Försöka få dagen att bli sammansatt.
Utföra mina uppdrag, fokusera på vad som komma skall.
Rasta vovven. Mala kaffebönorna. Äta mina två ägg. Lägga make up.
Krama Snubben. Planka låtar. Skriva nytt. Öva. Ta beslut. Kolla fejjan.
Kolla mailen. Kolla inte mailen.
Fokusera på att låta dagen bara få komma. Med någorlunda rutiner.
Det är inte det allra lättaste för alla. Vi är olika, må ni tro.
Det kan vara nog slitsamt för min hjärna. Att försöka låta bli att tänka.
Jag behöver struktur. Fast jag tycker det är ganska jobbigt.
Just nu har jag inte tid att tro, förutom på mig själv.
Jag vet att jag finns. Jag måste se till att finnas. Jag ska bara göra.
Kul är det också. Att liksom försöka låta bli att tänka.
Konsekvenstänk.
"Vad händer om jag säger si? Vad händer om jag gör så?"
Utmaning. Jag försöker att skita i konsekvenserna.
Många människor har åsikter. Alldeles för många, faktiskt.
Jag tänker då på "rätten" människorna tar sig.
"Rätten" att ha för många åsikter om andras val.
Man kan bli utfryst. Lite snyggt, så där.
Om man går sin egen väg. Eller hur?
Man passar inte in i mallen.
Utesluten, liksom. Märkligt för mig. Jag förstår inte sådant.
Jag tycker att jag har rätten till mitt liv, alldeles själv.
En vän gjorde sitt val. Hon ville inte vara olycklig.
Pallade inte att leva upp till andras förväntningar.
Tog sig pick och pack. Bröt upp från det invanda. Tog ut skilsmässa.
En relation som inte var hållbar. Fick skit. Blev förskjuten. Av sin familj.
Mobbad.
Hon tog det. För hon ville bara vara lycklig.
Jag tror att hon har det finfint nu.
Hade hon inte brutit mönstret, hade det fått gräsliga konsekvenser.
För alla inblandade.
Man kan inte bara leva för andras skull.
Man måste också få leva för sin egen.
Kamp, är något annat. Det är inte det jag menar.
Då är man beredd fighten för att man vill.
Här snackar jag om saker man inte vill.
Men andra vill att man ska vilja.
Jag beundrar verkligen människorna. De som står upp för sig själva.
De som vågar. De som känner passionen. De som inte har energi över
till avund. Mina förebilder.
Att inte låta varandra få blomma, är som att låsa in själen i ett kroppsligt fängelse.
Skalet styr liksom. Inuti växer en massa ogräs.
Det spelar ingen roll vad det är för blomsteräng man vill leva på.
Finns så många vackra blomster på denna jord, ca 150 miljoner arter.
Välj och vraka.
Jag har en krusidullig hjärna. Den klurar och fjollar.
Kan ta en halvtimme att plita ihop ett sms på tre ord.
Det ska formuleras rätt. Inget får missförstås.
Något jag uppskattar enormt är rättframma människor.
Pang tjong tjallabalu färdig!!
Det trodde jag inte. Fast så är det.
Instruktioner, typ. Det mår jag bra av. Fast jag är raka motsatsen.
Jag har träffat en härlig människa. En okrusidullig. Som jag också jobbar med.
En mycket fin, som jag upplever ofördömande.
Hon har så stor förståelse för mänskligheten. Ett stort hjärta.
En sådan där man borde ha som statsminister.
Vi musicerar ihop. Jag njuter. Samtal är viktiga.
Musik är själ. Det ska liksom klaffa. Då blir det bra. Man rotar lite i varandra,
lägger in det i samspelet. Då blir det fina grejer.
Att upptäcka nytt hos sig själv är väldigt skoj. Även i mogen ålder.
Vi blir nog aldrig färdiggräddade, som morfar Bagarmästare Vernon förmodligen skulle ha sagt.
Idag var jag på en golfbana i Hälsingland. Inte fasiken golfar jag, men de har god lunch.
Där står hon, som en rosa blomsteräng! Min ljuva barndomsvän.
Som jag träffar alldeles för sällan. Det var inte henne jag skulle träffa.
Jag skulle träffa min vackra spelkamrat.
Men hon var där. Den rosa blomsterängen, vid smeknamnet Kuba.
Vi möttes med armarna utslagna. Varma kramar, så klart.
Så himla ärligt och härligt. Rent och på riktigt. Vi blir glada av varandra.
Det är en helt underbar känsla. Att få möta uppriktig glädje.
Vi blir glada av att mötas. På riktigt.
Den känns in i hjärteroten. Jag och Kuba vet att vi alltid har varandra.
No matter what.
Så vakna i möra bitti nu, å var gla' över å få sätta fossingarna i gölve'.
/hälsar en hälsingepatriot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar