Människomöten.
Sådana har jag oerhört många. Hela tiden.
En hel del återkommer.
Andra är för stunden och kommer aldrig åter.
Tyvärr är jag dålig på namn. Men jag minns andra saker.
Kan inte påstå att jag minns utseenden.
Vissa minns jag. Det beror på vibbarna.
Kroppsformer, nä... Är för mig ointressant. Förutom min egen.
Som jag kan vara rätt så skarp emot.
Men andras lägger jag väl inte på minnet.
Jag minns bäst tonen. Individens ton. Uttrycket.
Kan vara sorgset. Glatt. Inåtvänt. Utåtriktat.
Skarpt. Bittert. Mjukt. Vänligt. Lustfyllt. Inställsamt.
Frånvänt. Inkännande.
Rösten. Och blicken.
Vibbar. Sådana underskattar inte jag. Alls.
Möten är häftiga.
Härom kvällen satt jag djupt inne i Hälsingeskogen.
På en av de finaste gårdarna jag har skådat.
En sådan där timrad gård med krusidullveranda.
Snö. Minusgrader. Stjärnklar himmel.
Det var bara Tomten som fattades.
Hamnade bredvid ett äldre par. De var lite tystlåtna, trodde jag.
Men ack.
Jag frågade lite försynt om var de bodde. Så var det klart.
Vi pratade gospelmusik och skogsvård. I timmar.
Deras berättelser kunde bli en bok. Fascinerande.
Deras kunskaper vill jag bära med mig.
Deras värme. Och generositet.
Det är inte alltid enkelt att bjuda på sig själv.
Och givetvis hade vi gemensamma bekanta.
Herren visste mycket väl vilka mina morföräldrar var.
Värdinnan fick liksom demonstrativt resa sig.
Börja plocka bort kaffekopparna. Ge oss pladderskallar en hint.
Så vi ska fortsätta vid deras köksbord någon dag.
I en annan del av Hälsingeskogen. Det ser jag fram emot.
”Nu läre lu läsa på te näste gång vi ses!”
Det blev ett väldigt fint människomöte. Som ska återkomma.
Jag kommer nog att minnas deras utseenden.
Vissa människor behöver man knappt orda med.
Förståelsen bara finns. Kemin.
”KLICK”
Den ömsesidiga respekten. Behövs inga förklaringar.
Inga ursäkter. Skratten faller naturligt på plats.
Likaså allvaret. Man vårdar. Utan att anstränga ihjäl sig.
För det är ömsesidigt. Rätt av, ba’.
Jag pratar inte bara kärleksrelationer.
Fast vad då, vänskap är också en kärleksrelation.
Kärleken har många utseenden. Vem som nu sade det.
Säkert Jesus.
Jag försöker lagra alla fina avtryck. Människans.
De vill jag bära i vardagen. När det känns knaggligt ibland.
När jag läser nyheterna. Som oftast ger mig en dålig start på dagen.
När jag funderar på livet. ”Varför finns jag?”
Jo, kanske för att jag också ska lämna min stämpel någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar