På med betongkepan. Bär din sorg med högt huvud. Här får ni blommor.

Jag fastnar lite i situationen. Den som verkligen styr just nu. Det handlar om frihet. Frihet som är mitt kall. Faktiskt. Annars blir jag kvävd. Finns påtagliga exempel. Att sitta vid en flygel. Som står i ett hörn. Jag känner mig trängd. Nej, inte klaustrofobi. Jag vet inte vad det är. Sfären måste vara "ren".
Den här situationen. Nu. Klart jag blir trängd. Att bära sorg är att lägga på sig. Några extrakilon här och där. Som en tung betonghatt. Som minskar friheten. Tynger ned kroppen. Hjärnan. Trycker ihop själen. Den blir mer kompakt. Luften får inte strömma igenom. Ungefär som i gamla hus. Gamla hus behöver drag. För att må bra.
Att vara en frisk person till den sjuke. Komplement, liksom. Yin & Yang, kanske. Jag är kroppen. Han är själen. Rörligheten är begränsad. Svårigheten att få plats i sig själv. Då behövs en extrakropp.

Jag behöver frihet. Annars lever inte jag. Nä, jag menar inte att bo i husvagn. Att ligga runt som en blådåre. Resa utomlands tio gånger per år.
Frihet för mig är JAG. Att stanna efter vägen. Klappa en kossa. Hitta ett intressant motiv. Gå fram till torget. Utan att veta vad jag ska göra där. Prata turkiska med cafétjejerna. Slå ned rumpan på pianopallen. Välja att INTE spela. Få dagdrömma och fantisera. Att få ha önskan om en god framtid. Känna hopp. Ge mig själv en klapp på axeln. Utan att bli nedslagen av jantelagen. Friheten att slippa bli berövad min personlighet. Att inte behöva göra om mig. För att passa in. Inte ha för stränga förväntningar. Att slippa bli en inventarie. Tycka vad fan jag vill. Tillåta mig att ändra uppfattning. Det är frihet. Att få känna. Förälskelse. Raseri. Glädje. Sorg. Pirr i magen. Oro. Det är också frihet. I alla fall för mig.
Det går bra. Att vara lite trängd nu. För så här är livet. Och döden. Döden vet jag inte så mycket om. Jag får garanterat uppleva den. Hos andra och hos mig själv. Jag vet bara hur döden ser ut. Inte hur den känns.
"Jag DÖÖÖÖÖR vilken snygg kille!!" Japp.
"Den där tröjan kan jag DÖDAAA för!" Säkert.
"Men DÖ då för i helvitte tomtejävel!!!" för att citera en julklassiker.
Jag tycker det är skönt, jag. Avdramatisering, kallar jag det. Andra tycker det är horribelt.

Gura och Proddis lekte med en låt. Alltså på min ännu outgivna skiva. Medan jag drog iväg en sväng.
Ett flygplan som kraschar.
"Nu har vi gjort en grej med låten. På slutet..."Så flinar de. Tittar busigt på varandra. De fyra smilgroparna blir övertydliga. "Jaha?? VAD har ni gjort? Kommer jag att bli förbAnnad?!" Kontrollfreak som jag är.

Grabbarna har respekt.
Geson Guras bildverk.

"Alltså, DU har ju sista ordet!" Fniss fniss. "Men får jag HÖÖÖRA nån gång!" Så måste de retas en stund först. "NEJ, det är ett HEMLIGT slut!" säger Gura. "Du får höra det som en ÖVERRASKNING när skivan kommer...hahaha!!"
Så där håller de på. Tack och lov.
"Bry lä inte om dom..." skulle von Virvelpinne ha sagt.
Häromdagen fick jag sparken. Från mitt egna projekt. Proddis hade redan stimmat låtarna. För ett år sedan. (STIM ser till att upphovsmän får ersättning för sina spelade alster) Då hade jag knappt skrivit dem. Det slutade med att Gura gav alla sparken. Han skulle sjunga. MITT projekt.
Och ALLA i bandet skyller på Ola. Den snällaste bandmedlemmen. Särskilt när han inte är på plats.
Sjunger jag fel. "Det var OLA!" Vid rundgång. "Det var OLAs fel!" Har von Virvelpinne glömt ciggen. "OLAS fel!" Och Ola bara håller med och fnissar. Ljuva varelse. Alla blir lyckliga av Ola. En riktig ljusglimt i gråzonen. De där boysen.

Jag tror att jag ska slänga ut en teaser. Omastrad. Det mest vågade jag har gjort på länge. Alltså ett smakprov från skivan. Varför skulle jag INTE? Det är frihet att ha den möjligheten. Jag bestämmer själv. Andra bestämmer om de gillar den eller inte. Så klart. Vi gillar olika.
Tack och lov. Den lugna låten får det bli.

https://soundcloud.com/jenny-christoffersson