Tack Karin, du levde!❤️Jag blev ett år äldre. Inte du. Tyvärr.

Så sitter jag här.

Och fick bli ett år äldre.

"Men för fan, hon postar så många inlägg så jag hinner inte med! 

Hon skriver ju så bra, men jag hinner inte med att läsa allt! Asså, jag hinner ju inte!

Erica (min syster), säg åt Jenny att hon får tagga ner lite asså... Jag måste ju jobba också!" 

På mysig Stockholmska.

Så mysigt man kan få till det, för en ursprunglig norrländska. 

Jo, jag postade väl tre långa inlägg per dag i början.

Karin. Flesch-Karin. Kakan.

Den första att granska min blogg. Under syrrans mutor.

Som drog till en annan värld igår. 

Så förbannat tråkigt.

Alldeles för tidigt. 

Jag är jätteledsen.

Min systers vackra vän.

Som har varit med sedan urminnes tider.

Som kom in som den vackraste virvelvind.

Som fanns där. 

"Som en gammal morsa", som syrran uttryckte sig.

Ett människoliv som skapar ett hål. 

Ingen kan ju fylla de där hålen som uppstår.

Efter alla de som pyser vidare.

Vi är ju individer.

Det blir bara tomt.

Det där med människoliv.

Jösses så vi betyder mycket. Alla avtryck vi gör.

Säger något till någon. Som kan vara småpotatis.

Att säga.

Men som kan betyda storpotäten för någon.

Att få höra.

Karins ord var storpotäter med fläsk och skirat smör.

Släng dig i väggen, Staffan Westerberg... 

Det där surrealistiska

så kallade "barnprogrammet" jag växte upp med, 

hade Kakan givit discokula.

Gjort det mer lattjo. Så att jag slapp mardrömmar. 

Om jättepotatisar med groddar på. Som anföll en i sängen.

En del människor fattar grejen. Hur jag nu ska förklara...

Det där med stora hjärtat.

Att vara förlåtande. Att vara vacker. Bestämd. Våga skapa sitt.

Vara vacker. Nej, jag menar inte bildskön.

Nu råkade Karin vara det. Hon var ju fotomodell. 

Snyggaste tjejen jag någonsin har skådat. Jösses...

Att vara snäll i hjärtat.

Så där så det känns. Man bara känner. 

Värmen, liksom.

När man möter en människa.

Snällhet.

Fin egenskap. Den finaste, tycker jag.

Jag sitter här och förlåter mig själv.

För allt knas jag har gjort. Det är en piss i havet.

(En del borde bikta sig dygnet runt. I kanske 30 år.

Där är jag inte. Än.)

Mitt liv. Jag dör också. Så det är viktigt.

Att jag förlåter mig själv. 

Idag blev jag 43 år. Först ville jag spy. 

Blev lite arg på de som grattar mig.

Jag tog bort min födelsedag. Från fejjan. 

Jag ville verkligen inte

ha uppmärksamheten.

Igår dog Karin. Född samma år som min älskade man.

1955.

Fyllde år en dag innan min älskade man.

Om han skulle dö nu, dör jag.

Jag tackar och bockar för varje dag jag får.

Som vi får. Som jag och snubben får.

Jag tackar och bockar för varje födelsedagshälsning.

Klart man ska fira.

Jag är glad för att jag fick bli hela 43 år, tack för alla hälsningar!

Så här är det:

Karin ska ha all uppmärksamhet som kan fås.

Hon var djupt älskad, hon är oerhört saknad.

Karin fanns stort, och gjorde enormt starka avtryck.

Detta blir min minnesruna över en person som levde på vår jord, 

och satte sin ljuva prägel.

Tack Karin, du var så stor❤️