2016 tar inte mig med storm. Alls.

Jag låter det bara komma. Jag går inte in med för höga förväntningar. Jag låter det bli som det blir. Vissa händelser styr jag. Vissa händelser styr andra. Klyscha: På gott och på ont.
Det är olikt mig.
Att inte tänka "Ja nu jävlar ska 2016 bli bra! Mycket bättre än förra året! Och året före det!"
Jag avslutade 2015 ganska fundersamt. Sorgset, med en blubb i bröstkorgen.

Många dagar som gick till tankar. Och jag förändras.

Ganska deprimerande, faktiskt. Nä, inte iförd den stickiga offerkoftan. Inte så. Jag bara tänker på tidigare år. Som har format mig. Som har varit jobbiga. Som har varit bra. Saker jag har gjort. Som har varit skadliga. Som har varit välgörande. Ja, jag kan vara en mycket eftertänksam deppskalle. Hualigen... Glad var jag inte, den 31 december 2015. Men glimten finns. Alltid. I skinnryggsäcken från Jädraås. 

När vi är glada ska vi dela. Det kan också delas vid sorg. Inget knasigt med det.

Jag trodde inte det kunde göra så ont. Ju närmare 2015 gick mot sitt slut, desto tyngre blev det. Ännu ett år utan bästisen. Jag har ju varit med om detta tidigare. 2002 när mamma dog. Fast det var annorlunda. Det beror ju så på vilka relationer vi har till varandra. Min bästis var faktiskt min pappa. 

En del tycker det är jätteknasigt. Vi brukar vara duktiga på att ha åsikter. Utan att ha en större inblick. Tyvärr.
Så vet jag också att många förstår. Nej, jag vältrar mig inte. Jag bara saknar en individ. Som var stor för mig.
Min pappa har jag förlåtit. Han gjorde ting som kanske inte var bäst i världen. Visst ska vi förlåta? Vi ska minnas fint. Också.
De bästa tingen han gjorde, var så mycket större. Det är jobbigt att känna saknad. De där telefonsamtalen. Alltid en mysigt röst som svarade. Och tiden går... Ja, jag har svårt att gå vidare. 

Dock har jag kommit en bit. Men det finns ingen som ersätter. Vad vi hade. Vår unika relation. 

Ingen annans. Han var min själshalva. Eller i alla fall 45%. 

2016 får bära saknad för mig. Tills det går över. Jag bestämmer inget.

Mina musikaliska projekt. De blir som jag gör dem. Med tur och med skicklighet.
Kanske en stor dos envishet också. Kan inte göra på annat vis. Jag kan alltid göra om och göra rätt.

Det har jag sagt många gånger. Men vad är rätt? Det beror på vad jag vill. Att göra rätt är väl att göra som industrin vill. Kanske. Eller att göra rätt är att fortsätta att göra på mitt vis. Lutar åt det. Då får jag nog räkna med att det är trögt. Fast jag är nöjd. För mig handlar det om hjärtat och själen. Så funkar jag. Bestämda ramar kan alltid omformas. Om man har tålamodet. Jag kanske kan skapa nya ramar. Som inte är fyrkantiga.

Betraktelse av 2015:

Jag tycker att mänskligheten har visat en obarmhärtig sida. Mer än någonsin. Via terrordåd, krig och främlingsfientlighet. Jag blev jätterädd. Och tyvärr alldeles för påverkad. Jag är tydligen en naiv jävel. Som tror att det blir en bättre värld av att visa en öppen famn. Jag tror fortfarande på det. Hur kan det INTE vara bra? Att vara snäll? Får man inte oftast snällt tillbaka? Jag förstår inte det där. Övertyga mig icke, jag kommer aldrig att förstå hur hat löser ting... Jag kommer aldrig att förstå hur en människa kan bära en sådan hatisk övertygelse. Så att man vill utrota någon annan. Via mitt jobb träffar jag "fred". Vi kan välja andra vägar. Utan att behöva övertyga varandra med hat. Leve kulturen, säger jag då. Den som man alltid vill skära ned på.
Så ser jag också goda krafter. Och känner hopp för människorna. Ni vinner till syvende och sist. Hoppas jag verkligen. Jag lever gärna i ert samhälle. Där grundtanken är god.

Jag vill passa på att tacka alla människor som givit mig en dunk i ryggen.
För att jag har gått min väg. Det har värmt oerhört mycket. Visst kan jag se fram emot 2016. 

Tiden går inte att stoppa. Jag får så lov att hänga med.

Givetvis önskar jag alla ett gott nytt år! Må ni få det gott, med alla tankar, visioner och drömmar ni har!

Detta är min låt "Flowers", och i detta mood är jag nu.

https://open.spotify.com/track/72WJK90LXKNnWW16eqTuJM