Min kärleksteori.

Kärlek. Kärleksparskärlek.

Mallen: först förälskelse, som leder till kär, som slutligen leder till älskar.
Sedan ska det bestå resten av ens liv. Så ska det vara. 

Nja. Fungerar vi så?
I dag lever vi inte så. Tack och lov. Men helst ska vi i alla fall.
Jag vet en kvinna som är förskjuten. Av sin familj. För att hon inte står ut. Allt känns fel. Ingen harmoni i hennes mage och hjärta. Hon klarar det inte. Då blir det ett nederlag. Inte för henne, men för familjen.
Hon klarar sig. Men det gör inte familjen. De lever kvar i gamla mallen. Hellre gå emot sin vilja, bara det ser bra ut. Utåt. De KRÄVER att hon ska älska.
Vänner får ofta problem. Vem som ska bjudas på middag. Vems parti man ska ta. Varför? Ett par består av två olika individer. Människor med egenskaper. Vi sammansmälts. Och blir en.
Att bli förskjuten är lika med smärta.
Jag vet en man som har blivit ensam efter en skilsmässa. Inte ens hans syskon hör av sig. Hjärtlöst. Det var fint på ytan. Då. Sedan blev det inte fint nog. Nu. Han matchar inte in i de övrigas familjelycka.
En del gör en rolig grej av andras relationer. "Jaha, är du ihop med Stefan nu igen?! Sjunde gången, eller?? Som ni hattar..." med liksom lite föraktfullt skratt i halsgropen. "Nu läre du ju lugna ner dej!" Med vad? Att få rätten att vara lycklig?
En del kämpar. Förmodligen och förhoppningsvis för att det är värt det. En del kämpar. Inte för sin egen skull. För den andres. Eller för någon annans. Den yttre miljön. Den inre miljön ska inte vårdas. Märkligt. Ju bättre vi mår, desto bättre blir världen.

Ungdomsromanser. Som blommar upp tjugo år senare. En personlig kemi. Som bara finns. Och vill hitta sin plats. Glädjen är total. De har hittat varandra igen.
Möten på gatan. Blickarna fastnar. Behövs inga ord. Tiden stannar. Kan inte släppa. Sedan finns de kvar där resten av livet. Som små hjärnspöken. Skulle jag ha sagt något? Får jag aldrig chansen igen? Faan...
Första kärleken. Som håller från första mötet tills döden sätter stopp. Allt klaffar. Respekten för varandra bara finns. Trivsel.
Praktisk kärlek. Det är bekvämt. Man har inrutat sig. Har inga större krav. Än ett ligg då och då. En semestervecka någonstans. Helst en flirt på sidan om. Så man får sin boost. Den tror jag för övrigt är ganska vanlig...
Den långa vägen-kärleken. Kringelkrokig längtan. Knölig väg. Det är dig jag väntar på. Du väntar på mig.
En gång om året-kärleken. Vi möts. Vi vet. När?

Respekt, omtanke, lyhördhet, gemenskap, individualism.
Intresse av den andra är en förutsättning. Vem är du?

Hjärnan styr oss ofta. "Hjärnan är det dummaste skit vi kunde få!" sade en kvinna till mig häromdagen. Jag håller med. Går jag på min magkänsla och följer hjärtat, blir jag glad. Gäller att våga. Magen har miljarders med nerver. Varför tror ni vi får magproblem när vi är stressade? Lever mot vår vilja? Varför får vi ont i magen när vi är oroliga? Fjärilar i magen när vi är förälskade? Varför kan vi inte äta?

Detta är min kärleksteori. Du kanske har en annan.
Vi kan aldrig förändra varandra. Råvaran. Vi kan aldrig kräva att bli älskade. Vi kan aldrig bli tvingade att älska. Gör vi så, är det tvärkört.

Bästa klyschan ever:
Du kan aldrig älska någon annan innan du älskar dig själv.