Låt oss tala om livet. Och döden.

Jag kan jaga livet så innerligt, så jag inte vet vilken erbjuden väg jag skall ta.

För det dyker upp olika val. Som påverkar mina dagar. Hela tiden.

Och väljer jag smala stigen framför E4:an? 

Hur hade livet blivit om jag valde tvärt om?

Ingen aning. Det är väl det som är livet.

Så har det alltid sett ut. I alla fall mitt.

"Har du hittat hem nu?"

"Hittat hem, enligt dina premisser? Att jag har en fast tjänst, 

vet hur dagarna ska fortlöpa, rutiner, sova i samma lya var natt, 

veta var jag ska morgonpinka, menar du?"

kontrade jag med. Lite lagom pissed. Nä, skitgrinig.

"Jag vill inte ha ett fast jobb. 

Jag flyter som en död guldfisk på vattenytan, vikarierar mig fram. Frilansfjantar. 

Fakturerar grova. (Nja...)"

Käft på den. Funkar för vissa. För mig, hittills. Glad är jag.

Det har jag skrivit om förr. Frågan som irriterar mig mest av alla frågor på jorden.

"Har du hittat hem nu?"

Vi gillar att stoppa varandra i fack. Det är trygghet. Vi vet var alla hör hemma.

Placera är bra, tycker många. Jag är placerad. I olika fack på olika orter.

Helt knäppt... 

"MÄH?! Kan du sjunga?! Det har jag aldrig fattat... Du är ju pianist!"

"VA'! Kan du spela piano?! Nä..."

"Du är väl körledare? Vad då, du kan väl inte sjunga rock'n'roll?"

"Spelar du folkmusik? Du skämtar..."

Osv.

Jaha ja, nu framhäver jag mina olika musikaliska sidor minsann...

Nä, det gör andra så bra. Tack för det!

Så tänker jag: är det det JAG som gör att det blir så?

Förmodligen.

Har flyttat 27 gånger. Det blir fler gånger. En 28:e är på gång.

Innan jag kilar vidare, har det blivit 47. Minst.

På lördag ska jag på ett föredrag om utlandstjänster. Intet nytt.

Man kan göra samma igen om det var kul.

Är det inte kul igen, skiter man i det.

Min käresta kommer bak'etter. Så säger han alltid.

"Greja på du gumman, jag kommer bak'etter... Det är lugnt!"

Kärlek på honom. Den bästa jag kan dela livet med. Älsker karln djupt.

Haft lite olika göromål. Dock ett och samma. Musik.

Min passion. I olika former. I olika roller.

Lyllos mig, egentligen. 

Har varit arg i flera månader. På just det där med att stoppas i fack.

Skitarg, faktiskt. Så arg, så jag tappade rösten och fick spagettiarmar.

Dumt för en sångare och pianist. Satte sig i huvudet. 

Man blir chanslös på vissa platser. Eftersom de har bestämt sig. För vem man är.

Det kan vara lätt att falla in i rollen. Fast man vill visa alla att man kan annat. Också.

Känslomänniska. Tar alltför starkt in andras yttranden. Inte en bra egenskap.

Ja ja, jag ger upp...

Det har gått över. Den dära handlingsförlamningen. 

Jag gav mig själv på käften en vacker vintermorgon. 

"Skärp dig för i helvitte, detta är din födkrok pucko!!"

Så gick det över efter en femton Fader Vår, samt en kopp thé.

Nu väljer jag att gå på en stig i skogen. Har bott på E4:an ett tag.

Det ska bli så skönt. Mina dagar blir inte mindre intensiva för det.

De kommer bara att se annorlunda ut. Lite mer fågelkvitter.

Mer kaffe med dopp. Fler klappar på kinden. Vilket man behöver som människa.

Uppskattning. Beröring. För att jag är den jag är.

Råvaran. Som bör få sig en boost igen.

Raggarbilarna blir utbytta mot fågelskrän. 

Fyllefolket som passerar på väg till Bilagan (i all ära, har hängt där själv),

byts ut mot räv- och rådjursskrik. Helt ok.

Förmodligen mer inspiration med skogsnaturljud. 

Kan bli fräna låtar. Duett med en sur räv som inte får sova.

Jag har blivit så förbannat ljudkänslig. Tål ingenting.

(Fast det kan bero på att restaurangen under oss har partyn. För ofta.

Karaokepartyn. Men för i helvitte... 

Jag ska erbjuda dem grovt rabatterade sånglektioner.)

När självkänslan får en fläskig dipp. Då blir det allvar.

Man hittar inte sitt värde. Sin plats. Uppgiften. 

Då är det läge att bryta. Leta sig tillbaka, kanske. 

Minnas. Det som en gång gav en sparken i röven. Modet.

Hur i hela friden vågade jag? Rädslorna? De fanns inte.

Jag körde på som en pellejöns. 

Och sket fullständigt i alla andra. MIN väg var MIN stig.

Det har inte med ålder att göra.

"Ungdomens gnista". Nej. Gnistan är ålderslös.

Det handlar om att tro gott om sig själv. Och inte nedslås.

Av jantelagar och annat skit som ska passa i ramen.

Jag vet att jag kan. Det behöver ju inte vara storslagna ting.

Kan vara ett verandabygge. Eller ett drömresemål. Vad som.

Nu är jag 43 år, och liksom i Mellanland.

Rutin har jag, och mycket kvar att utforska.

Finns inga instiftade lagar vad jag vet, att livet ska vara på ett visst sätt just nu.

Nä, jag ska ta mig i kragen och inte vara skraj.

Hej mitt ljuva Hälsingland!

Flytt nr 28.

Så ser vi sedan vart det bär hän.

London, om jag får önska innerligt. Vi märker.

Så lever vi. Så dör vi.

Nog ska vi leva tills vi dör?