den ens? Gråt vid varje snytning. Fosterställning efter varje nysattack. "FAAAN så livet är VÄÄRDO!!" Osv. Och det var inte så dumt. Nu mår jag sämre fysiskt. Magmuskelvärk och nässvullnad. Dock inte psykiskt. Tvärt om. Fler som känner igen sig?
Så, färdig med det.

Dödsångest. Inte att leka med alls. Dödsångest sitter i skallen. Men ger en fysisk reaktion. Hjärtinfarkt. Yrsel. Kroppen blir okontrollerbar. Andningen funkar inte. En del svimmar. Du dör och måste ringa ambulansen. Du kommer in på sjukan och får göra ett EKG. Men det syns inget. Det är hjärnan som spelar ett spratt.

Shit så vanligt idag... En folksjukdom. Den kan poppa upp som gubben i lådan. Delvis pga att döden var för nära. Genom andra, kanske. Och du är förmodligen fullt frisk. Men blev rädd. Delvis lika mycket av att bara vara människa. Bara så där. Det finns många orsaker till det otäcka djävulspåfundet. Samhällsstrukturen anser jag är den största boven.

Livsstilstiden. Vår era. Jag är inget fan av den. Den är för "pretto" för mig. (Pretentiös- mycket anspråksfull; som ställer mycket höga krav). Jag vill lalla på i min takt. Jag orkar inte be om ursäkt fler gånger för tapeterna. I den vackra lyan. För att de inte är bytta sedan -98. Jag har inte bråttom, helt enkelt. Jag tänker köra slut på min sunkiga punkbil med insparkad dörr. Modern blir jag aldrig. Det får syrran sköta åt mig. Hon fixar det. Utan att må dåligt.

Här har jag aldrig anpassat mig. Tvärt om. 

"Men Jännö, så ser inte samhället uut! Du måste ANPASSA dig!" Nej, jag VILL inte. För det är för stressigt. Jag har inte kapaciteten. Jag vill inte gå in i väggen. Jag vill inte få dödsångest fler gånger. Jag vill inte få mer prestationsångest. Jävla människosamhällsstress... Effektivitetsstress. Ekonomistress.
Så för att överleva, måste jag göra själv. Jag avundas de som kan anpassa sig. Samtidigt kan jag beundra oss andra som vägrar. Vi är olika. Kanske tack och lov. Jag tror och tycker ända att samhällsstrukturen går emot naturen. Så jag får väl isolera mig in the middle of nowhere. Skriva hits till Asien. Så jag kan slippa stressen.
Jag vill vara samhällsstruktursoberoende.
Känns som att det slår högre än ekonomiskt oberoende. När jag smakar på orden. Och känner mig ganska ensam. Om du inte förstår mig, förstår jag.