Jag delar ca 10%.

Jag klurar på min kärlek. Till Hälsingland. När jag kommer till Norrlandsporten... Smaka på det namnet! Det killas i bröstet. Som om en älva smeker med en linblomma. Inifrån. Jag känner hur det rycker i mungiporna. Vill spricka upp i ett leende. Även om jag är trött. Eller tung. Spelar ingen roll. Jag blir bara så bedrövligt glad. Jag stannar alltid. Och andas. Skiter i om jag har bråttom. Nyper en kossa i nosen. Kryllar av kossor i Hälsingland. Jag har väl sisådär 86 ko-kort i mobilen. Röda små torp. Farstukrussidulliga gigantiska gårdar. Bortglömda byar.
Det säger "klick" i hela systemet. Själen hoppar på plats. Jag bor inte där. Märkligt. Nu ter sig livet inte så. Nu. Kanske se'n. Jag vill sitta i mitt torp. Det är bränt av solen. Dörren är lindblomsgrön. Eller var i alla fall...
Där känner jag mig omsluten. Det tycker jag om. Jag behöver omfamnas. Skyddas. Från troll och monster. Skogen och bergen skyddar mig. Så är känslan. Jag kan LÄTT gömma mig. Får vara ifred. Mina ögon kan inte få en vackrare tavla. Da Vinci och gänget, släng er i väggen!
Känner exakt samma för Stockholm. Märkligt? Nix. Där omfamnas jag av höga hus och mängder med människor. Som inte känner mig. Än. Blinkgubbe.

Ser ni att världen är upp och ner i Tantolunden,
är det bara jag. 

Den man verkligen inte kan fly ifrån, är ju sig själv. Så klart. Var jag än har bott, har jag haft mig själv med. Vare sig jag vill eller inte. Att fly är jobbigt. Man letar sin plats. Letar kärlek. Letar ro. Letar ett bättre liv. Men det finns ju inte där. Måste jag skriva att det finns inom oss? Nej, det behöver jag inte. Den långa vägen. Jag vet människor som har slagit vad. Om var jag bor. Nyligen. Det var inte illa menat. Men tanklöst. Jag är så djävla väluppfostrad. Önskar att morsan kunde ha släppt de verbala tyglarna lite. De tyglar hon höll mig i.
Tror ni att det ni ser på facebook, är hela mitt liv? Jag är superaktiv. Och förstår om många tror så.

Det är ca 10 %. 90% vet ni inte.
Ni vet inte om jag har det bra.
Ni vet inte om jag har det dåligt. Ni tolkar. Och drar slutsatser. Precis som jag gör.

Men jag vet att det finns en fejkad facebooklycka. Har fått tillräckligt många bevis. Från andra och mig själv.
Jag har tagit bort var jag bor. Och var jag jobbar. Då tänker jag att jag ger människor färre bekymmer. Det spekuleras mindre. Alltså om mig. Eller tvärt om. Mina nära vet ju ändå. Sedan finns det andra orsaker. Till varför jag har tagit bort. Det behåller jag för mig själv.

Jag postar gärna mina fötter i ett fotbad. Jag delar gärna med mig av mina trogna lurviga vänner. Jag berättar gärna om mina konserter. Hur dagen har varit. Att jag blir svinpissed på sexister och rasister. Om hur glad jag är över att få strosa på Södermalm. Att jag ville bli Katitzi när jag var liten. Äter tapas vid Nytorget. Glassar med syrran i Tanto. Blir förbannad på raggarnas dansbandsspelande. Att själen låg en kvartssekund efter kroppen. Men ni ser ändå inte hur jag mår. Jag kanske ligger i fosterställning och gråter. Eller kanske sitter här och smygsuper för jag är olycklig. Kanske har jag discomusik på och hoppar upp och ned emellan meningarna. För jag är så satans lycklig. Nej. Kärnan behåller jag för mig själv.

Vi älskar att tolka. Vi tror. Tills vi vet. Tror vi.

...och jag stendiggar facebook. Faktiskt.