Styvföräldrar. Med livet som insats.

Föräldrar. Som förstör relationer. Nä, det är inte mina föräldrar. De var de bästa jag kunde få.

Men minsann förväntas det. Att du bara ska stå där nära. Men på långt avstånd. Du räknas ibland. Ibland inte. Svartsjuka. På bra relationer. Agera sophink för relationskraschen. Lögner. Lägg dig inte i för mycket. Men ha gärna åsikter. Gärna om hur fel den biologiska pappan/mamman har. Anpassa dig.
Du försöker skapa trivsel. Ett välkommet hem. Visar respekt för din kvinna/man. Och för barnen. Nästan inställsamt. Du får inte kräva för mycket tillbaka. För det ska ju gå bra.
Sedan får du nog. Är slutkörd. Då går det inte att reparera. För det är inte värt det. Det är mycket mer värt att ta sig själv på allvar. Och förstå att en del ting gör mer skada än nytta. Och att vissa saker kommer du inte att sakna. Fast det kan ta lång tid. Det har kallt räknats med dig. Men inte med ditt känsloliv.
Styvföräldrar. Har hamnat i många samtal den sista tiden. Om hur styvföräldrar har det. Många har det väldigt tufft. Fast inte med barnen. Barn är duktiga på att anpassa sig. Värre med vuxna.
Jag är uppvuxen i en snäll familj. Kärlek och respekt. Bråk ibland. Jorden gick inte under för det. Kramar. Samtal. Problemlösningar. "Man får INTE utnyttja andra!" Mamma. Min respektingivande mamma. Vad hade hon gjort? "Men för i helvitte! Skäpning!" Hon var styvförälder. Inte världens bästa, dock. Det är inget att hymla med.
Jag är arg. På elaka föräldrar. Som inte släpper bitterheten. Går ut över exens nya familjer. Går ut över barnen. Barnen som inte har några val. Som väljer bort folk som bryr sig. För det krävs. Annars djävlar!
"Jag ska köra över henne! Och backa tillbaka!" Bittert? Ja.
Vissa saker bygger bo. En lite stund. För det har jag lärt mig. Att de inte får bygga ett stort kråkbo. De kan få bygga ett kolibribo. I en halvtimme. För det kan vara värt den stunden. För att sedan släppa det.
Jag förstår inte. Kommer aldrig att göra det heller. Hur människor inte kan ta tillvara på sina liv. De tar mer tillvara på andras. För de är bittra. Skapar djävulskap och skitrelationer. Hur kan man INTE vilja göra sina barn gott? Vad tror ni egentligen? Att barnen blir ofärgade? Men HALLÅ… Tror ni styvföräldern får det LÄTTARE? Att stå med öppen famn? Är det värt det? Tydligen, i många fall.
Det blir som en tävling. Vilken förälder är bäst! Den som smutskastar? Den som ger dyraste prylarna? Den som blev övergiven?
Jag har haft en toppenmamma. Inte min mamma, i detta fall.

Träffade en kille. Med en son. Jag kände mamman väldigt bra. Vi var kompisar. "Vet du, det känns tryggt att det är du!" fick jag höra. Henne kunde jag fråga. Var ju osäker och ung. Kunde fråga om vad som helst. "Men nu sitter han vid datorn hela tiden igen! Ååååh… Vad ska jag göra??" En riktigt fin mamma. Som önskade sonen allt gott. För hon ville att han skulle bli en trygg människa. Pappan var toppenkalas. Smutskastade aldrig mamman. Även om de två hade olika syn på saker. De hade skapat den vackra lilla varelsen. Tillsammans. Bara att gilla läget. För alla. Så att sonen inte skulle fara illa.
Ibland får man bara tejpa igen truten. Och tänka till innan man drar bort tejpen. "Hur påverkar detta barnen det jag kommer att säga nu? När jag nu ska säga vilken stor skit deras pappa är? Fast det är MIN bitterhet?"
Resten av livet. Punkt.
En gång i tiden bör det ha funnits kärlek. Mellan föräldrarna. I de flesta fall tror jag det.
Visst. Finns en anledning till att relationen dog. Där har jag rejäla skräckhistorier att förtälja. Men ska inte göra det. De vet själva. Hoppas de inte gör det till ett mönster, bara. Det sårar för många människor. Räcker med att det sårar en.  
Jo då, jag vet att det finns bra. Bör väl tillägga det. Så ingen annan gör det.
Jag har själv varit styvförälder. Fyra gånger genom mitt unga liv. Säger bara: blandad kompott.