Till körverksamheten. Till mina körsångare.
Och inte för långt. Skulle kunna bli en bok.
Antalet framträdanden är inte så noga.
Bara att de blir av.
I sina olika konstellationer.
Men jag har ju koll. 25 framträdanden i år.
Med mina olika.
Hinner bli fler innan klockan slår in nya året.
Jag bara älskert.
Och det gör nog körsångarna också.
Annars gissar jag att de inte skulle dyka upp.
Lackat ur har jag gjort. Så klart.
Rivit i så det dånar. Grinat har jag också gjort.
För jag har blivit så arg. En gång, bara. Bra ändå.
Då blev jag så arg, så jag var tvungen att ta ett bloss. Aj aj.
Inte för att kören sjöng illa. Nej då, sådant kan man fixa eller dölja.
Det ska jag vara så proffsig att trolla bort. Inga av mina körer sjunger illa.
Nej, andra orsaker. Som handlar om att skapa stämning.
Sådant är jag noga med.
Hur man uppför sig mot sina sångarkamrater.
Och mot ledaren. Och mot gästerna som sjunger med oss.
Kändisgäster som måste ställa om sig efter varje ny kör, varje kväll.
Det ska man förstå, det är en utmaning.
Man har ju också ett ansvar. Som individ i en grupp.
Det är viktigt att förstå.
Kommer du in som ett surtryne, speglar det av sig.
Ja, försöker vara så pass väluppfostrad. Mammas och pappas fel.
”Ibland får du bara bita ihop! Välj dina konflikter.”
Ja, jag kan hålla med.
Man har ett val. Man kan gå hem.
Hårt? Nä.
Vet ni, man kan lura sig själv.
Om man är pissed, ska man fake-le. Till slut funkar det.
Enligt vetenskapen. (Postar inga källor här, den som vill kan få.)
Nu snackar jag inte depression, nu skackar jag temporärt surbollsbeteende.
Så där tramsigt, liksom.
Jag har själv fått jobba på det.
Det skulle inte vara särskilt inspirerande.
Om jag kommer in vrålgrinig och ska entusiasmera en hord med människor.
Som jag ska få att sjunga fint tillsammans. Leverera. Med mina sura energier.
Dessutom vet jag av erfarenhet. Har man roligt, blir det bättre resultat.
Enkelt. För mig. När jag låtsas, blir jag till slut glad.
Fast jag behöver aldrig låtsas numer.
(Jag utgår från mig själv. Det kanske inte funkar för alla.
Medveten om det.)
Det där med människomöten och förenande.
Häftigt, tycker jag.
”Alltså, jag vet inte om jag kan va’ mä ja’...
Nähä.
”Alltså, vi har en historia. Som INTE är najs. Om jag säjer så...”
Helt ok. Men ni sjunger i olika stämmor. Känns det ok?
Ni står skiiiitlångt ifrån varandra...
”Ja. Jag ska prova.”
Så sjunger vi. Försvinner in i Nirvana för en stund.
Så ser jag att de med den inte najsa historian, står i samma gäng och skrattar.
Alla blir inte polare igen. Men de biter ihop.
Kanske för andras skull. Eller för sin egen.
Och musicerar för glatta livet. Tillsammans.
Det är för mig fred på jorden.
Och faktiskt så kan gammalt groll försvinna.
Jag jobbar på små orter. Där de flesta känner varandra.
Och det blir så bra.
Vår passion sätter andra griller i huvudet på oss.
Det som är roligt och det vi har gemensamt.
Passionen för körsång.
Du får din stämma, och ska sätta in den i ett sammanhang.
Så flyter de olika stämmorna ihop, bildar en enhet.
Med en drös andra. You are not alone...
Hur häftigt som helst. Man bidrar med sitt lilla till det stora.
Förstå mig rätt.
Fredligt och förenande.
Så jag är glad över mina körer.
Utan dem hade mitt liv varit utfattigt.
Människorna, vet ni. Det är vi som gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar