Jag ska hinna leva innan jag dör.

Jag känner kärlek. Jag känner hopp. Jag känner förtvivlan. Jag känner hat.

Just så.

En knickedicks vardag. Kanske mer en människas vardag.

Vardagshjärnan. 

Känslorna avlöser varandra. För mig är det så. Säkert är jag inte ensam.

Att grotta och gotta sig. Nu är jag i ätstörningar. Allvarligt. 

Det är inget man ska knycka på axlarna åt.

En del gör det. Faktiskt. Jag hör det. Jag ser det. Det är svårt att sätta ord på det. 

En sjukdom som avdramatiseras. Sluta med det. 

Jag vill bara säga att det skall tas på allvar. Jamsa inte. Om någon överäter. Eller underäter. 

Det är allvarligt. Och man kan garanterat dö i skiten. Det är svårt att leva med det där.

En familj håller på att gå under. Deras dotter har anorexia. Pappan jobbar hårt. Han är i en bransch som kräver ständig aktivitet. Mamman jobbar med människor. Jag vet inte så mycket mer. Skitsamma. Deras dotter håller på att dö. I en sjukdom som förtar. Man förtar sig själv, bit för bit. Det är oviktigt vad föräldrarna jobbar med. Det försöker bara fixa sin vardag. Så gott de förmår.

Samtidigt som de ser sin dotter förtvina. Livet rullar på. Såsom döden. 

Flickan har slutat äta. Hon vägrar. Hon vill se ut som ett vandrande lik. 

Hon vet det säkert någonstans. Ser något annat. Orsaken var kanske en annan. 

Hon vet att det är fel.

Sedan är det stopp. Och hon är kvar. För hon har vant sig vid det livet.

Vill och kan nog inget annat. Just nu.

När mina rev- och höftben petade ut under skinnet, var jag nöjd. Då sprang jag till spegeln. För att få det bekräftat. Strök mig över dessa områden och kände bara lycka. 

"Men Jenny för faan, nu jävlar måste du äta upp dig!" Tack för bekräftelsen, tänkte jag då. Japp.

Inte lätt att få en ätstörare att tänka om. Det är skitsvårt.

Vi lever i ett prestationssamhälle. 

Följare på min JennyC-sida. Jag har presterat bra. Skitbra, faktiskt. Jag är supernöjd. 

(Må jante burn in hell... Jo då, jag hör förtal. Om mig själv. Klart jag bryr mig. 

Men tänker då: avund är ett slags beröm. Så klappar jag mig på axeln, och går vidare. 

Mitt jobb, är mitt jobb.)  
Jag ska ha en massa vänner på fejjan. De ska följa mig på Instagram. Jag ska ha en diger jobb-meritlista. Jag ska prestera, prestera och prestera... 

Där syns det. Hur "bra" jag gör. 

Jo då, jag hänger med i den trenden. Och visar upp det. 

Men så slog det mig. Igår. Jag satt i min myshörna. Hade hög feber. Duger jag ändå? 

Fick liksom en käftsmäll.

Jag kommer att fortsätta. Fansen bekräftar mig. Det är väl också ett kvitto. Jag har ett sådant yrke. Men duger jag ändå? Utan att prestera ihjäl mig?

Klart jag duger. 

Jag har min personlighet. Den tilltalar vissa. Andra inte. Helt ok. 

För så är vi. Så har vi det. Så gör vi. 

Spelar det någon roll vad vi gör? Vad vi presterar? 

Vi bör bara få vara. Med våra drömmar. I våra kostymer. Nakna. 

Jag har gamla polers. Som jag duger inför.

Cuba. Kaka. De gillar mig. I mysbralla. Vickis. Hon gillar mig ändå. Kent hade gillat mig. 

Tyvärr finns han inte mer. Kent hade varit stolt. Och kanske skrutit t o m. Över mig.

Hade det inte gått enligt planen, hade han gillat mig ändå. Jag saknar honom.
En enkel man.

Som alla gillade. Han verkade också gilla alla tillbaka. Kent är saknad. Snart är det ett år sedan.

Han dog. I en olycka. Vi hann inte med där. 

"Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då?"

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!"

skrev Jonas Gardell.

Just så. Lev!