Fosterställning, ångest och linimentbränna.

Ja herre jösses. Folk lägger förväntningar i knäet på varandra... Kan vi inte bara få lalla på lite? Och vara lagom ambitiösa i vår egna takt? Hua så ljuvt det skulle vara. Vi har sådana förväntningar på varandra. Projicering, kallar jag det. Kan man inte greja på egen hand, lägger man över det på andra. Alltså förväntningarna.
Det där med artisteri... Jag måste få göra på mitt sätt. I min takt.
När man är jag, funkar inte Idol-grejen. Eller "ligga-med-rätt-person"-jollet.
Inte ens "bjuda-på-lunch à la ruinering-med-champagne"-fjäsket. Jaja. Då så.
Då blev jag ensam.
Har en krabblunch större betydelse är min musikaliska prestation? Då funderar jag verkligen på om människorna har fattat livsbiffen. Fast det är nog jag som inte har fattat kockarna vid spisen.
Nja, måtte jag aldrig bli en människa som inte ser människan.
Jo tack, det går bra nu. Särskilt om jag får fortsätta att vara jag. Och det går faktiskt bäst så.

Att jag skulle jobba på Abbey Road med dessa två pellejönsar.
Nope, det trodde jag inte.
Livet kanske blir till vad vi gör det. Med omständigheter.

Taggad är jag alltid. Och det finns ingen garanti för att jag ska bo i min dröm. Eller så får jag det.
Vi får jobba lite. Jag är en sådan där trökskalle. Jag tror att vi inte får något gratis. Tur kan vi ha. Eller inte. Lite svett på våra skal. Som skapas av kärnan.
Jag kan inte släppa att de hänger ihop. Alltså kroppen och själen. Det vet jag ju. Känslomänniska som jag är. Ångest så in i bängen, särskilt just nu. Vi lyssnade på radiokanalen p1 när vi åkte hem idag. Vi var fyllda av ljuv musik. Adventskonsert som heter duga. Igår.
Min systerdotter sjöng.
Samma stolthetskänsla som Zlatan förmodligen går runt och blingar i. Varje dag.
Fast vad hjälper det en känslosam sugsvamp. Ett program på radion om världsläget. Kände inget då. Men kände senare. Besvikelsen. Den oerhörda rädslan. Jag kunde inte svälja maten. Vi skulle äta fin adventsmiddag. Knytnäve i solar plexus. Rädsla. För vad andra människor kan göra mot mig och mina. Rent egoistiskt. Jag vill bara leva. Ha det fint och lalla på med mitt. Våga åka till London och fira nyår.
Vandra runt i människoflödet och känna gemenskap. Med folk jag inte känner.
Jag är rädd för människor. DET är en sorglig känsla. Fy faan...
Fast då får jag sätta mig i min lugna borg. Och jobba lite. Tänka på allt fint. Glo på Disneygranen i burspråket. Och tänka att majoriteten är snäll. För majoriteten ÄR snäll. Jag tror att vi vill ha det fint. Lugnt. Fredligt. Greja på lite. Pyssla på i våra hörn.
"Blod, svett och tårar." Jag gör om den:

Fosterställning, ångest och linimentbränna.

Klyscha, kanske: Jag önskar människan allt gott, må majoriteten vinna!