Förnuftet som försvann

Sitter här på morgonsidan och filosoferar.

I lugnet. I lilla huset.

Jo, jag har så lyxigt. 

Stormen i stan och lugnet på landet. En ynnest.

I alla fall att få komma ifrån stan ibland.

Som i natt. 

Visste att vi skulle lira sent.

Och då menar jag sent. 

Fick äran att medverka på ett releaseparty. 

Visste att jag ville vakna i lugnet. Då så.

Plockade upp vovven. Pös iväg inatten.

Jag leker alltid film på något vis.

När jag kör i natten. 

I natt hette filmen: "Förnuftet som försvann".

Körde om två lastbilar. Mötte en.

That's it. 

Jag vill sitta här som en tomte om några timmar.

Med en extrafin kopp kaffe. Lösa Melodikrysset.

Låta vovven springa ner mig. Vilket hon gör.

I alla fall när hon tar typ en björk i käften.

Och springer rakt emot mig.

Såg en bild på min barndomskamrat Kent. I fejjanflödet.

Han har fått ett jättefint monument. 

Kent var med i en hojklubb.

De har väl bevarat hans minne. 

Så att vi verkligen ska bli påminda.

Kents tid på jorden. Som var så viktig. Vackert.

Så då sitter jag här och tänker på honom.

I min oas. För det är Kents förtjänst. 

Att jag har min borg där lugnet ska råda.

Han var med.

"Klart som fan du ska ha det här, gumman!"

Ja men då så. 

Det är fint att sitta här nu. Och veta att de allra flesta sover.

Det lugnet... John Blund-strösslet. Gillar't skarpt.

Nu ska jag och vovven gå en liten lov. Det är ju morgon.

Vi kanske tar en tur till kyrkogården.

Klappar på Kents sten. 

Nä, jag är inte mörkrädd. Orkar inte det.

Gå och vara rädd halva delen av livet. Ödsleri med tid.

Tacksamhet, är ett bra ord att lägga på minnet.

Vi glömmer det ibland.