Vi har repat tusen gånger. Trixat och fixat för att våra scheman ska stämma. JOBBAT.
Det är totalt oglamouröst ska ni veta. Om man inte heter Lady Gaga eller Bruce Springsteen. De kanske har det lite bättre. De får mat i alla fall. Har folk som bär. Får bra betalt.
Vi packar bilarna. Trycker in så gott det går. Tar sin tid. "Jenny, du får köra! Jag måste byta strängar på gitarren." Det går mycket bensinpengar. Ett jädra flackande. Allt för att folk ska få upp ögonen och öronen.
Vi kommer till stället. Där ska vi spela. Ingen hälsar välkommen. Vi är bara i vägen. TROTS att DE har bokat OSS. Vi bidrar till en ökad ölförsäljning. Sprider glad stämning. Drar t o m dit kändisar.
Vi frågar efter omklädningsrum. "Jag har inte TID!! Ni får LUGNA er!!" svarar en grinig bartender. De har inte öppnat ens... Souncheck kl 14. Vi börjar giget kl 20.30.
Ok, vi väntar. Undrar om vi får sitta vid ett bord. De kunde gott slänga åt oss en varsin Ramlösa, i alla fall. Men icke.
Blir hänvisade till hon som har ansvaret. "Jaha, hur har ni tänkt?" Inte ens ett välkommen. Bestämt för läääänge sedan att vi ska spela på dörren. Alltså inträde. Gillas ICKE av den otrevliga donnan. Blir telefonsamtal till bokare och chefer. "Ja ja, ni får göra som ni vill men jag ska räkna pengarna och de ska redovisas först. Innan ni får några!" Otrevlig ton... "Ja men visst, absolut. Inga problem." Vi får fjäska. Så hon håller sig snäll. Men det kan hon inte ändå. Vi blir minsann satta på plats. Så HÄR funkar det... Kom inte hit och ha fasoner! Får god lust att trycka upp henne mot väggen. "RESPEKT, din jävel... RESPEKT!!!"
Vi går upp till en övervåning. Där får vi byta om. Spegeln är en liten vass skärva. Står ett glas i fönstret. Fyllt med vatten och sunkiga fimpar. Luktar apa. Eftersom personalen går upp där och röker mellan varven. Oj oj oj... de skulle åka dit i en pissblink! Det VET jag. Mina föräldrar hade restaurang i tolv år.
Jag blir på dåligt humör. Urdåligt. Andra gången på samma ställe det är så här otrevligt. Bestämmer i mitt stilla sinne att jag aldrig mer ska spela där. Känns så förnedrande. Respektlös. Detta är mitt yrke. Som jag har lagt ned mängder med tid och pengar på. Jag är yrkesmusiker, liksom.
Nästa gång rörmokaren kommer ska jag be honom dra åt helvetet. Fast jag har bett honom komma.
Så kan en del spelningar se ut. Verkar det glamouröst?
En del är väldigt bra. Som i Sandviken. En pytteliten pub. En herre med brytning och varmt handslag. "Ja men veeelkoma så mycket! Rooooligt roooooligt! Dricka? Bara ta." Vi är välkomna. Får betalt. Inte så mycket. Men det är ordnat och klart. Inget strul. Ägaren är glad. Vi får mat. Bara att plocka från menyn. Dryck. Omtanke. Uppmuntran.
Skulle jag bli lika stor som Lady Gaga... då skulle jag fråga pubägaren i Sandviken om jag fick komma dit och ha en trubadurafton. För en si så där 1500 pix.
3 kommentarer:
Skönt att läsa att alternativen också finns. Tycker så illa om människor som förminskar och trycker ner andra.
Ja, det är bedrövligt dumt!
Nyttig läsning..hade inte en tanke på att vissa nöjesställen behandlar folk i branchen på det sättet...dom borde söka sig någon annanstans där dom kanske passar bättre in..Drygt!
Skicka en kommentar