"Usch, hon är så otrevlig!" säger vaktmästaren. Jag undrar givetvis varför.
"Jaa... hon kom hit och hade fasoner. Rena divalaterna!" Jag frågar om vad som hade hänt.
"Hon höll på och bestämde mä ljudet hela ti'n...och bara kom in hit och skulle ha allt servat. Var inte nöjd mä mikrofon' och inte verka' hon vara intresserad av nå'n annan än sig själv heller..."
Ok. Hur, liksom? "Ja men dom behöver väl inte BÖRJA med att fråga om det finns KAFFE ... Vi är väl inget jävla café?? ...å duger inte utrustningen här, då kan man spela nå'n annanstans! Dom tjänar så jävla mycke' pengar så..." Jaha. Vem är det som är otrevlig egentligen, tänkte jag då.
Först och främst kan man inte kräva att artister har en telepatisk förmåga. Inte heller att de ska vara synska och veta var allt finns. I en lokal de aldrig har varit i tidigare. Sedan kryllar det av usla ljudanläggningar, särskilt i kyrkorna. Om jag ska vara ärlig. Trust me. Se till att fixa ljudanläggningarna, kyrkorna!
Hon kanske hade mens. Eller var trött. Eller ville fokusera på sitt jobb. Som folk betalar dyra pengar för. Hon kanske ville uppnå ett bra resultat. Så hennes publik blir nöjd. Hon kanske var helt slutpumpad. Kört stenhårt. Kväll efter kväll. Med leverans av sig själv. Hon kanske var orolig för sitt barn. Hon kanske bara var sig själv. Inte ett dugg otrevlig. Men bara inte tillräckligt trevlig. Helst skulle hon ha varit inställsam. Mot vaktmästaren. Den griniga djäveln borde ha tänk på hur HAN uppför sig proffesionellt. Hur är du själv?
Jag blir lack. På andras förväntningar av artister. Vad har vi för förväntningar? Übermänniskor? Känslotomma robotar? Vad krävs? Att man ska gå runt med ett fett smil och omfamna alla?
Jag vet två som var slitna. De behövde få vila innan. De är på turné. Typ jämt. Upp på scenen. Levererade satan i gatan! Är vänliga. Kramar alla barn. Tar sig tid med vuxna. Snälla. Roliga. Duktiga. Uppmuntrar oss i orkestern. Tummen upp. Det är deras jobb.Av scenen. Andas. Släppa masken. Ladda om. Sträcka ut i fem minuter. Upp och hoppa igen! Leverera satan i gatan! Tacka. Byta om. Kanske kanske hinna äta. Vidare till nästa plats.
Att ständigt tänka på vad man säger. Att ständigt tänka på hur skalet ser ut. Att helst inte få vara ärlig med sina åsikter. "Nä, han är INTE trevlig. Det har jag hört. Han såg grinig ut när han köpte korv av Ove på Statoil." För oftast är alla trevliga. Bara att de kanske inte orkar vara artister när de köper en korv av Ove.
Passionen. Till musiken. Artisteriet. Så får man granskningen med på köpet. Om viktens upp- och nedgång. Uppförande. You name it.
Artister är också människor. Individer. Någon är glad. Någon är allvarsam. Någon är humoristisk. Någon är blyg. Bör kanske påminnas om det ibland.
Jag beundrar dem.
3 kommentarer:
Ja Du Jenny, det var då inte i Ockelbo i alla fall för där finns det alltid kaffe. :-)Och en förhållandevis riktigt bra ljudanläggning med.
Men Du har,som vanligt, rätt i det Du skriver. Hade den vaktmästaren varit lite mera öppen och mottaglig så kanske han hade fått uppleva en helt annan person framför sig, kanske fått en vän för livet. Det är ju så, det beror ju oftast på hur vi själva är mot den vi möter hur slutresultatet ska bli.
Ha det skönt i sommarvärmen med mycket musik och njutning.
//Kram, Din eviga vän.
Vi måst hitt på nå vi me snart. :-)
Stämmer, Kent. Ockelbo är ett föredöme.
Det kan vara en plats jag har varit på bara en gång. Eller tre. Ingen och alla kan känna sig träffade ;)
Kram till dig
Fy för den lede vilket dåligt bemötande, det är bara att djupt beklaga. Visst finns det folk som inte borde hålla på med vissa yrken, eller så var det helt enkelt denna vaktmästare som hade en jävligt dålig dag? Du skriver som vanligt mycket klarsynt. Min tid som vaktmästare innebar ständigt att hjälpa människor att känna sig välkomna och bekväma oavsett om det var nervdallrande brudpar, djupt sorgsna begravningsgäster eller nervösa och kanske trötta musiker/artister. Jo, kaffe hade jag alltid framme förstås och ljudanläggningarna var alltid en prövning, men hade jag varit yngre är just ljudet det som skulle ha kunnat bli mitt yrke (nu blev det inte så). Vad jag ville komma till var helt enkelt det, att jag tyckte det hörde till min roll som vaktmästare att kunna lokalen till fullo, att se till att allt blev så bra som det bara kunde bli, så att ex musikerna till fullo kunde ägna sig åt sitt. Kanske hade jag bara tur, för jag har bara mött högst mänskliga och väldigt trevliga musiker/artister. Nu går det ju visserligen lugnare till i en kyrkolokal än kanske på en "lokal" i storstan en lördagkväll ;-) Kram Anna-Karin Viklund
Skicka en kommentar