Då blev det som så.
Att människorna blev snälla. Ekonomin kom sedan.
Mänskligheten gick före. Bluffakturorna utrotades.
För människan blev snäll. Fann ett förnuft någonstans i sitt inre.
Att det är fult att luras. Samvetet fick utrymme.
Att vinna en ekonomi på andras undergång. Det försvann.
Fallskärmsavtalens tid var förbi.
Det var det året man kom på att man hade ett liv.
En begränsad tid.
Livet blev viktigt. Livsdagarna fick ett högre värde.
Utan att vinna på andras undergång.
Vi värderade pensionärer högt. Uteliggarna fick mat och hem.
En tjej kunde gå på stan. Mitt i natta. Utan att vara rädd.
Det blev som så.
Att människor slutade lova saker. Som inte kunde bli verklighet.
För man förstod helt plötsligt att andra blev svikna. Genom tomma löften.
Människorna slöt fred. Accepterade varandras olikheter.
Religioner blev något som bara fanns. Sida vid sida.
Vi trodde, och fick tro. Utan att slockna varandras liv.
Utan att den ena är rättare och riktigare än den andra.
En del människor trodde inte alls. Och fick göra det.
I fred.
Det blev året då människan blev fri.
Det blev som så.
Att prestationsångesten försvann. Det yttre blev en bisak.
Vår råvara dög helt plötsligt.
Alla rön och råd. Alla livsstilsregler. De kom liksom lite "bakom".
Eftersom många råd och rön handlar om ekonomisk vinning.
Ren jävla progaganda.
Det var året vi tog tillbaka våra hjärnor.
Fick tänka efter och känna efter själva. Våra sunda förut fick äntligen visa sig.
Det DU och JAG kände förnuftigt och samvetsmässigt, i vårt inre.
Utan livsstilsböcker och livsstilsbloggar.
Vårt konsekvenstänkande fick en rejäl skjuts.
"Vem är jag? Varför har jag behovet att skriva hur ful Sanna Nielsen är?
På Facebook.
Varför måste jag mobba Little Jinder och hoppa på hennes person?
(Och varför hittar jag bara kvinnliga exempel?)
Varför måste jag skriva sårande påhopp?
Varför tror jag att den människan jag skriver
nedlåtande om, inte blir berörd? Hur känner jag? Efter att ha varit elak?"
Vi kände, helt plötsligt.
Sådant försvann. För människan började behålla sina åsikter vid köksbordet.
Det blev en befrielse. Åsikter har vi, men vi förstod att personliga påhopp sårar.
Vi valde våra konflikter.
Människorna började förstå. Att sociala forum inte gav oss rätten att mobba.
Vi förstod att nästkommande generation apade efter oss.
Att vi var tvungna att förändra.
För att våra livsdagar skulle bli lite trevligare.
Det var det året, vi slutade roffa åt oss.
Det var det året, vi skaffade acceptans.
Och det var då, jag slutade känna avsky till mänsklighetens gärningar.
Det var också då Donald Trump inte blev president.
Nä.... dream on Jenny.
Önska får jag.
2016 var för mig ett jobbigt år. Trassel med halsinfektioner.
Känt mig låg. Saknat de som försvann 2014. Många kära och nära.
Den sorgen kom liksom ikapp 2106. När jag taggade ned med jobb.
Fick väl tid att känna och tänka då. Här i min borg. I mysbrallan med klacksko.
(Hemma hos oss, får man ha skorna på. Jag är anglofil. Märkligt nog.)
All mänsklig ondska över världen. Mänskligheten. Den sörjer jag mest 2016.
David Bowie. Jag blev så fruktansvärt ledsen. Jag ville höra mer. Rent egoistiskt.
2015 var fyllt av London och Abbey Road. Det året var uppslukat av jobb.
Ett mellanår fyllt med glädje.
Vilket behövdes.
Tack och lov för människorna. Man hittar sina platser.
Vi ska snart till Abbey R igen. Jag och Snubben. Lugnet.
Min personliga sorg blev en piss i havet. Jag har inte sett nyheterna på
flera månader. För jag blir påverkad. Negativt. Och blir nästan desperat i tanken på
hur jag ska få vara lycklig. Utan omvärldens skit.
Min lösning får bli att fly. Med den glädjen. 2017. Till Oasen. Där det är tystnad.
Där jag ser himlen. Stjärnorna. Få ta en grogg med Steken. Och prata 80-talsrock.
Sjunga högt som satan till Meat Loaf. Under takfläkten. Jag leker Cher.
Prata gamla barndomsminnen med Kuba. När vi gjorde Lingbo osäkert. Vi var gräsliga.
Cykla till Måddan och Pelle. Få en fika. Eller en starkis på altan.
Allt detta utan förvarning. Behövs inte meddelas i förväg.
Och komma hem till tystnaden.
Tomas & co som bygger åt oss, är inte från Lingbo.
"Faan, här skulle man kunna bo! Jädrar så folk är trevliga!
Nå'n gubbe kör förbi här tio gånger om da'n, så han kan vi ge parkeringsböter snart..."
Jag vet vem det är.
"De stannar och berättar. Historian om kåken, liksom. Snackar skit.
Frågar. Jääävlar så nyfikna dom är! Hahaha!
Har hon sålt nu? Eller kommer hon tillbaka?!
Ja men hon kommer tillbaka, säger jag då. Med han."
Så blir folk glada.
Hasse Husmus, som vaktar hela Lingbo, har fått en mössa av byggrabbarna.
Hasse har en inbyggd radar. Kom ju såklart, när vi var vid stugan i eftermiddags.
"Stort välkomna tillbaka! Då kan vi fika i sommar! Äntligen!!"
Mycket inbjudande och vackert. Man blir lite rörd.
Mitt bästa piano har jag tillhanda. Det blev placerat i stugan.
Ett piano jag fick som tack, från Ockelbo församling.
Den finaste present jag har fått av en arbetsgivare.
Jag tar en tjänst i Hälsingeskogen. Kanske får jag inspiration.
Där ska jag försöka känna lugnet. Så gott det går.
Klappa på Snubben. Min vackra livskamrat.
Ta vara på honom. Så får han ta vara på mig med.
Där ska vi sitta på vår nya altan och titta på solnedgångar. I tystnaden.
Så ska vi tröttna på det. Och dra till balkongen mitt i stan.
Och se på cruising och fulla fjortisar. Gå på Brända.
Vara liksom nöjd med båda.
Och jag vet att det är en lyx för oss. Att vi har möjligheten att ha båda.
Det var det året. När vi lärde oss något av De som gick före oss.
Det minns vi i stunden. Och lovar oss själva att alltid minnas för evigt.
Men vi glömmer fort.
Helt mänskligt, tror jag. Och kanske sunt. För vi lever fortfarande.
Och vi ska väl kunna skapa goda dagar här på Tellus.
De är bara sunt.
Vi är människor på denna vackra himmel.
Må 2017 bli som jag drömmer om.
Ett gott nytt år önskar jag er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar