Oj vad hon är tjock! Fast hon är ju snäll.

Nu sitter jag i pappas rum. Egentligen gästernas rum. Men det har blivit pappas rum. Inte så märkligt. Pappa bodde här i veckorna tre. Här finns även pappas fåtölj. I mitt musikrum. Är inget konstigt med det. Jag försöker väl hålla honom kvar. Det går inte i en handvändning. Alltså att vänja sig av med en pappa. Inte för mig i alla fall.
Fast han är inte kvar. Han for iväg. Det var liksom tvunget. Jag får för mig att han drog tidigare. Ita också. Sedan var det ren och skär mekanik. I ett dygn till. Kändes så i alla fall. För det var tomt. Skalet var tomt.
Självklart funderar jag på döden. Igen. Jag glömmer inte att den tillhör livet. Hur jobbig den än är. Att tänka på.
Vi är kroppar. Kött och blod. Fixerar oss fast vid våra kroppar. Kanske inte vi, egentligen. Men de som tycker att vi bör. Skitknasigt. Så försöker vi. Jobbar djävul med att bli som vi bör. Annars passar vi inte in. De har bestämt att vi ska. För det tjänas pengar på det. Märkligt. Vilken knasig industri. Nä, inte klädesplaggsindustrin. Inte sminkindustrin. Inte det jag tänker på. Jag menar kroppsformsindustrin. Som gammal ätstörare är det hemskt. Det där jobbet som skulle göras. Att pränta in i skallen "du duger som du är du duger som du är! Fatta!" Så gör jag inte det. I MIN värld passar jag in. Nu. Jag skiter i andras världar. För mitt liv är mer än så. Fast jag får jobba med det. Typ dagligen. Faller lite då och då. Är det konstigt? Icke.
Jag tänkte mycket på det. Då när pappa låg där. Smal. Insjunken. Vacker. Doftade gott hela vägen. Fin och välklädd. Mager som en tändsticksfigur. Mustaschen var givetvis klockren. Jag var tvungen att hjälpa honom. Med sådant där man vill förskona sina barn ifrån. "Ja men vad kan jag göra åt det då... Jag är ju skapt så här. Skinn och ben. Finns väl inte en jävel som beställer sin kropp på postorder innan man föds." Just det. Men vi ska minsann förändra oss. Våra kroppar. De får helst inte blomma ut naturligt.
"Äh, jag har gått opp i vikt..." Samma inuti ändå. Jag skiter i vilket. Den fantastiskt vackre mannen. För att han är som han är. Mannen som inte vet hur vacker han är.

En symfoni av kroppar.

Vad oviktig pappas kropp blev. Förstå mig rätt. Likaså mammas. Två ytterligheter. Kropparna var verkligen skal. Det var personerna vi sörjde. Kropparna betydde inte ett skit. Det var uttrycken, gesterna, blickarna, orden och personligheterna som gjorde så ont att mista. Som GÖR så ont att mista. När jag tänker på mamma. Mammas händer. De var varma och kärleksfulla. Hennes skratt. Nja, snarare asgarv. Hennes beslutsamhet. Totalt orubbliga vilja. Hennes kramar. Som att falla in i ett upptuggat Hubba Bubba-paket. Hade inget med kroppsform att göra. Det var hennes värme. Hennes sätt.
Jag struntade fullkomligt i vilka byxor pappa hade på sig. Eller vilken slips han bar. Om han hade dubbelhaka. Eller hur stor/liten kalaskulan var. Då, när vi sjöng tvåstämmigt apfalskt. När vi skrattade brallorna av oss åt olika pruttljud. När han smorde mina ben med liniment.

Japp. Jag sörjer. Någe alldeles in i bomben. Annat vore konstigt. Dock, dagarna går ändå.
Sämsta tipset till mig: bit ihop!
Den filosofin funkar bara ibland. Som när jag fastnar med fingret i en bildörr. Eller när stressade människor tränger sig före i kön. När fulla människor diskuterar rumänska tiggare. Då är det bara att bita ihop. Eller ta fram nål och tråd och sy ihop käften.