Jag har min övertygelse.
Andra har sina.
Jobbigt har det varit. Och det är inte över än. Finns krafter. Som springer runt här på jorden. Alldeles för nära mig. Acceptans. Ja, kanske. Fast det finns gränser. Det handlar väl om respekt. För mig och för mina allra närmaste. Vi är inte många. Fyra köttstycken. Jag vill ha frid med mitt.
Jag vet inte hur många gånger... Idag är spöktro en religion. Som gärna ska projiceras på andra. Om jag skulle gå runt och snacka Gud på det viset? Folk skulle betrakta mig som ett jävla miffo.
"Nu jävlar ha le lå slagi' slint på Jännö! Hon springer runt å pratar Gud hela ti'n!"
Jag tror på frid. Jag tror på Gud. Tror jag. Vi måste dö. Vi är livrädda. För vi vet inte.
Jag har bara träffat en. En kvinna som aldrig skulle projicera och kräva. Hon bara finns där. Finns till hands. För hon har respekt. För sig själv. För sin övertygelse. För mig. För energier. För gåvorna. Jag tror på henne. För hon tror på mig. Hon är fin att resonera med. Vi kan liksom få det att smälta samman. Våra övertygelser blir fina ihop. För mig klickar de. Sedan är det bra om man gillar varandra. Hon ger mig tröst. På sitt vis. Jag tar in det. På mitt vis.
Hon är lika fin som prosten. Han med sin övertygelse.
En man sade igår: "Ja men tacka fan för att de kör med spöken. Det går ju inte att bevisa. Lika lite som Gud. Men dom springer minsann runt och tuggar tills de får fradga... för å leva i nuet, Jenny?
Nä det är för farligt... Så kräver dom att du bara ska ta in! Han har för fan nyss dött, gubben! FY FAN så respektlöst... Nä, jag ska fan konvertera till hinduismen och KRÄVA att alla ska tro som jag! Helvete..." Så tänker han.
Ja. En del saker har gått för långt. När människorna tappar respekten. För livet och för döden. För sfären vi bör få ha rätten att äga. Då är det kanske dags. Ta sig en funderare. Så tycker jag.
Det kan bli riktigt obehagligt också. Just på grund utav bristen på självinsikt.
De finns de som tävlar. Om pappas gunst. Eller vem det månde vara. Kanske ett barns. Kör ett livslångt Marathonlopp. Springer helt mot sig själva. Fast de tror att du är med. Slår personliga rekord år efter år. I självförödmjukelse. Självförnedring. De får sällan en bra sluttid. Ökar bara på skadorna. År efter år. Till slut står de helt ensamma. Utan löpardojor. Kapitalet är slut. Allt är nednött.
Jag har bara en bön till mänskligheten: sluta projicera. Sluta kräv.
Berätta gärna om DIN övertygelse. Om behovet finns. Kräv inte att alla ska tro som du.
Att prata tro är spännande. Men gör det med respekt. Både inför dig själv och inför andra.
Då är det lättare att visa respekt, dessutom. Det kan vara fint med tro. Det kan också vara skitdrygt. Läs av. Fötterna? På den du pratar med? Står de riktade mot ett annat håll? Inte mot dig? Börjar människan gå så smått? Ok. Ett tecken. Sluta tugga. Byt ämne. Eller avsluta. Önska en trevlig eftermiddag. Gå.
"Åh jäklar, jag snubblade på mattkanten...Aj min tå!"
"Ja men nu var det din döda mormor som satte krokben, ska lu se!"
"Nä, det var Gud som gav mig ett tecken. Jag måste dra upp strumporna."
 |
| Jag skall åka till främmande land. Dock icke konvertera. Bara respektera. I och för sig. I glassiga Portofino hänger bara filmstjärnor. De brukar få uppföra sig som de vill. |
Dags att försöka leva snart. Minus ett liv. Som inte kan ersättas. Så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar