Det var det där med livet.

Jaha.
Det var det här med livet. Som ska levas. Det går bra att ha en plan. Det går bra att förstå att planen kan förändras. Jag vet att det är så. Har alltid varit så. Planen blir av i alla fall. Kanske på ett annat sätt. Kanske när jag inte hade tänkt mig. Det gör inget. Förändringarna kan vara alldeles för viktiga. De måste få komma med i livet. Som nu.

Tänk vad ganska stora saker blir små.
"Meeen guuuu! Den där tröjan matchar ju inte brallerna! FAN vilken bad hair day!! Jädra hund å ligga i soffan! Undra om jag ser tjock ut...? Tänk att jag inte har en råsaftcentrifug! Jaha ja, och jag som aldrig har varit till Italien... Kanske det ska vara gröna kuddar i soffan?"

Det är hemskt att se en människa avta. Pö om pö. På alla möjliga sätt. Fysiskt och psykiskt. Personlighetsdrag försvinner. Plötsligt väger jag mer.
Jag som bara väger 53 pannor.
Att aldrig mer få bli bjuden på jazzgryta. Aldrig mer bli hämtad vid stationen.
Situationen blir tvärtom. Jag står rakryggad i livet. Han står krum.
Jag gasar runt honom på safari. I min inrökta punkbil. Han får snällt sitta bredvid.
Jag väcker honom i arla morgonstund med medicinkoppen. Han ringer inte mig längre. "Jaa, nu ringer jag å väcker dig för du sa så!" Han bor i mitt gästrum.
Inte jag i mitt gamla flickrum.
And so on.
Märkligt nog finns det gott också. En slags ny relation skapas. Samtal som aldrig skulle ha blivit av. Om inte detta hade hänt. Saker jag aldrig skulle ha fått reda på. Skivnumret på Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water". Att han diggar Metallica. Att han tycker att min platta blir bäst. Mycket bättre än alla pårökta 60/70-talsstjärnors alster. Gubben kan ju skivbranschen.
Att han egentligen ljög... Han var aldrig indian i Amerika. Inte doktor i USA heller.
Kan låta makabert. Men jag måste se något gott i detta. Annars är det förgäves.

Klyscha:
"Tänk att det ska behöva hända något allvarligt innan man vaknar upp och tar vara på livet!"
Ja. Så fungerar vi nog. I alla fall de allra flesta. Sedan glömmer vi. I alla fall många av oss. Det händer faktiskt ganska många allvarliga saker. Egentligen. Alltså under våra livstider.
Sjukdomar. Döden. Kära människor som rycks bort. Gosiga husdjur som måste avlivas. Ekonomiska kriser. Konkurser. Drömmar som går i kras. Dramatiska uppbrott.
Jag tror att vi är relativt vakna ändå. Gör så gott vi kan. I alla fall i vår egen lilla bubbla. Utanför bubblan kanske vi gör annorlunda. Faller för grupptryck. Söker tillhörighet. En del till bittra konstellationer. Vi ska kanske bli bättre på vissa ting. Ändå. Som att vrida ned graderna på elakheter. Försöka förstå att MIN väg inte är ALLAS bästa väg. Sätta det mänskliga värdet högre på skalan.
Bla bla bla... Det där har jag tjötat om tidigare...

Skuld är en bov. Att skuldbelägga är makt. Furt som satan. Jag pratade med en man häromdagen. Som garanterat kände skuld. Jag vet fler som känner skuld.
Bara för att jag leker Florence Nightingale. Det där är så typiskt människan. Jag tror inte på det där. "Faan att jag inte hälsade på när jag tänkte! Nu är det försent!" Det är som att all tidigare kontakt inte räknas. Våra liv ser så olika ut. En del klarar inte av smärtan. Det bara går inte. Det går inte att kräva. Då är man en skuldbeläggare. Furt. En del har inte möjligheten. Andra har den. En del har inte haft världens bästa relationer. Varför är det så dags vid slutskedet? Får vi frid då? Både den sjuke och den ickesjuke? Så kanske det är. Jag tror mer att vi får frid när vi dör. Annars skulle vi inte dö. Sedan kan vi ha hur många ouppklarade relationer som helst. Äh, lägg ned ångesten. Då borde vi ALLTID gå runt och tänka på döden. "Nu måste jag ha underbara relationer med alla, för tänk om de dör!"

Tröjtryck. Skivtryck. Ögona böj.

Klart som fan jag blir slut. Ligger i fosterställning och hulkar. I smyg. Klart jag blir besviken. Mitt projekt blir släpandes efter. Men fy för bövelen. Jag slår mig själv med häpnad. Varje dag. Klart som fan jag växer. Jag ber till Gud varje dag. Gubben skällde på mig inatt. "Men du kan väl inte svära så hemskt när du ber till Gud!" Joho. Det går alldeles utmärkt. Ska HAN säga.

Jag har inte stannat upp. Det blev bara annorlunda. Och min plan
fortsätter. Med excellent hjälp. Det är bara att ta emot.