Jag viker inte en tumjävel. Avund, piss å brinn!

Jag är musiker. Jag har ett utåtriktat yrke. Jag är beroende av andra.

Och inni bängen beroende av mig själv.

Jag har lagt ned otaliga riksdaler. På utbildning, instrument och inspelning.

Säkert på något seminarium i Tyskland också. För att få lira hos "just den".

Stackars mor och far. Det var inte bara mina riksdaler. Jag blev t o m sponsrad.

Av en nära släkting. För inte fan var det gratis. Jag gjorde dock reklam för släktingen.

Ett dagligvaruintagföretag. Förutom för de med gluten. Ja, det handlar om bröd.

Hoppas det gav vinst. Förmodligen och garanterat inte. 

Otaligt med tid. Övningstimmar. Skitspelningar. Lyxlir.

Det finns liksom inte så mycket "åtta till fem". Självvalt, dessutom.

Med glädje. Inte alltid, men oftast. Just nu till 89%. Det är toppresultat!

Mitt yrke innebär att jag vill och bör nå andra.

Känns nästan tråkigt att förklara det. 

Passion.

Jag ska inte tro att jag är nå't. Bara för att jag gör det jag vill. 

För att jag genomför min dröm (nr ett). För att JAG vill det.

Mitt liv på jorden, är mitt. Och det tänker jag använda. Så gott jag förmår.

Gu'nåde mig. 

Och jag gör det. På vinst och förlust. Mitt liv. Era liv.

Nu jublar morsan i sin himmel. En kvinna som lärde oss döttrar

att kämpa. Att våga kasta oss in i en ganska svår värld. 

Bland avund och missunnsamhet. Bland godhet och inspiration.

"En sak ska ni ha klart för er flicker: ödmjukhet är en dygd. 

Det är inte alla som fattar dä, men det ska ni fanimej göra.

Pölstrynen kommer ni å stöta på, men skit i 'låm. Bara ni gillar 

dä ni gör. Kom ihåg att kungen har samma värde som en uteliggare."

(Uselt försök att skriva på Bomhus-mål.)

Jag försöker fostra barnen jag jobbar med, i den andan. Vilka drömmar de än har.

För mig är det skitviktigt. Under de tjugo minutrarna var, som de får. 

Jag blir lite besviken, faktiskt. När jag hör om mig själv från andra. 

Som de har hört från någon annan. Då får jag liksom höra i tredje- och fjärdehand.

Om hur jag gör, och om vem jag är. Om mig. Självaste mig. 

Det är fräckt, ta mig sjutton. Att ta sig den friheten. Om en människa man inte känner.

Kanske för att det går bra. För mig. Och för mina medmusiker.

För att vi jobbar bra. För att vi har tur. För att vi ha hittat en väg. Ett klockrent samarbete. 

För att vi är bra. För att vi jobbar som svin.

Vilket gör oss glada. Så klart. (Vem vill jobba motsatsen, typ?)

Som vilken knegare som helst.

För att vi förhoppningsvis ska nå målet. 

Det där vi strävar efter. För att VI vill. För att JAG vill.

Vem tar sig rätten att bestämma vad som är rätt för en människa? 

Vad som är fel för en människa?

Där är väl Jantelagen.

"Piss å brinn!" skulle morsan ha uttryckt sig. Milt sagt. Jag instämmer.

...och vem vet hur jag mår? Hur jag känner? Hur jag tänker? 

Hur känslig jag är? Om man inte bor i min hjärna? 

Hur känslig är DU? Tänkt en stund. Tre sekunder räcker.

Om du får kritik. Vad det än månde vara. Det speglar av sig. Bara så. 

Du är nöjd. Det går bra. Du vill skrika till hela världen.

"Jag är såååå jäääävla nööööjd!!!" Men bör hålla tillbaka. 

Sorgligt. 

Man ska ta det lite lugnt med sina medmänniskor.

Inte bestämma sig för att andra är högfärdiga. 

Eller tro att andra tror att de är något.

Förmodligen biter man sig själv i handen. Kanske. Inte vet lilla jag. 

Jag är avis på Åsa Jinder. För hon är så skicklig. På många saker.

Jag är avis på Petter S. För han kastar sig in i debatten utan pardon.

Står för sin övertygelse.

Jag är avis på Håkan. För han har bott i Indien. 

För hans ödmjukhet inför människan.

Snällt avis. Inte missunnsam. Jag får själv ta ansvar. Om jag vill veta mer.

Kanske ha lite tur.

Även skicklighet. Vi har för bövelen olika begåvningar.

Och kanske kan jag vara så öppen att jag kan ta till mig något främmande. 

Öppna upp för något nytt. 

Livet är ju skoj. Jag måste botanisera i karamellpåsen,

Annars kan jag personligen gå och hänga mig. Jag uppmanar andra att låta

bli de dära tankarna.

Jag talar för mig själv. 

Får jag inte möta hallonlakritsskalle, Kungen af Denmark, non stop,

och juleskum, blir mitt liv urtrist.

Och jag har inga baktankar. Jag bara tycker om människomöten.

Karamellpåsen på Moder Tellus. 

Majoriteten är snäll. Går sin väg. Sneglar lite på andras lilla stig.

Är nöjda med det. Ger en klapp på axeln. Fortsätter sin väg. Nöjda.

Bryr sig inte så mycket. 

Älskert! 

Måtte Jantelagen brinna i helvetet. Måtte människan få leva utan hinder.

Ja, jag är ganska pissed.

Nu ska jag skriva en låt om det.