Anden i glaset? Skulle inte tro det.

Oj. Det var länge sedan. MEN jag får aldrig låta bloggen bli en börda. Bara roligt och lustfyllt.
Livet kan vara så händelserikt. Att tidsfördrivet försvinner för en stund. Och tidsfördrivet fylls med andra ting. Än att blogga och fejsbocka.
Så som att förlova sig och köpa nytt boende. Så som att ha full rulle med spelningar. Flytta. Städa ur sju generationer. Ja just det. Sju generationer. Så otroligt tidskrävande. Varsam hantering. Varsam planering. Spännande så in i bomben.

Det tjyvröks på krogen

"Ska vi ha den här kvar?" En vacker vas. Som vi inte har sett tidigare. "Behöver vi FEM spinnrockar??" Nä... inte alls. Slutliga summeringen av dukar. 452 stycken. Vackra. Vilket arbete som har lagts ned. Konst. Vi skänkte bort dem. Till glada människor.

Kvinnorna på denna gård var flitiga. Höll hemmet i vackert representativt skick. Salen och hörnrummet ser likadant ut idag, som för femtio år sedan. Jag har konserverat. De har konserverat. Med vissa undantag.
Servade männen. Morgonkaffe kl 05.30. Frukost kl 09. Smörgåsfika kl 11.30. Middag kl 15.30. Kvällsfika kl 19. Nattmacka kl 21.30. Sedan natta. För att gå upp i ottan. Köra samma igen. Året runt.



Vinden var roligast. Blir som barn på nytt. Väntar på att hitta den där kistan. Med tungt lock. En solstrimma lyser på den. Genom det lilla lilla vindsfönstret. Dammet virvlar i solstrålen. Så står den där. Bortglömd. Har väntat i många år. På nyfikna händer. Granskande ögon. "WOW!!" Lite läbbig känsla. Vad som finns i. Gamla fotografier? Kärleksbrev? Guld? Minnen från svunna tider? Skelett? Döda råttor? Gamla uniformer? Hemlisar?
Kappor hänger där på vinden. Flera stycken. Säkert från 1800-talet. Får lite kuslig myskänsla. Ser ut som om någon står där. Vid första anblicken. Som det ska vara på en vind. Lite ruggigt och raggigt. Gamla gamla porträtt. Vilka var de? Hur var deras roll på gården? Hur såg deras vardag ut?
Det växte vildvin på verandan. I mängder. Såg det på ett gammalt fotografi.
Jag vet att de slet. Kvinnornas slit känns. Känner det när jag städar. De har suckat som jag. Säkert svurit också. I smyg. "Sablars patroner...putsa feja putsa feja....urk!"
Birgitta suckade ibland. Hon var väldigt vänlig och mild. Birgitta bodde på nedervåningen. Med Erik. Syster Margaretha på övervåningen. Birgitta fick hålla rent i hallen. Om Margaretha fick besök. Tidigare bodde även Eriks och Margarethas mor och far i huset. Alla tillsammans. Som en flock. Alfahannen var Simon. En otroligt respektingivande man. Storbonde med klass. Mycket intelligent. Mess with him, and you'll regret it... Hittade en bok efter Simon. Från 1907. Noteringar om folk hade skött sig eller inte. Alltså betalat.
Det är fascinerande. Som känslan jag fick när jag höll i myntet från 1742. Hur många händer har hållit i detta mynt? Vilka var de?

Man får värdera. Hur man vill ha i livet. Jag har ingen arvstradition. Tack och lov.
Har kvar en sak efter mamma. Skiter fullständigt i döda möbler. I döda lampor. I döda smycken. Behöver jag cash? Ja men då säljer jag ett armband. Totalt oviktigt. För mig.
Döda ting ska aldrig få styra mig. Dit räknas mina förfäder. Nuet, tack.